Helena Nimbratt

My triathlon stories

TI-tänk i skidspåret

bild-19-kopia-3

Teknikträning för att få bättre åk- och simekonomi, det är min taktik just nu. Jag tror att jag som kvinna har mycket att vinna på att bli vassare på teknik.

Just nu försöker jag tänka extra hårt på vad jag sysslar med när jag åker skidor istället för att jaga antal mil. Mitt största utvecklingspotential ligger just nu inte i orken, utan i utväxling av den kraft jag lägger ner i skidåkningen … och i simningen.

– Tänk TI på skidor, våga glid längre på varje skida, instruerade Emma i torsdag när vi tekniktränade i torsdags.

Bra tänk. Total Immerssion, TI fattar jag. TI är jag förälskad i. Så visst, TI på skidorna, det köper jag!

Det är ju så klockrent. Jag ska tänka precis på samma sätt både i simningen som på skidorna. Glida på tagen, fokusera på rätt teknik för att få ut bättre ekonomi när jag ligger i vattnet eller står på snön, i synnerhet när tröttheten slår till. Då gäller det att inte tappa tekniken.

Dagens träning bestod av 1 timmes sim med fortsatt fokus på mina nya kunskpaer i Total Immerssion. Jag blir alldeles vild av glädje. Det sitter där. Det mesta och i alla fall så pass mycket att jag vågar ropa hej och säga: Ja nu jäklar känner jag att jag har knäckt nöten. Nu kan jag simma crawl. Jag ska aldrig mer påstå att jag inte kan simma. Jag kan.

(Det bör få alla triathlonnybörjare som läser det här inlägget att känna hopp. Det går. Bara man inte ger sig.)

Extra nöjd är jag att jag känner att jag inte blir lika störd av andra människor i banan. De kan simma på mig, sparka till mig och se till att jag får in halva bassängen i munnen när jag ska ta luft utan att det hindrar mig från att simma vidare. Det är en riktig seger för mig!

Efter simmet blev det 20 km skidor. Emmas tekniktips resulterade i att jag genast kapade 30 sek per kilometer, trots att trängsel och en del stök i det proppfulla konstsnöspåret. Bara gilla läget och konstatera att det inte lär vara mindre folk under själva Öppet Spår-dagen.

Jag övade på att åka stort och lägga ner min gamla energiska åkstil som jag såg överallt bland skidåkarna i spåret. Det syns med blotta ögat att sånt åkande kostar enorm kraft.

Och pricken över dagens träning – jag hade sällskap med goda vännen Irmi! Supertrevligt! Det är inte alla vänner som hakar på ”Projekt träna halva dagen”!

Glada frisk töser!

Grymmaste fredagsmyset

IMG_2216

Fredag. Jag och mina fina barn. Gymmet. Och hela helgen ligger framför oss som en ocean av ledig tid.

Härligaste känslan.
Vi puttrade runt i gymmet alla tre. Storebrorsan instruerade lillasyster, peppade mamma med att säga:
– Du ser stark ut mami. (Och sen bänkade han 100 kg … när hände det där???)
En snabb sväng in i bastun och på vägen hem plockade vi upp tre stora portioner thai.
Nu har allt slunkit ner. Plus en hel liter glas, polka och hallonlakrits.
Vi ligger nerbäddade under filtar i soffan – Bästa fredagsmyset ever!

Visst är de snälla som ställer upp på en bild för bloggen! 🙂

Tränande människor – generösare än andra

bild-19

Det är nåt särskilt med människor som älskar att träna. De är generösa, fulla av iver att inspirera och öppna och jäkligt trevliga människor. Precis sån är Emma. I dag bjöd Emma mig på ett grymt teknikpass på Stockholm Stadions nypreppade slingor skidspår.

 

Wohoo!! Härligt med skidor.

Det kunde inte komma mer lägligt. En timmes grymt teknikpass med massor av tips och nya kunskap är precis vad jag behöver och kanske det absolut smartaset att för mig att satsa på inför min Öppet spår-utmaning.

Emma träffade jag förra veckan på min simkurs. Och som alltid är det kul att lära känna nytt folk som brinner och har samma intressen. Snacka om att jag blev glad när jag fick ett facebookmeddelande med en fråga om jag ville haka på och åka lite skidor (kan man tänka att Emma läst mitt söndagsinlägg och sett en högst tveksam skidåkare på bild … hehe.)

Emma är alltså inte bara en grym simmare (hon var en av de där snabbtjejerna och har kört swimruntävlingen Amfibiemannen ) hon kan dessutom åka skidor och är en duktig löpare och är en av dem som driver löpgruppen City Runners.
Förra året körde Emma Tjejvasan och hon är dalkulla från början = född på skidor.

Att skidor är ett naturligt inslag i Emmas liv rådde det ingen tvekan om. Hon greppade vant mina skidor och vips hade jag fått lite fästvalla. Sedan började vi passet som erbjöd en hel del a-ha upplevelser. (Ni vet hur mycket jag älskar det! Jag log från öra till öra)
Jag har trots allt åkt några mil i mina dar men oj vad kul det var att lära sig hur man gör rätt.
Hur stakar man med magen? Var är det korrekt att sätta stavarna? Hur åker man på energisnålast sätt.

