Helena Nimbratt

My triathlon stories

Hurra för sociala medier

IMG_9087

Jag har fått världens finaste besök av triathleterna Kicki och Synne som rest till Stockholm ända från norska Narvik. De har lämnat fjordarna för att tävla i Utö Swimrun imorgon och de är här och bor hos mig tack vare att vi har fått kontakt via sociala medier.

 

Kickis generalrep innan Utö Swimrun imorgon! Go Kicki du är grym!!

Det var så fantastiskt! Där stod Kicki tillsammans med sin tävlingspartner Synne, mitt i Stockholm med packning och allt. Efter nästan ett års kontakt via våra bloggar och Instagram så dök det upp en chans att få träffas i verkligeheten. Kicki och Synne ska delta i Utö Swimrun och vad passar bättre än att jag får ge dem husrum, lite mat och dessutom en genrep med våtdräkter och annan utrustning här i mina vatten.

Jag och Roger plockade upp tjejerna på eftermiddagen efter ett snabbt besök på Stockholm Marathonexpot och sedan åkte vi raka vägen hem, tog en fika, snackade massor och krängde på oss våtdräkterna.

Vilken grej att få simma med starka Kicki och rutinerade Synne. Vattnet var kallt idag. Himlen mulen och regnet hängde i luften. Men det fanns ingen tvekan, klart vi skulle simma.
Jag blev en smula överraskad av kylan mot ansiktet. Det var betydligt kallare idag än sist jag simmade. Pulsen steg och jag fick kämpa för att hålla lugnet och fylla lungorna med syre. Jag hamnade lite ur kurs men var glad över att jag hanterade situationen, simmade vidare och fick chansen att upptäcka att jag blev kall, men det gick bra och det var skönt att ta i – om inte annat för att få blodet att cirkulera snabbare i kroppen.

600 meter. Lite glada foton och sedan snabbt hem och in i den varma duschen.
Nu under kvällen har vi ätit lite middag, frossat i triathlonprat och gjort upp en plan för morgondagen när det är race-day för Kicki och Synne!!

Jag är så imponerad av att det ska ge sig ut i den ännu kalla skärgården. Jag är övertygad om att det kommer att gå utmärkt. De såg starka och målmedvetna ut där i vattnet med paddlar på händerna, lite extra flythjälp av en dolme och massor av tävlingslust.

I morgon hejar jag på Kicki, Synne och Roger som ska springa maran. Själv ska jag har en hel vilodag för att samla krafter inför söndagens långcykling, del 3.

Vilken härlig trio! Synne, Kicki och Helena.

Ingen tvekan, trots regn och kylig luft så var det bara att hoppa i.

I Narvik är det bara 6 grader i vattnet.

Synne satsar på VM … vi är inte riktigt i samma liga … nej!

Tänk att vi simmar ihop. Så roligt att träffa en god bloggvän.

Jag kämpar för att hänga med …

Fullt fokus på Kicki.

Imorgon gäller det för de här två tuffa tjejerna.

Nu är jag ute och cyklar

bild-3-3-kopia

Långpass i söndags, fem motvindsmil i tisdags, mördarlångpass i dag i riktigt blåsigt väder. Nu är det fokus på Vätternrundan. 36 mil har jag samlat sedan i söndags.

Fikapaus vid Skokloster. Det var såååå juvligt att få slappna av och vila.

Personlig utveckling. Det är var det är. Cyklingen plockar fram en hel del svaga sidor ur mitt inre. Det är riktigt intressant och lärorikt.

Jag är till exempel halvbra på att ta kontroll över mina nerver. Idag var det riktigt, riktigt blåsigt ute med kraftiga byar som rev och slet i cykeln hela tiden. Stundtals var jag livrädd. Det var omöjligt att höra kommunikationen i gruppen och på vissa ställen så var det så tungt att cykla att det kändes som om vi tog oss upp för en lång backe.

Jag var trött i morse efter att i söndags avverkat 16 mil i Sörmland i vackert kulturlandskap med trevligt folk. Och efter tisdagens snabba pass i motvind, 5 mil i bitvis högt tempo med fyra starka killar.

Det var soligt idag. Men vinden var brutal och den sög ur min energi. Jag gjorde av med massor i onödan på att vara rädd och när vinden kastar cykeln hit och dit, ja då vågar inte jag varken dricka eller äta i farten. Kring 12 mil, trots en räkmacka, så började det snurra i huvudet och jag mådde riktigt illa. Jag bad om ett stopp och drack en hel flaska vatten och proppade i mig snabb energi så jag fick kväljningar av allt socker.
Det hjälpte. Det var som om solen gick upp. En halv flaska vatten till och en Snickers så var jag på banan och det visade sig att det var fler som var trötta i gruppen.

