Helena Nimbratt

My triathlon stories

Klara Vätternrundan utan smärta

10390284_10152201526776633_3613778074469183868_n

Jag trodde aldrig att det skulle bli en sådan stor grej – att cykla Vätternrundan 2014. Det har varit lärorikt och byggt styrka både i kropp och huvud.

Första gången vi möts hela gänget! Ett träningspass i sol dessutom!

Vätternrundan skulle jag gärna köra igen men jag är mer tveksam till om jag är sugen på att lägga så mycket träningstid och fokus på enbart cykling under en hel vår bara för att mäkta med en riktigt lång dag på cykel.

Jag har verkligen befunnit mig i en cykelbubbla under våren, hela tiden med fokus på nästa cykelpass. Jakten på mil i benen har inte enbart varit kul. Jag hade gärna tagit sovmorgon ibland istället för att kravla mig upp 6.00 på söndagsmorgon efter söndagsmorgon för att ge mig ut på blöta vägbanor, med ullunderställ och varma vantar och mötas av en hel del mental krävande förhållanden som till exempel motvind, punkteringar och tappad energi.

Men jag tvekar ändå inte att säga: Det var det värt!

Det var värt det: att gå med en cykelklubb, lära känna 10 nya människor och köra genom stan varje söndag för att träna på att få gruppen att cykla i jämn stadig fart och samarbeta för att nå det uppsatta målet.

Det var värt det: att gå in i väggen en gång, tappa all ork och energi för att verkligen för att en gång för alla förstå hur vad det verkligen handlar om att ta energi och få i sig tillräckligt med vätska under ett långlopp.


Det var värt det att: Gå inför gruppgrejen till hundra procent och bo med gänget under loppet. Det var fantastiskt att få uppleva gruppdynamiken under loppet och hur sammanhållningen stärktes ju mer vi kämpade. Där och då när vi stretade i motvinden så spelade det ingen roll vem som var vem, bodde var, yrke, ålder eller bakgrund eller att vi i ett helt annat sammanhang inte har något gemensamt. Där och då var vi tighta! Hur cool känsla som helst!


Vi bodde jättefint. Nästan hela gruppen. Mikael, en av veteranerna i Fredrikshof, har en stående bokning på ett boende med 10 bäddar, pool och bastu bara någon kilometer från start. Det var nedförsbacke dit … ni kan ju tänka er hur det kändes att ta sig hem …

Jag och en kille som heter Tim samåkte till Motala. Han kom och hämtade mig vid jobbet vid lunch och sedan körde vi ner och delade alla förväntningar, farhågor och bytte tips och råd. I Motala hämtade vi ut startpaket, gick en sväng på expot och spanande in alla cyklister (jösses vilken blandning av folk det är som cyklar) och tog en fika. Middag blev det någon timme senare med nästan hela gruppen, grillad lax med pasta.

3.30 ringde klockan och jag vaknade och konstaterade till min stora förvåning att jag hade sovit gott. Nöjd med att kliva upp och ha hela en och en halv timme till frukost och förberedelser tog jag det lugnt och njöt av att se solen gå upp över fälten.

Starten gick helt odramatiskt. Vi rullade iväg och höll koll på varandras gula markeringar på hjälmarna bland alla andra hovetcyklister och sedan formerade vi oss i snygga led.
– Äntligen är vi på väg, sa nog alla på ett eller annat sätt.

Första milen försvann.
– Nu är det bara 29 mil kvar, skojade vi.
Fem mil gick åt att bara titta på allt folk. Klungorna som drog förbi oss. Funtkionärerna och publiken.
– Bara 25 mil kvar, konstaterade vi tillsammans.

SUB11-gruppen låg framför. Vi lät dem dra oss en bit.
– Vi kommer att behöva alla krafter vi bara kan spara på, sa det rutinerade cyklisterna.

Solen sken från en klarblå himmel och det enda molnet var att jag insåg att jag valt fel vattenflaskor. Jag hade plockat med mig två 1-litersflaskor som precis går in under ramen på min cykel och därmed är svåra att få på plats i farten – i alla falla för mig.
Vi höll 35 i snitt.

Det gick undan.
– Glöm inte att äta och dricka nu, sa Lars-Rune, en 68-årig gruppmedlem som var en stor förebild för oss alla och drog mycket längre än många av oss på slutet när alla var trötta.
Han höll ett omtänksamt öga på vätskenivån i mina flaskor och föreslog:
– Vi kan väl gå ner till 25 i snitt i fart en gång i timmen så att vi kan äta och dricka … alla kanske inte kan göra det i hög hastighet … Och att jag visste att han tänkte på mig.

Men Timo, gruppledaren, sa nej.
– Det blir motvind efter Jönköping vi måste köra in den tiden.

Jag blev lite nervös men skällde tyst på mig själv. Det finns inget annat att göra än att klara det.
Och jag löste det.
Fumligt i början. Sedan gick det bättre och bättre ju mer timmarna gick.


