Helena Nimbratt

My triathlon stories

Team Nimbratt tränar för Amfibiemannen

bild-20

Dagens fokus: Team Nimbratts första swimrunträning inför Amfibiemannen. Hellasgården var full av badande familjer och löpare. Det kändes heeelt normalt att springa runt iförd våtdräkt, chockrosa badmössa, paddlar och med en lina knuten runt magen …

 
Hehe … det här är ju jätteskoj att springa runt bland folk så här.

Jag har bestämt mig för att träna fokuserat inför Amfibiemannen. Jag vill få till mycket tid i vatten, öva upp och nedstigningar i vatten och allt fippel med utrustning.
Tack vare långhelgen så kändes det som att det fanns gott om tid för både träning, fixa lite hemma och göra lite andra saker och framförallt testa att springa och simma i våtdräkten fullt ut.

Vid Hellasgården har kanal 3-kända och triathleten Erika Rosenbaum swimrun träningskvällar varje torsdag. Roger har varit där och kört och eftersom han kan banan så var det ett perfekt ställe för mig att testa min nya utmaning.

Syftet med dagens träning var:

  • Uppleva löpning i våtdräkt.
  • Känna hur det känns att kasta sig i (gå i) vattnet och börja simma efter löpning med hög puls.
  • Simma och springa med en lina mellan mig och Roger.
  • Testa att hantera utrustning.

 När vi kom fram till sjön pekade Roger på berget på andra sidan:
– Ser du berget älskling med de två masterna. Vi ska simma dit och sedan springa över berget och ner på andra sidan. Där är nästa simning.

Haha!!! Det kändes heeeelt galet att bara komma på en sådan idée. Men visst jag testar, tänkte jag.

– Och här hoppar man i vattnet, fortsatte han och pekade framför sig och jag insåg genast att swimrun handlar inte om att vada i från någon välordnad strand. Nix. Här är det stockar, stenar, näckrosor och annat jox att brottas med. Precis som det är ute i naturen.
Härligt!!!

Jag körde i mina rosa Adidas-skor igen och konstaterade när jag snörde på mig dem att de sitter jäkligt bra på foten, de är lätta och har inte mycket material som kan suga åt sig vatten … inte helt fel med andra ord.

Jag började springa med våtdräkten öppen i ryggen, paddlar på baksidan av händerna, mössa och glasögon i ena handen.
Det gick bra att springa. Däremot är det betydligt meckigare att med långt hår får på sig mössan i farten med glasögon och paddlar i händerna. Badmössan måste nog sitta på redan från början.

Vattnet var 18 grader så det fanns inget att klaga på och jag simmade på. Trasslade in armarna i linan ett par gånger men bara efter någon minut förstod jag att den måste löpa från midjan upp över en axel och löpa när huvudet.
Fördelen är att jag som ligger efter slipper navigera (som jag är urusel på). Det är bara att simma ända till jag simmar in i Roger, då är vi framme.

Efter första simningen gick det brant uppför. Brant på riktigt. Det gick knappt att springa.
Pulsen skenade. Sen gick det uppför igen men det kändes härligt att få jobba med kroppen.
Våtdräkten öppnade jag i ryggen, det var varmt men inte tokvarmt och jag känner mig hyfsat rörlig i min dräkt. Badmössan satt på. Nedför flög jag över stock och sten så mycket jag vågade. Jag var tvungen att bromsa Roger som drog mig i luften på väg ned och jag fick lite för mycket extra fart av den draghjälpen. Men om jag övar upp det så kommer vi bli som raketer …

Snart var det dags att plaska i vattnet igen.
Det kändes bara härligt. Lite vilsamt att få lägga sig ner och simma. Får man de här simpauserna kan man ju springa rätt hårt emellan …. tänker jag spontant. Men man får väl se. Nästa gång ska jag springa och simma lite hårdare.
Och jag var inte rädd. Jag simmade på. Det gick jättebra.


Team Nimbratt är på g!!!!

– Vi ska simma till andra sidan och springa över det där berget älskling.

Så här ser en äkta amfibieman ut! Avklippt dräkt. Extra dragkedja fram.

Jag tager vad jag haver och hoppas att inte min våtdräkt får revor i terrängen.
Långhelg och frukost ute. Härligt!

Skosimtest & ett triathlon av bara farten

bild-2-3-kopia-2

Simma med skor – hur känns det? Nu har jag varit så brutalt sugen på att testa att jag bara var tvungen att ta ett snabbsim med pjucken på idag. Vips hade jag cyklat och sprungit en bit också.

Nyfikenheten växer. Jag känner mig taggad och jäkligt beredd på bakslag. Efter Utö Swimrun och besöket av Järnkvinnorna från Narvik i helgen har min beslutsamhet vuxit. Jag känner mig redo att ta mig an swimrun. Faktum är att jag inte kunde vänta längre, jag var bara tvungen att testa hur det skulle kännas att simma med skor och få ett första pass med paddlar i axlarna.

Har jag sagt det tillräckligt högt så att det hörts? Jag ska köra swimrunloppet Amfibiemannen med Roger i slutet av juli. Det tuffa swimrunloppet. Swimrunloppet som jag inte ens la kraft på att förstå förra sommaren av den enkla anledningen att det kändes så sjukt långt borta för mig att genomföra.