15,7 mil med ett snitt på 25,7 km/h var gruppen trots allt nöjd med. Vi hade cyklat genom flera samhällen med rödljus, rondeller, trottoarer och krigat med vinden. Men det, det är bara en HALV Vätternrunda ….

Fortfarande pigg förra söndagen.

Lunchpaus. Lite ska man njuta.

Klubbkläder. Nu gäller det …

Allt om min löpning

bild-18-kopia-18

Jag blev utmanad av LöparFia för några veckor sedan att svara på frågor om min löpning. Hög tid att få det gjort.

Här är min vardagsslinga. Tre varv blev det sist. 16,6 km.

Vilken löpare är du?

Just nu är jag den sökande löparen. Efter en efterhängsen
skada så håller jag nu på att testa mig fram till en nivå som passar mig
samtidigt som jag gör prehabträning. Frågan är hur långt jag kan springa? Kan
jag springa både långt och fort? Trail är jag nyfiken på men vad säger kroppen
då? Men en sak är säker jag är en löpare som njuter allt mer av att springa
långt. Efter 15 km börjar magin …

Hur länge har du löpt?
Faktum är att jag sprang en hel del utan att jag betraktade
mig som en springande människa. Jag hade noll självförtroende som barn när det
gällde fysisk aktivitet. Jag var en fegis som inte vågade klättra i träd eller
hoppa i vattnet från bryggan, det vill säga när andra tittade på. Ensam gjorde
jag allt möjligt. Likaså löpte jag. 13 år gammal anmälde jag mig på eget bevåg
till minimarathon, tränade ensam i spåret i skogen, utan att någon kompis
visste. Jag tror att jag sprang 3,7 km på 21 min.
Hur mycket löper du per vecka? 
Begränsat på grund av skadan.
Jag tar ett långpass per vecka samt ett kortare pass med lite mer fart. Jag
vågar inte lägga på intervaller ännu. Känslan i benen bestämmer.

Vilket är ditt feelgoodtempo? 
Det kan varierar så oändligt
från dag till dag. Det kan vara 5.10 men när det gäller längre distanser så säger
jag 5:30. Under 5:00 tycker jag är tufft att hålla en längre sträcka.
Vad måste du ha med dig på ett pass? 
Garmin. Puls och tempo
måste jag bara ha koll på.
Varför springer du? 
För att njuta av naturen och fylla på
med glad energi.

Har du någon gång ljugit för att springa?
Det händer rätt
ofta att jag inte talar om exakt varför jag inte hinner till en viss tid, måste
gå från ett möte, eller inte kan stanna så länge på en fest eller något sådant.
Träning och löpning är prioriterat i mitt liv och det är inte alla som förstår
det.
Hur ofta köper du löparskor? 
Alldeles för sällan. Nu har jag
köpt ett par i år och ett par förra året och jag kommer snart att köpa ett par
som funkar under swimrun. Innan dess hade jag skorna säkert i fem år innan det
blev nya.
Var och hur handlar du din löputrustning? 
Jag har inga
rutiner kring det eftersom jag historiskt lagt väldigt lite pengar på min
träningsutrustning (gymmet har fått allt). Men nu har jag köpt några prylar via
nätet men också i butik. Ofta är det en tacksam present till mig … Känns
väldigt lyxigt att få något fint och vara fin även när jag tränar.

Dygnets bästa springtid?
Kväll. Gärna sommarkväll. Men också vinterkväll när alla
andra sitter inne och myser och det är kallt, mörkt och riktigt bistert ute. Jag
tror att jag skulle springa med bra resultat på natten.

Hur ofta tävlar du? 
Första loppet på hundra år var hösten
2012. Sedan dess så har intresset vuxit för lopp. Blir jag bara helt bra i
benet så kommer ni se mig vid både den ena och andra startlinjen …
Vilken är din favoritdistans? Jag avskyr att springa kort
och hårt och när jag sprang en halvmara i Kalmar för ett par några veckor sedan
så … jag var i himlen!
Har du ett mantra som du rabblar när du blir trött i
huvudet? 

”Stolt och stark!” ”Det här är bara en kort stund av ditt liv.” Eller
… ”nu är det bara milen kvar, det klarar du alltid.”

