Helena Nimbratt

My triathlon stories

I världens finaste mål!

Skärmavbild-2014-02-25-kl.-09.56.19

När jag efter 10 timmars ont slit i blöta spår med snö som sög fast skidorna, så jublade jag när jag äntligen skidade över sista krönet och såg målet i Mora! En klassisk, fantastiskt underbar syn! Det där målet måste vara det finaste mål som finns.

– Var är publiken älskling? Titta nu har ju nästan alla hunnit gå hem!
Jag ironiserade och galghumorn flödade fritt under de sista milen under mitt allra första Vasalopp igår. Det tog ju så himla mycket längre tid än jag önskat mig och hoppats på: 10:06. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna fixa 9 timmar och i hjärtat hoppas på att klockan skulle stanna på 8-någonting.

Och nu är det ju lite synd att jag skriver om en massa obetydliga siffror istället för att beskriva det fantastiska arrangemang Vasaloppets vintervecka är. För här snackar vi folkfest, förväntan, ångest, glädje, tårar, besvikelse och segrar för tusentals människor!

Jag var förväntansfull och glad hela vägen till starten. Studsade upp kl 04.30 som en ärta och laddade på med en stor portion gröt med blåbär och jordnötssmör och ett ägg.
Natten var okej men nervositet och oro över stormen som slet i husknutarna framkallade en del mardrömmar. Vädret var verkligen sämsta tänkbara när vi anlände till Sälen: +5 grader, storm och regn. Bara tanken på att stå en timme vid starten i den blåsten var väldigt obehaglig.

Men på morgonen hade vinden avtagit en del. Men inte helt. Och det regnade inte.

Första timmen gick uppför. Rogers vallning var perfekt. Många hade bakhalt och tömdes på energi snabbt. Vi kunde gå avslappnat men hade inte toppglid under den första milen. Men det visade sig kanske inte enbart bero på ett lager för mycket klister. Snön var tung och blöt och sträckor som normalt var stakbara krävde diagonalåkning. Rejäl motvind på det och resultatet blev riktigt, riktigt tungt.
Stavarna sög fast i snön och rykte i handen så jag plötsligt hade ont i vänster handled ända upp till axeln. Därmed förlorade jag kraften att staka ordentligt. Handen gjorde grymt ont. När staven sög fast och armen fick sig ett ryck var det nära att tårarna steg i ögonen.

I uppförsbackarna var jag stark. Tog mig om mängder av folk. Men jag blev ändå frånåkt av många på plan mark. Jag fick satsa på den mycket långsammare diagonalåkningen tack vare handen.

Varje servicekontroll: Smågan, Oxberg, Risberg, Evertesberg, Eldris och allt vad de nu heter, var som ett himmelrike. Människorna vara underbara, snälla hjälpsamma, peppande och glada. Ljummet vatten, enkel vetebulle, blåbärssoppa och buljong smakade himmelskt och var precis vad kroppen skrek efter. Jag proppade munnen full av energibollar (de som jag använder istället för gel), en bit bulle och så sköljde jag ner allt med buljong. Kroppen sög i sig sältan. Och vid varje kontroll var jag helt tömd på energi, helt slut. Och varje påfyllning höll kanske 5 km sen kom det surmulna humöret tillbaka, jag tystnade och skidade på så fort kroppen tillät.

Roger fanns med mig hela tiden. Jag var så imponerad att han som kör Vasan på under 7 timmar harvade på vid min sida och svarade tålmodigt på mitt mutter om att jag kände mig som vanligt som en långsam snigel, att jag lika gärna kan lägga ner allt som har med träning att göra eftersom jag är så långsam …

Nu i efterhand vet jag bättre. ALLA hade det tufft och 2014 var inte året som erbjöd några rekord. Vasaloppet kräver träning på snö och det är svårt att vara snabb när banan är fylld med vatten.

Och det var en fantastisk känsla att uppleva målgången! Så klassiskt svensk, så fint och vi blev hyllade som hjältar kanske också tack vare att klockan visade 10 timmar. Roger sken som en sol, jag sken, vi kramades och skrattade, jublade och firade och vips … alla mörka tankar vara som bortblåsta!

