Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nu är jag en amfibieman

bild-3-5-kopia-3

Jag kan knappt fatta att jag har gjort det. Men det har jag. Amfibiemannen blev en fin, tuff och genomblöt dag i skärgården. Jag är grymt nöjd. Team Nimbratt kan blicka tillbaka på ett väl genomfört lopp.

 

Innan start. Team Nimbratt (vi bär nummerlappar)

Det var mycket mera sim än jag hade föreställt mig. För mig kändes Amfibiemannen som ett lopp som handlar om att förflytta sig i vatten mycket mer än löpning. Och loppet är ett ordentligt kraftprov, arrangerat med militär precision, utfört av mestadels jäkligt vältränade och tuffa atleter.
Åsså jag då! I min prickiga sommarklänning! Hepp!

När jag anlände såg jag ut så här …

… och sedan blev jag swimrunredo. Klippt våtdräkt, paddlar men ingen dolme.

Det var verkligen ett riktigt äventyr. Swimrunloppet Amfibiemannen som går av stapeln i norra skärgården över öar, kobbar och skär är därmed också är en hundraprocentig naturupplevelse.
Vi gjorde att kanonlopp och det gick jättebra men detta är en race report och därför så tänker jag även berätta om vilken satans kamp det också blev:

Jag tror att jag kastade mig in i leken utan att egentligen tänka så
mycket på vad jag gav mig in på men jag var 100 procent motiverad och
helt inställd på att inte svika min lagkamrat Roger som inte fick medalj
förra året när hans partner blev tvungen att bryta.

Därför ignorerade jag signalerna från kroppen som flaggade – magsjuka. Eller möjligen, du har svalt en massa algblommande vatten.
Jag älskar sommar och värme, men just igår muttrade jag över hettan tyst för mig själv. Inte nog med att jag skulle bli tvungen att springa i 30 graders värme med våtdräkt, värmen har påskyndat algblommningen i skärgården och det där gröna, grumliga vattnet jag simmade i dagen före … det var nog inte helt giftfritt.
– Jag blir några kilo lättare i alla fall, skojade jag med Roger men valde sedan att inte nämna det mer och samtidigt förtränga det för egen del.
Nu var det dags för tävling. Sjuk får man bli en annan dag.

Som vanligt när det handlar om simning så var jag sjukt nervös vid starten och passade på att klamra mig fast vid Rogers hand. Vi önskade varandra lycka till och sen började äventyret med dryga 2k löpning. Det var härligt att äntligen vara igång. Vi hade varit på plats tidigt för att ta färjan över till Lidö och hängt under ett träd i skuggan i två timmar.

Jag blev pigg av löpningen. Och som vanligt tog löpningen hand om min oro och mina nerver. Jag lugnade mig lite inför simningen.
Första etappen var 1100 meter och vattnet kokade av lag. Mixedlagen och damerna startade först men jag insåg att vi inte skulle hinna över före de snabbaste herrarna och stålsatte mig inför att de skulle komma som en stormvåg bakom mig …

Jag är supernöjd med min simprestation. Simmet var det bästa under hela loppet. I vattnet var det svalt och där kunde jag ligga och nöta hur länge som helst. Den första etappen var stökig med folk som låg nära och nerver som jag var tvungen att brotta ner. Jag visste att om jag lät rädslan skena så skulle jag börja sprattla som en fisk i ett nät – det fick bara inte ske. Jag ägnade mig åt att titta på mina medtävlande vid varje andetag. Det skingrade min tankar. Och redan vid andra simetappen var jag helt lugn. Vid tredje njöt jag och Roger och jag simmade bra. Vi höll ett fint tempo och stod oss bra jämfört med många lag. Det peppade mig att köra på.

Terränglöpningen var härlig. Den långa löpningen på grusväg var hemsk. Värmen var verkligen mördande och tack och lov för de underbara ö-borna som gjorde en hjälteinsats genom att stå och bjuda på vatten från sina brunnar. Det smakade himmelskt.

Den verkliga kampen började när det var omkring en tredjedel kvar. Jag hade mördande huvudvärk och mådde illa. Men egentligen började det redan efter första simetappen. När jag kom upp ur vattnet kände jag hur huvudet bultade. Att jag skulle ha energibrist redan där såg jag inte som troligt. Var det neverna? Den mentala påfrestningen? Njae … visst hade jag vart lite rädd men på det stora hela hade det gått bra. Jag förstod att kroppen inte var helt hundra med tanke på hur jag mått under morgonen.