Springer du helst i grupp eller ensam? 
Helst med min älskling.
Helst långt med min älskling. Det är så fina stunder fulla med vänskap, skratt,
pepp och värme.
Hur återställer du dig efter ett lång pass?
… där har jag
nog en hel del att lära! Tänker inte ens i de banorna. Vila? Äta?
Vilken snabbhetsträning föredrar du? 
Progressivt, öka när
jag börjar bli trött.

Vilket lopp drömmer du om att springa? 
Just nu drömmer jag
bara om att få löpa smärtfritt.
Vilken kändis skulle du villa löpa med? Jag är inte så
mycket för kändisar. Men jag gillar Petter allt mer. Mer för det han gör, står
för och kämpar med, än för musiken. Jag kan identifiera mig med honom en smula.

Snabbsnören ingår i en triathlets utrustning.

  PS. Jag försöker bygga om här på bloggen men det är inte min starka sida så håll ut …

Open water premiär!!

bild-1-4

Det var en viktig dag i dag, ett avgörande ögonblick för min del som övat, övat, nött och slipat hela långa vintern. Jag var otroligt spänd – hur skulle det kännas att simma i open water?

 

Redo att hoppa i!

06.15 i snö, i mörker, i kyla. Utan att knota har jag studsat upp flera dagar i veckan under vintern, vecka efter vecka allt för att få uppleva open water-simning, utan rädsla, utan skräck, utan panik. I dag var det dags att få kvittot. Hur stor skulle skillanden vara? Hur skulle det kännas att TI-glida fram i det mörka vattnet? Är jag en simmare eller är jag en hopplös landkrabba?

När solen envist sken utanför fönstret på jobbet idag så växte sig beslutet starkare. I dag vill jag plocka fram våtdräkten och simma mitt första pass ute.
Jag landade snabbt hemma och grabbade tag i badtermometern. I solen som var på väg ner bör jag om medan termometern guppade vid strandkanten. 17,18 grader visade den. Galet! Det är ju hur varmt som helst. Jag tvekade lite, lite. Gled sakta ner i vattnet längs de hala klipporna och jublade inombords när kallt vatten letade sig in innanför neoprenet.

Vattnet i Kvarndammen är helt och hållet brunt. Jag borrade ner ansiktet och sikten var lika med noll. Under det första ögonblicket var det som om jag inte visste hur man andades ut, men jag tvingade mig själv att lösa problemet under ytan och pressade ut luften ur lungorna för att kunna ta ett ordentligt nytt andetag och inte få någon syreskuld. Sedan simmade jag! Jag tänkte TI. Våtdräkten gav en ny känsla jämfört med bassängen. Den extra flytkraften gav mig utrymme att tänka spänd kropp, ballerinafötter och så sänkte jag huvudet ytterligare. När jag tog luft kikade jag enbart upp med ena glasögat och sippade in luft i mungipan. Träden i horisonten gled förbi på när jag tog luft till höger och när jag kikade upp till vänster glittrade kvällens låga solstrålar och studsade på vattenytan.

Sim, sim, sim!
På bara ett par minuter så var jag på andra sidan viken vid klippan jag tagit sikte på. Förra året tog det mig oändligt mycket energi för att ta mig dit.
Förra året, för precis ett år sedan i maj, så gjorde jag min open water-premiär och klarade 4 armtag. I dag simmade jag över hela sjön på ett kick!

I dag kändes det som jag vann något stort. Jag befann mig i vattnet och kände mig helt trygg. Jag visste vad jag höll på med och jag litade på mig själv.
Fyra vändor blev det (kanske 600 m) och det kändes som om jag kunde simma hur långt som helst.

Där borta, vid klippan bredvid det lilla huset, tog jag sikte. Pang så var jag där!!

Kluven känsla för jobbresor

bild-1-4-1

Tänk dig Spanien i maj. Grönt, blommigt och alldeles lagom varmt. Lägg till möten med spännande människor, nya kunskaper och intryck. Underbart eller hur? Helt klart. Och de skulle vara perfekt om det inte var för att det går helt åt skogen med träningen.

Ett stulet TI-pass mitt på spanska landsbyggden.

Fullproppad med vitt bröd, dålig frukost, sena middagar, vin och på tok för lite sömn. Plus en massa hårt arbete precis varenda minut.
Jag har varken tränat särskilt mycket den här veckan eller bloggat.
Jag har varit i Spanien för att göra reportage och har haft den underbart kul. Och jag är helt slut.