Plötsligt uppstod det förvirring.
En ambulans stod tvärs över vägen.
Klungan framför bromsade in utan att göra tecken.
Vi bromsade in och vejade undan – utan att göra tecken.
In riktig snabb klunga närmade sig bakom och började skrika och som i ett mirakel så kastade de sig åt sidan i vänster körfält. Arga, rädda – men oskadda.
De skällde och cyklade vidare.
Jag blundade och cyklade vidare och vågade inte titta på de som låg på vägbanan.

SUB11-gruppen stod i vägrenen med händerna för munnen. De var precis bakom och klarade sig.
Tanken svindlade över alla som kunde ha blivit indragna i olyckan och vi höll tummarna för de skadade.

Efter 8 mil gick vi in i depå. 5 min. Det var underbart att sträcka på sig. Jag drack så mycket jag fick i mig och huvudet piggande till. En vetebulle, en banan, sportdryck.
Nästa stopp var 5 mil senare och varade 10 minuter. Anna, en grymt stark och duktig cyklist, mådde plötsligt dåligt och blev av med all vätska och allt hon stoppade i sig.
Hon tryckte ner huvudet i en papperskorg för att direkt göra ett nytt försök att dricka sportdryck och så ner i papperskorgen igen.
Men hon ville inte ge upp. Hon skulle med.

När 20 mil låg bakom oss så var jag helt hög av glädjerus över att kunna greppa slutet av loppet.
Och satan i gatan vad pigg jag var.
Magnus, som vanligtvis kör SUB9, skrattade och tittade på mig:
– Helena jag ser verkligen att du mår jättebra. Det är ju fantastiskt.

Och jag mådde bra och var glad hela loppet. Jag dippade inte nämnvärt i humör eller ork.
Rumpan kändes ok. Jag fick ont i nacken. En fot domnade. Jag testade att sitta och stå på olika sätt. Knäna gnisslade en smula och ju fler mil vi avverkade desto tydligare blev det att jag hade krafter kvar.
Jag såg till att dra.

Vid 25 mil hade vi tre cyklister längst bak som vilade. Väl skyddade bakom gruppen och framför svansen av fripassagerare.
Det kändes galet att kasta en blick bakom axeln och knappt se slutet på svansen bakom oss och sedan ligga längst fram, vid sidan av en kamrat, dra och forsa fram som ett lok.
Urhäftigt.

Vid sista depån var Mikael trött. Han fick inte behålla vätska och såg matt och blek ut.
Tempot gick ner.
Det var inget konstigt. Vi var en SUB12-grupp, där låg målbilden och alla skulle in tillsammans.

Sista milen samlade vi oss och formerade oss i raka fina led. I lugnt tempo cyklade vi in i Motala. Vi tog emot publikens jubel, steg av cyklarna och spontankramades och grattade de som kämpat mest med orken och energin. Vilka järnviljor! Ingen gav upp. Och vi klarade hela gruppen i mål med marginal.

Jag visste att jag skulle cykla 30 mil, men jag hade ingen aning om vad 30 mil innebar. Nu gör jag det!

Innan start med charmigaste bakgrunden …
Anna kämpade mest av alla. Vilken prestation!

Timo var rutinerade gruppledare med över 600 mil i benen bara i år …

Startområdet.

Gruppens Helenor.

12 tankar om “Klara Vätternrundan utan smärta

  1. Alltid lika kul att läsa race-rapporter. Känns nästan som man var där. Får vi se om jag står på startlinjen nästa år?… Återigen. BRA JOBBAT! 🙂

  2. Du verkar ha haft en ganska angenäm tur runt sjön. Jag avslutade En Svensk Klassiker 2001 med just Vättern. Kanske skulle man köra en runda till? Cykling är ju grejen.. och simning.. och ..

  3. vilken härlig läsning! Körde också och hade också en bra upplevelse även om jag inte körde med någon klunga. hade sällskap och klarade mig utan skavanker. men håller med om att det tagit mycket tid….

  4. Så här i efterhand när jag ser dina bilder inser jag att jag nog faktiskt såg dig innan start. Vi startade 5.34 och jag tänkte när vi gick mot starten att jag såg en tjej som var väldigt lik dig. Och ser jag vinkeln dina bilder är tagen från inser jag att det faktiskt måste ha varit du..:(
    Skulle ju ha kommit fram då och hälsat ju. Dumt att vara efterklok och inse att det faktiskt var du nu först..:(

    Låter som en fantastisk runda i alla fall! 🙂 Så härligt att läsa om din glädje, lycka och inspiration. Verkligen härlig läsning! Blir det fler Vätternrundor framöver nu eller?

    Jag började skriva på min berättelse i helgen också, så i den här takten kanske den dyker upp på bloggen ganska snart, eller om en halv evighet till..;)

    1. Anki! Det hade ju varit såååå roligt att få säga hej. Förmodligen hade jag bara svarat något vimsigt just där och då med alla nerver … hehe …
      Det ska bli jättespännande att läsa om ditt lopp. Om jag kommer cykla nästa år det vet jag inte ännu, men jag ska absolut cykla fler gånger. Direkt efter loppet så sa jag att en gång vart 10:e år får räcka men jag märker att jag redan nu börjat revidera det uttalandet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.