Jag gjorde det! Jag genomförde Öppet Spår trots de usla förutsättningarna. När kroppen var trött och hade ont så malde jag på: tysta där i spåret, omgiven av tysta fokuserade medlöpare, med Roger alldeles i närheten. Ett steg i taget och visst ja:
– Tänk på tekniken, stora tag, glid, glid, glid.

Hur känns det? Jag fick svara på den klassiska sportfrågan precis som Kalla!!!

Härligt med energipåfyllning.

Jag var långt ifrån ensam där i spåret. 8000 startande.

Bästa energikällan hade jag vid min sida.

Här kom vinnarkänslorna!

Vad vore vi utan sociala medier?

blogg

Socialt stöd, pepp och hjälp till självkontroll. Visst är det så att vi träningsbloggare skulle logga ett helt annorlunda träningsresultat utan våra sociala medier.

Det var inte länge sedan jag köpte min Garmin, en GPS-klocka som kan mäta varje pass, puls, sträcka och en massa annat som jag inte har lärt mig än. Innan Garmin kom in i mitt liv sprang jag på känsla och slängde ett öga på klockan innan jag gick ut genom ytterdörren, stängde, låste och sen kollade jag igen när jag kommit hem och svalnat en smula. Min runda som jag alltid antagit som en 5 kilometersrunda visade sig vara 5,9 km, med rätt instrument att mäta längden och då var ju plötsligt min vanliga 25 min inte alls så dåliga längre.

I dag har jag full koll på varje löppass, längd, tempo och jag har lärt mig vilken puls som jag bör ligga på om jag ska utvecklas som löpare. och jag har väldigt svårt att tänka mig ett pass utan den där klockan på armen.

Och nu är det snart ett år sedan som jag lite hastigt och lustigt, mest som ett test, snickrade ihop den här bloggen för att börja föra dagbok över min egen träning.
Om jag gör en snabb utvärdering av effekten av bloggandet och vad jag känner för det som blir resultatet ganska slående:

Utan Body Joy-bloggen vore jag ingen triathlon-Helena. I alla fall inte så mycket som jag har blivit nu. Utan bloggen så kanske jag inte skulle träna fullt så mycket som jag gör idag. Bloggen är en del av mitt aktiva liv och gör att det blir ytterligare några snäpp roligare att ge sig ut på det där intervallpasset eller testa de där nya övningarna. Inte enbart för allt pepp jag får genom kommentarerna. Främst tack vare att bloggen har bidragit att jag lärt känna, fått kontakt och skapat mängder av nya kontakter. Alla med lika starkt träningsintresse som jag själv.

Så när jag tuggar på på sladdriga spår i plusgrader på måndag, någonstans mellan Sälen och Mora då kommer jag att hämta kraft och tänka på alla er som finns här i min bloggvärld: Linorna, Kicki, Malin, Beata, Alexandra, Andreas, Åsa, Linnéa, Mammasspring och många, många fler …

Ni är fantastiska!

Vattengympa & sim

hantlar

Ofta när jag simmar på kvällarna så plaskas det ordentligt från den delen i bassängen som de kör vattengympa. I dag hakade jag på en kompis som gärna vilja att jag skulle testa passet! Perfekt just nu när lätt träning står på schemat inför Öppet Spår.

Det var hög stämning och instruktören erkände när passet var slut att hon körde hårdare än vanligt. Jag hade kul. Damerna runt mig fnissade glatt när jag fokuserat lyssnade på instruktionerna och skopade vatten hit och dit. Core-delen var grym. Likaså benövningarna som gick ut på att benkicka järnet i  stora och små rörelser omvartannat. Inte så dumt. Skonsamt.

(Min kompis Marielle körde på. Jag kikade på henne och funderade lite på vilket typ av mina träningssorter som jag kan dra med henne på … Jag vet ju att hon klarar mycket tuffare träning än den väldigt välgörande och trevliga där i vattnet …)

Jag var riktigt nöjd. Jag fick en trevlig stund med en god vän. Jag värmde upp med 1000 meter sim, fick 45 min med övningar som min kropp inte alls var van vid och avslutade med 300 meter avbad och sedan pricken över i – bastu!

Med de här flythantlarna blev det mer motstånd i vattnet.

OS-energi i spinningsalen

bild-19-kopia-4

Jag kan svära på att det vara extra tryck i spinningsalen idag efter det andra fantastiska OS-guldet i stafett idag.