Jag är taggad.
Jag är sjukt sugen.
Jag måste erkänna att jag blir lite galet skakig i knäna när jag kikar på kartan med banan som måste vara fantastiskt vacker över Arholma, Lidö, Krokholmen.
Klarar jag det loppet så kommer jag vara så nöjd. Då har jag gjort något som är minst hundra mil från den person jag var för bara dryga året sedan.
Tänk vad man kan utvecklas.

Mitt skosimtest gick galant. Jag tog mina lättaste tävlingsskor, ett par paddlar på varje näve och bestämde mig för att simma 600 meter utan stopp. 15 minuter senare hade jag simmat 680 meter. Höger arm och axel blev en smula trött av det extra motståndet som paddlarna innebär men ett par minuters vila så var det bara att köra igen.
Det var underbart.

Lite knäppt att simma själv tvärs över en sjö men … jag litar på min kapacitet.
Skorna var där och bromsade en smula. I övrigt var det inga problem. Det känns som att nu när jag knäckt den jädrans simkoden så kan jag simma med gummistövlar om jag nu måste.
Jag njöt och koncentrerade mig på paddlarna. Jag kunde ha simmat hårdare men jag tog det lite försiktigt ensam som jag var mitt ute på sjön … (är jag dum så gör så??)

Sedan blev det hård cykling i 3,7 mil. Min lilla standardrunda. Jag har ju Vättern som en enorm ocean som ligger framför mig och resten av livet, hur ska jag ta mig över den?? Och så har vi ju Vansbro Triathlon någon vecka efter …
Cyklingen kändes också sjukt bra. Jag är så glad att jag investerade i de där 53 milen förra veckan. Jag är en helt annan cyklist. Jag snittade drygt 28 km/h på min superkupperade bana. Nytt rekord.
Lika bra att riva av lite löpning när det kändes så bra. 3 km för att berätta för benen att det gäller atta vara beredd på alla möjliga aktiviteter framöver.

Det blev ett helt triathlon av ren och skär träningsglädje idag.
Och jag känner mig så tacksam och glad att jag fick en bra pass med där jag fick känna mig stark coh kompetent. Jag är inte världsbäst på något sätt men jag är väldigt stolt över min utveckling.

53 cykelmil på en vecka

bild-20-kopia

I torsdags blev det fiasko. Energin tog slut under långpasset på cykeln och humöret var uselt. I dag ville jag ha revansch. Fokus låg på att öva ta energi, hålla humöret på anständig nivå och hålla ytterligare 17 mil.

 

Pigg och glad det var dagens mål.

Jag tog en chansning i dag när jag packade in cykeln i bilen för att satsa på långpass 3 på en och samma vecka. I dag stod 17 mil på schemat igen och jag hade gjort allt under lördagen för att vila och återhämta mig. Men skulle jag orka? Benen molade lite djupt där inne i lårmuskulaturen och kroppen kändes allmänt trött.

Jag visste att söndagen skulle bjuda på snällare väder utan vind och rent av sol. Nu har jag bättre koll på vad ett långpass innebär för utmaningar för mig och jag har gjort en liten lista i huvudet på vad jag kan göra för att ha det bekvämare under långpassen. Syftet i dag var att få till ett pass cykling som skulle höja mitt självförtroende som cyklist och dessutom påminna mig om att cykling kan vara riktigt trevligt. Jag hade nästan glömt det efter alla kalla, blöta, blåsiga och slitsamma turer under april och maj. Men då måste allt klaffa.


Så här såg min kravlista på mig själv ut:

1. Få till en stressfri morgon och anlända till startplatsen väl förberedd med genomgången utrustning och nypumpade däck.
2. Sportdryck i båda flaskorna, bentoboxen full av Snickers samt extra energi i ryggfickan.
3. Lugn i sinnet utan onödig oro för vindar och svåra trafiksituationer.
4. Börja tidigt, redan vid 2-3 mil, att lyfta dig från sadeln, dricka och äta.
5. Sitt avslappnat, häng inte på styret.
6. Var lite självisk och ta bra positioner i klungan när tillfälle ges.
7. Fokusera och ligg på hjulet framför, hela tiden.
8. Våga utnyttja gratisfart och fortsätt ligga på hjulet framför.
9. Drick och ät längst bak i klungan i farten.

Med 36 mil i kroppen på bara några dagar. Skulle jag orka?
Men kroppen överraskade mig. Jag kände mig trött men stark som en oxe. Äntligen fick jag i mig tillräckligt med energi och kände mig klar och skarp i huvudet istället för seg och vimsig.
Jag höll bra tempo, var starkast i alla tuffa backar och sa inte ett pip om att jag var trött. Jag såg till att visa gänget att även om jag var ensam kvinna i klungan så var i alla fall inte jag den svagaste. Det behövde jag just idag. Nu känner jag mig mer redo för Vättern och framförallt inför Vansbro Triathlon.

Första snabbpausen efter 5 mil.

Lunch ger nya krafter. Här är dagens tappra cyklister.

Vacker tur med färja söder om Södertälje.

Punka. Jag passade på att knapra i mig en Snickers i gräset.

PS. Verkar texten lite osammanhängande??? Jag är verkligen jättetrött … Den här veckan har jag totalt cyklat 53 mil.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.