Jag våldade in ett litet löppass en av morgonarna och det var helt ljuvligt, otroligt segt, lite för varmt men jag var så glad att jag överlevde. 8k förbi en hel hjord med kor, kalvar och någon tjur. Dessutom prasslade det misstänkt i gräset vid sidan av vägen och jag var farligt nära att bli missförstådd av ett gäng spanska vakthundar.

På eftermiddagen så fick jag plötsligt en timme över och poolen låg ju bara där och så fantastiskt härlig ut. 28 grader i luften. En pool för mig själv. Jag skulle bara känna lite på vattnet och jösses! Allt klaffade. Skönaste TI-känslan infann sig ever. Efter flera dagars vila fick jag till en ordentligt kraft där i vattnet. Spänd som en spjut sträckte jag mig långt för att ta tag i vattnet och kopplade på coren och tekniken kändes just där och då helt perfekt. Magi!!!!

I dag tog jag min reströtta kropp och bestämde mig för att cykla ur den ordentligt. Nästan 12 mil samlade jag ihop och kraschade på golvet hemma i vardagsrummet, snurrig, nöjd och totalt mör i hela kroppen. Så himla gott.
Nu blir det inga fler resor på ett tag. Nu känner jag mig supermotiverad att få till fokus på träningen, maten och sömnen. Vansbro triathlon rycker närmre … vågar inte ens tänka på det …

Underbar utsikt. Bra packpass.
Spanska järnekar. Vackert.

Det var ett misstag att dra fram mobilen för att ta en bild … de blev rädda.

Dagens distanspass byggde pannben. 12 mil helt ensam med trött kropp.

Äntligen söndag och dags för distanspass

bild-20-kopia-9

Först regn hela natten, sedan lite uppehåll och så duggregn igen. Vårskogen var så rentvättad och fin. Ljust grön och full av syre – som gjord för löpning.

Att springa i skogen är underbart nästan när som helst. När sommarhettan slår till är skogen ett skönt tillhåll där solens strålar inte når fram. Så här års är det extra grönt, mustigt och fullt av dofter. Där vilar vårkänslorna mellan träden och bara sköljer över en. Det är så förbannat vackert att det nästan inte går att hålla jämnt, lugnt distanstempo.

10k på mjukt underlag med näsan full av dofter. Luften var mättad av syre efter allt regn. Fåglarnas kvitter var vårigt högljutt. Söndag och löpmagi när det är som bäst.

Låååång stretch för att dra ut på känslan lite extra.
Snart är de här – Liljekonvaljen, vårens vackraste blomma.

I dag väntade skogen i sin ensamhet på mig. Inga löpare i sikte.

Champange, ostron & spinning

bild-20-kopia-3

En fredag kväll, vad väljer du? Champagne och ostron eller 55 minuters spinning? Jag valde spinningen och ångrade mig inte en sekund.

Lugnt tassande på de betonghårda vägarna i Reims i Champagne.

Jag måste erkänna att jag tyckte att jag fått min andel av champagnen för den här veckan under en jobbresa till det världsberömda vindistriktet i början av veckan. Det var ljuvligt och det fina med vinprovningar är att man både får njuta av smaken utan att nödvändigtvis dricka så stora mängder.

Champagnen och den franska maten var lika fantastisk som de ljumma försommarvädret och det passade mig ganska bra att njuta av annat än träning efter halvmaran förra söndagen. Men löparkläderna var naturligtvis nerpackade så i onsdags ställde jag klockan och sprang lugnt med syfte att se lite mer av stan Reims innan invånarna hunnit vakna.

Gatorna var nästan helt tomma. Parkerna fulla av doftande syrener. Det doftade förföriska franska kolhydrater (som man alltid får en överdos av när man är där) från bagerierna som jag passerade.

I fredags hade jag egentligen siktet inställt på att gå på ett event på en nyöppnat ställe i Stockholm för att återigen få chans att prova champanger och viner men när jag vaknade på morgonen så rafsade jag snabbt ihop träningskläder och satt sedan hela dagen på jobbet och längtade så det värkte efter att få gå ner och köra spinning på Friskis som vi har i samma byggnad. Och jisses vad jag körde. 55 min distans där jag valde att lägga mig på en skyhög belastning. Och jag höll hela vägen! Vilken seger.