Jag fattar inte att två timmars spinning bara kan flyga iväg. Med bra planering av dagen, frukost och lunch när man ska äta frukost och lunch, ordentligt med vätska och alla prylar på plats i tid – då blir träningen som bäst.

Jag älskar de där passen som är väl inplanerade under dagen. Som jag slipper stressa till och när jag slipper stressa hem. Då blir fokuset det rätta och det går att ge det där extra.
Mitt tvåtimmars spinningpass idag var ett sådant pass. Jag hade meddelat alla här hemma att det var heligt. Ett långpass innan Öppets Spår och sedan vila det kändes väldigt viktigt för mig att det blev så för att förbereda mig mentalt inför skidorna.
Så himla underbart. 45 min intervaller. 15 min transportsträcka och återhämtning. 55 min intervaller på det.

Nöjd!

Klara större träningsmängd

calf

– Min man ser ut som en kyckling eller nåt, med calf guards som sticker fram under morgonrocken.
Det var en kollega till mig som lite lätt frustrerad stod vid kaffemaskinen på jobbet i veckan och fnittrande berättade hur galen hennes man blivit.
– Han har blivit helt uppslukad av triathlon!

– Ja, ni vet den där sporten där man simmar, cyklar och springer, fortsatte kollegan att berätta. Och så får han ont i benen och måste ha kompressionsplagg för att återhämta sig.

Jag funderade en sekund och sen drog jag upp mina jeans en bit och blottade mina 2XU calf guards:
– Är det sådana här du menar? sa jag och så skrattade vi gemensamt åt triathlonknaserierna och konstaterade att det är lätt att öka träningsmängden för snabbt och få ont.

Jag har lite ont igen i mitt ben sedan en tid. Det är ingen jättefara men det får mig att fundera över om jag:

1. Inte tål att bli en bättre och snabbare löpare.
2. Underskattar risken och trots allt har ökat träningsmängden för mycket.
3. Får acceptera att jag inte ska springa snabbare är 5:00 tempo.

På senare tid när jag läst om löpning, belastning och hur man ökar träningsmängden så verkar det som det inte
nödvändigtvis handlar om att träna med en högra intensitet eller snabbare än vad man gör idag, utan i första hand att öka träningsdosen.
Alltså: Springa länge och inte fortare!

Jag har ju både sprungit längre och lagt in intervallträning, samtidigt.
Kan det vara haken?

Just nu vågar jag inte springa så snabbt. Springer jag snabbt får jag ont i benet. Och förra helegn landade långpasset på strax under 15 km. Därefter har jag enbart sprungit ett pass, 6 km i 5:00 tempo. Det gick bra.

Morgondagens långpass blir i spinningsalen, 2 timmar. Sedan ska jag bara träna lungt för att vila mig inför Öppet Spår. Vattengympa med en kompis står på schemat på tisdag! Säkert superbra!

Tips, råd, tankar kring hur jag kan få kroppen att tåla mer träning och även bannor mottages med stor tacksamhet.
Skador är trist. Skador vill man vara utan. Skador gör en moloken och lite tråkig så de ska helt enkelt undvikas!

Så här ser de ut calf guardsen. Kostar sisså där 500 kr.

Just nu! Roger kör ett pass på trainern, jag bloggar, Tim kollar barnprogram!
Själv har jag simmat 1500 meter i förmiddags. Kändes bra!
Älskling, lite extra söt när han fick present på alla hjärtans dag!
Jobbveckans höjdpunkt hände på Antikmässan!

Djupt inne i träningsbubblan

HelenaKlassiker3

Det sägs att det är bra att ha kört 50 mil skidor innan Öppet Spår. Jag har lyckats skrapa ihop ett saldo på 15 mil. Är jag orolig, nervös, skraj? Nej. Inte än.

Härligt att lämna regnet och landa mitt i ett snölandskap.

 
Skidor, simning, skidor, spinning, simning, löpning, styrka. Och väldigt lite bloggande.
Jag har haft väldigt lite kraft och utrymme kvar för att blogga under de senaste dagarna. Och ja, jag har tagit någon extra vilodag. I går kväll fick jag till ett långpass löpning, 15 km, i morse blev det härligt morgonsim 1000 m och i lördags fick jag några mil skidor i kroppen.

