Helena Nimbratt

My triathlon stories

Flytta fram gränser med envishet

IMG_8333

Nöta. Upprepa. Repetera. Träna igen. Börja om. Aldrig ge sig. Den här veckans träning har handlat mycket om tjurig envishet.

Träningen är inte enbart soligt och glatt.

Plusgrader, regn, blötsnö. Så himla trist. Nu när det kändes som att det gick att andas ut och att det äntligen gick att tro att vintern verkligen landat i Mälardalen så kommer blidvädret och lägger sig ett trist filt över allt ihop.

Och jag känner mig lite sur. Lite envist tjurig och vill bara tugga på, ta i, bli trött och känna på lite trist och segt motstånd. Bara för att jag är på gråmulet humör.
I går var förutsättningarna inför mitt skidpass ganska usla. Det var stressigt, inklämt mellan kalas, lördagsgäster, städning och annat rodd och dessutom hann det bli sent innan det äntligen blev min tur att träna. Jag var redan från början trött efter ett par timmars grovstädande och dessutom ligger den här snutten skidspår 45 min körväg hemmifrån och när jag väl är på plats vär humöret i botten. Det regnande, jag hade glömt pannlampan hemma, jag frös och fästet var obefintligt. Dessutom var spåren så sent på dagen helt sönderkörda.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få till mina 20 km som stod på schemat. Att snurra på en 2 km lång slinga i ett par timmar är inte super stimulerande.
Det blev lurar på, på med musik och så var det bara att staka. Vasaloppet handlar väldigt mycket om att staka, det går inte att blunda för och nu hade jag inget val. Utan fäste, med de nya skidteknikkunskaperna började jag tugga på. Ett varv i taget, 2 km, 4, km, 6, km … Varje avklarat varv var en belöning i sig. Vid 10 km tog jag vätskepaus och två stora chokladbitar i munnen, resterna från julgodiset.

När kilometrarna tickade på kände jag hur stakningen började sätta sig i muskelminnet, inspirerad av de som svischade förbi i spåret så testade jag att trycka ifrån mer.
Vid 18 km började humöret stiga. Vid 20 km bestämde jag mig för att ta ett varv till och sedan ytterligare ett var. Kropen blev trött. Men jag tvingade mig att hålla tekniken.
2 timmar och 45 minuter senare stakade jag fortfarande. Ryggen var helt stenhård av pump och jag klev av banan och kände mig så mycket en mer kompetent som skidåkare.

De första 20 km höll jag i 5:00 tempo (vet inte om man mäter sånt på skidor) 30 sek snabbare per kilometer än förra veckan och 1:00 min snabbare än årets första skidtur.

I morse anammade jag samma tjuriga inställning i simhallen i 70 minuter. Längd efter längd, nöta, nöta, slipa, slipa, ta i, fokusera, justera. Efter 1500 meter började det kännas riktigt bra. Jag var trött, men det var skönare att fortsätta än att stanna och andningen kändes plötsligt mycket bättre än på länge.
Jag fick min belöning när killen som simmade i samma bana frågade:
– Jag har tittat lite på din teknik … Tillhör du Gustavsbergs Masters?

Det var nära att jag slängde mig på honom och gav honom en stor fet puss!
Snacka om att jag blev paff.
Vilken komplimang!

9 tankar om “Flytta fram gränser med envishet

  1. Flytta fram gränser är precis det som man måste kämpa hela tiden. Ibland nästan till den grad att man vill ge upp hela skiten, ibland vill man bara omfamna när man faktiskt ser utveckling på riktigt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.