Kroppen jublade. Endorfinerna fick håret i nacken att resa sig och jag öste så hårt att jag steg av cykeln med lätt illamående känsla men guuuud så skönt!

I dag stod cykel på schemat. Måste samla mil till Vättern. Det regnande ute och när jag kom till Fredrikshofs klubbstuga så … var det ingen där. På Facebook stod meddelandet: ”Vid regn – ingen cykling”! Jisses vad besviken jag blev men beslutet var säkert helt klokt. Gatorna fylldes snabbt av vatten av det hällande regnet.

Jag packade om. Begav mig till simhallen och fick 2300 m sim istället får cykelmil i kroppen. Och jag älskar simmet mer men nu känner jag hur cykelstressen växer i magen. I morgon har jag fullt schema. Kanske blir det ett pass spinning för att få ett riktigt hårt pass. Kort och hårt, bättre än inget alls.

Här bjuder jag på lite bilder från veckan:

Jobbhelena. Plåtar lite, kikar på vinstockar, lyssnar på vinmakare …

Tillbaka efter morgonspring på hotellet … ingen ser …

Lite måste man få njuta. Balans i livet. Ostron och underbar rosa champagne.

Hemma igen i regnet som stoppade dagens cykelrunda.
Jag tog gott om tid på mig i simhallen, teknik, fart och lite längre serie.

Spring för dem som inte kan!

bild-20-kopia-6-1

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt
runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa
ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.
En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv
energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick
den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar
och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag
var med!
Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema
så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i
välgörenhetsloppet.
– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag
springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund
hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.
Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett
hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!
Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio
timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.
Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den
goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett
vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter
starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa
så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min
plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var
att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.
– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för
hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.
Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt
och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.
1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons
på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien,
Mexico … Så cool känsla.
Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget
i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin!
Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och
rekordhögt tempo.
När jag såg att klockan visade 5:05 under de första
kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag
snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram
till 13 km. Benet kändes bra.
Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.
Rapsfälten på Öland brann.
Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände
igen mig från bloggen.
Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.
Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på
tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.
Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering
skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!
När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen
inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än
Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.
Det kändes bara så himla gott!
Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.
Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.

En kärlek som slukar pengar

bild-20-kopia-5

Ett par nya löpardojor (dock ett reafynd), en ny löparjacka och startavgifter till två lopp. Phu! Det är inte lätt att få pengarna att räcka till allt tränande.

Dessa kommer matcha mina lila löparshorts helt perfekt!

Jag läser blogg, efter blogg, efter blogg och följer mängder av Instagramkonton, alla är proppfulla av dyra cyklar, det senaste träningsmodet, pulsklockar och en massa annat jox. Det är verkligen ett privilegium att få utöva det man älskar och det är allt annat än självklart att ha resurser för att utföra allt detta sportande och tävlande. Hur har alla råd???

I går hittade jag ett par löparskor, modell lättare variant än mina tunga Asics som är uppbyggda till max. Jag köpte ett par Adidas Boston 4 på rea och hoppas att mitt ben ska trivas med den här lättare skon.

Dessutom fick jag ett toksug efter en ny löparjacka. Jag har en gammal jacka, en grå Nike som har hur många år som helst på nacken. Jag är inte den som spenderar mängder av pengar på träningskläder. (Jag är ingen bloggare som får en massa prylar heller). Jag beter mig som en ganska klassisk kvinna som hankar sig fram men har sakta men säkert skaffat mig lite bättre, snyggare och mer funktionella prylar under det senaste året (jag har fått en hel del fina presenter). Imorgon åker jag och Roger till Kalmar för att på söndag delta i det lite annorlunda löploppet Wings for Life World Run. Ett lopp som är helt och hålet tänkt för välgörande ändamål och det går bland annat över Ölandsbron. Det ser ut att kunna bli lite kyligt och kanske regn, därför slog jag till och köpte en ny fin jacka idag. Dyr som tusan … 1200 kr. Men det var den jag ville ha …

Jag har dessutom jobbat hårt ikväll med att anmäla mig till några av de lopp som jag planerar att genomföra i år:

Stockholm Tritahlon, olympisk distans. Självklart ska jag förbättra min tid och dessutom se till att jag får i min någon slags energi udner loppet så jag slipper genomföra det som en oruttad zombie.

Lidingöloppet. 30 km. Jag bävar. Men det ingår i klassikern och jag har gott om backar att öva i här hemma på Värmdö.

En produktiv kväll.
(Dagens träning: Styrka 50 min)

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.