Så fort vi nådde den första vätskestationen såg jag till att vara noga med att dricka ordentligt och jag tog min första liquid. Efter 10 minuter kändes det bättre.
Men snart var huvudvärken tillbaka och den trånga badmössan och glasögonen kändes som ett järnband runt huvudet. Helst hade jag bara velat slita av mig allt och köra utan.

Men jag fick energi av Roger som peppade och var glad på banan. Jag fick energi av att känna att det gick så bra och av att se flera kända ansikten längs vägen.
Simmet gick allt bättre. Och jag mådde allt sämre. Tillslut kunde jag inte vara tyst utan utbrast:
– Jag har så jäkla ont i huvudet och jag mår så jäkla illa.

Jag höll ihop. Laddade för sista simmet som var 1100 meter med en halv gel. När kroppen kastades hit och dit av vågor från en Vaxholmsfärja så kände jag hur yrseln och illamåendet ökade. Jag kikade upp över ytan och såg att framför Roger låg stranden.
– Bara 300 meter till och sedan är det över!!

Jag reste mig ur vattnet. Halkade fram på stenar, såg inte var jag klev och började dra i dragkedjan i ryggen för att cabba ned våtdräkten … plötsligt kaskadkräktes jag där på klippan med Roger vid min sida. Igen och sedan igen, samtidigt som jag jobbade med utrustningen.
Förvånat konstaterade jag att det var massor av vatten som kom upp … förmodligen sjövatten … förmodligen de där gröna, dyiga och helt grumliga vattnet som vi simmat genom …


Fördelen var att huvudvärken lättade.
Och nu var det bara sista löpningen kvar.
– Även om du kräkts så ska du få en rejäl målpuss älskling. Nu är det inte långt kvar.

Jag orkade inte öka. Men jag var ändå så grymt nöjd med tiden 5:19 och plats 38 av 54 startande mixed lag och 138 av ca 220 lag totalt. 5,4 km simning och 22 km löpning, den kombon är grym!

Amfibiemannen är en jädrans tuff tävling i himla vacker skärgårdsmiljö. Vädret var brutalt strålande. Varför jag mådde som jag mådde har jag analyserat minst 100 gånger. Det var förmodligen en kombo av värme, energibrist, sjösjuka, för mycket sjövatten i magen som dessutom var lite blommigt … och en del orutin. Jag är inte så van vid så här långa tävlingar, min kropp är inte så van … än! Men jag övar ju flitigt, ibland går det ju riktigt bra, så jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag pustade en stund där i gräset vid målgången. Fast jag var tvungen att smyga runt en husknut och kräkas en vända till så njöt jag av stämningen. Musik, glada människor, prisutdelning och ännu mera sol!!!

Målet står redo.
Efter målgången sippar jag på ett stort glas mjölk … Idag  när jag mådde bättre blev det champagne.
I väntan på transport tillbaka till fastlandet.
Sliten men lycklig.

15 tankar om “Nu är jag en amfibieman

  1. Men herregud människa?! Grymt imponerad!!!
    Illamående och huvudvärk kan vara tecken på solsting också. Men som du säger; en kombo av värme, vätskebrist och troligen högre puls (i värmen) påverkar säkert.

    Galet bra gjort!! 🙂
    Kram M

    1. Tack Malin! Ja det var ju väldigt varmt och jag är mer van vid att jobba i kyla än i värme. men det gick ju ändå. Nu mår jag kanon och har inte ont någonstans! 🙂

  2. Oj, så tappert kämpat! En grym prestation, och ännu mer så när du mådde så kymigt. Stark kropp och stark vilja, en höjdarkombination! Grattis!

  3. Super!! Vet ganska exakt hur du mådde 😉 mådde verkligen inget vidare själv… Vilka krigare vi är!!! =oD och världens bästa team-mates <3

  4. Herlighet så flinke dere er! For et team! GRATULERER!
    I Sverige har dere kommet mye lenger enn Norge på disse type konkurranser. Det er først i år, det promoteres flere swimrun`s her.
    Vet jammen ikke om jeg hadde klart dette altså..det ser veldig tøft ut! Svømming og løping MED våtdrakt….og med utstyr underveis….(!) Pokker altså, dere er virkelig noen tøffinger. Du skriver også bra, man har lyst til å teste en gang….:)

  5. Åh vilken grym prestation! Att du orkade fullfölja är helt otroligt. Du ser även oförskämt pigg ut på bilden efteråt. 😉 Grattis till er båda!! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.