Jag är lite trött. Men på ett bra sätt.
I helgen så var det obligatorisk skidträning inför Öppet Spår. Inte helt lätt att åstadkomma när till och med regnet härjade ända uppe i Säfsen i Dalarna ditt vi planerat att åka över helgen.

Det fick bli Sundsvall istället. Jag hittade information om nypreppade spår på Södra Berget på nätet på lördagsmorgonen, vädret såg ok så vad är 40 kör mil i förhållande till en dag på skidor?? Inget. Dessutom bodde vi på fint och mysigt hotell. Kändes hur lyxigt som helst.

Skidåkningen avverkades under 3 mil i ganska lösa spår. Det var kul, trevligt. Jobbigt visst, men det fick mig att bara känna ännu mer förväntan inför starten i Sälen.
Roger, han bara skrockar.
– Darling, 9 mil är långt. Det kommer bli en lång dag och det kommer att göra ont.

Ja??!!! Det ska ju bli kul!!

Sundsvall visade sig ha jättefina spår med kafé, omklädningsrum, vallabodar.
Till och med lite, lite sol fick vi.

I Rastastugan fick vi kaffe och renklämma för 35 kr.

Lite Mellomys med ett glas rött på hotellet.

Flytta fram gränser med envishet

IMG_8333

Nöta. Upprepa. Repetera. Träna igen. Börja om. Aldrig ge sig. Den här veckans träning har handlat mycket om tjurig envishet.

Träningen är inte enbart soligt och glatt.

Plusgrader, regn, blötsnö. Så himla trist. Nu när det kändes som att det gick att andas ut och att det äntligen gick att tro att vintern verkligen landat i Mälardalen så kommer blidvädret och lägger sig ett trist filt över allt ihop.

Och jag känner mig lite sur. Lite envist tjurig och vill bara tugga på, ta i, bli trött och känna på lite trist och segt motstånd. Bara för att jag är på gråmulet humör.
I går var förutsättningarna inför mitt skidpass ganska usla. Det var stressigt, inklämt mellan kalas, lördagsgäster, städning och annat rodd och dessutom hann det bli sent innan det äntligen blev min tur att träna. Jag var redan från början trött efter ett par timmars grovstädande och dessutom ligger den här snutten skidspår 45 min körväg hemmifrån och när jag väl är på plats vär humöret i botten. Det regnande, jag hade glömt pannlampan hemma, jag frös och fästet var obefintligt. Dessutom var spåren så sent på dagen helt sönderkörda.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få till mina 20 km som stod på schemat. Att snurra på en 2 km lång slinga i ett par timmar är inte super stimulerande.
Det blev lurar på, på med musik och så var det bara att staka. Vasaloppet handlar väldigt mycket om att staka, det går inte att blunda för och nu hade jag inget val. Utan fäste, med de nya skidteknikkunskaperna började jag tugga på. Ett varv i taget, 2 km, 4, km, 6, km … Varje avklarat varv var en belöning i sig. Vid 10 km tog jag vätskepaus och två stora chokladbitar i munnen, resterna från julgodiset.

När kilometrarna tickade på kände jag hur stakningen började sätta sig i muskelminnet, inspirerad av de som svischade förbi i spåret så testade jag att trycka ifrån mer.
Vid 18 km började humöret stiga. Vid 20 km bestämde jag mig för att ta ett varv till och sedan ytterligare ett var. Kropen blev trött. Men jag tvingade mig att hålla tekniken.
2 timmar och 45 minuter senare stakade jag fortfarande. Ryggen var helt stenhård av pump och jag klev av banan och kände mig så mycket en mer kompetent som skidåkare.

De första 20 km höll jag i 5:00 tempo (vet inte om man mäter sånt på skidor) 30 sek snabbare per kilometer än förra veckan och 1:00 min snabbare än årets första skidtur.

I morse anammade jag samma tjuriga inställning i simhallen i 70 minuter. Längd efter längd, nöta, nöta, slipa, slipa, ta i, fokusera, justera. Efter 1500 meter började det kännas riktigt bra. Jag var trött, men det var skönare att fortsätta än att stanna och andningen kändes plötsligt mycket bättre än på länge.
Jag fick min belöning när killen som simmade i samma bana frågade:
– Jag har tittat lite på din teknik … Tillhör du Gustavsbergs Masters?

Det var nära att jag slängde mig på honom och gav honom en stor fet puss!
Snacka om att jag blev paff.
Vilken komplimang!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.