Och staka fick jag göra, 6 km totalt, runt runt. Metodiskt, med magen jepp och så hela hemligheten: hjälpa till med höften och låta kroppen skjutsa fram sig själv. Och tyngdpunkten på skidorna, en justering där gjorde massor.

Stakning med frånskjut övade vi också. Att få in höftens rörelse här var svårare för mig som har svårt att hålla koll på armar och ben men med lite övning så.
och sist körde vi diagonal åkning, först utan stavar 1 km för att öva förflyttning av tyngdpunkten och att glida långt på varje skida och sedan med stavarna, vilket var lite trassligare.

Det var ett grymt pass som kändes i core och rygg, Jag tror det är ett tecken på att jag har gjort rätt. Stockholmshimlen var nattsvart. Stadions belysning lös upp spåren och folk stakade sig runt varv efter varv. Nybörjare, ett och annat litet barn och en hel del med vasaloppsångets i blicken.
– 10 grader. Mina fingrar domande bort och låren var stela av köld, men jag ville inte sluta. 25 varv eller var det 20 jag fick ihop innan jag hoppade av spåren.

Jag hoppas jag får träffa Emma flera gånger! Vilken generös och duktig skidåkare!

Strax före 18.00 var det fortfarande lugnt på Stadion. Kring 19.00 vad det fullt.

Bra ställe för teknikträning.

Tufft upplägg på spinning

bild-19-kopia-4

Spinningen och jag är en ganska ny bekantskap. I början av vår relation så kändes det bara främmande, obekvämt och jag fick ofta en längtan att fly. Men sakta, sakta har känslorna börjat spira. 

Bild från en av de sista cykelturerna i slutet av sommaren.

Spinning, är spinning och har inte mycket att göra med cykling, det vet jag. Det finns en hel del i spinningen som jag inte riktigt förstår. Position 2, vad är den till för? Är man otränad blir det sjukt jobbigt i benen och visst är det skönt att sträcka på sig.

Just nu spinner jag för att variera löpningen. 
Därför att jag inom någon månad ska cykla runt en ganska stor sjö och det kommer ta några timmar.
Därför jag tydligt känner att min kondition förbättras och att jag lyckas pressa mig mycket hårdare under ett spinningpass, än jag normalt brukar klara under ett löppass.

Men jag har en trainer i familjen som står och väntar på att jag ska ta det där steget som gör mig ännu till en lite mer äkta triathlet och lite mer som de där tuffa, sportigare rackarna som tränar riktigt proffsigt. För timmar i trainern det är det som kroppen behöver. I synnerhet om man planerar att köra med tempostyre, det hör jag alla ruttade triathleter prata om.

Planerar jag att köra i tempo styre?? Jag har faktiskt inte tagit ställning till det (hur sitter man på en cykel med tempostyre, jag har testat och det känns bara otroligt obekvämt). Jag är ingen säker cyklist. Men jag har tänkt att övningsköra och träna cykelteknik. Jag tror framförallt att mina medcyklister i Fredrikshof som jag ska cykla en del med i vår kommer att uppskatta den manövern.

Dagens upplägg på spinningpasset fick endorfinerna spruta! Jag gillade upplägget och lyckades pressa mig ordentligt.
Passet var uppdelat i tre block: Uppvärmning, Klättring upp till 83 procent av maxpuls och sista blocket pressade instruktören oss att nosa upp mot 90 procent. Inför varje nytt block så tittade instruktören strängt på oss och sa:

– Nu lämnar vi den zonen för gott, nu ska vi bara uppåt.

Kroppen kändes härligt utvilad. Annorlunda. Det är första gången i mitt liv som jag har tränat så hårt som jag har gjort under de senaste veckorna. Jag har aldrig tidigare sprungit intervaller regelbundet, aldrig tidigare sprungit lånngpass uppemot 18 km flera veckor i rad och aldrig tidigare spunnit flera gånger i veckan …  och dessutom gjort allt detta under samma veckor.

Under simveckan vilade jag helt från löpning och spinning. Jag la bara in ett styrkepass och ett pass skidor vid sidan av mina 7 timmars simmande.  Måndag och tisdag ägnade jag helt åt hem och barn.

Känslan i dag när jag  kontrollerat pressade upp pulsen var helt ny. Jag kände mig tränad och stark, en känsla som är sjukt peppande! Just nu gör jag något som funkar och är bra!

Jag längtar redan till imorgon och nästa träningspass.

Woop, woop!

På egen hand med Total Immersion

tyr_ladies-durafast-lite-solid-brites-swimsuit-navy-blue-pink-front_SS14

Stärkt inne från och ut av intensivveckan i Total Immersion, med en ny simkänsla i kroppen och vassare självförtroende gick jag till simhallen i dag. Men hur skulle det kännas på hemmaplan? Utan coachen?

Att simma under inramningen av kursen, med andra kursdeltagare och att simma ensam i en miljö där alla gamla vanor sitter i väggarna det är en utmaning i sig själv. Det var vi flera kursdeltagare som konstaterade efter att ha övat under kvällstid.

Därför kändes det nervöst i morse när jag gled ner till Tibblebadet. Jag har hoppats så mycket på simveckan med Ann-Karin Lundin.
Det är nu när kursen är över som jag får kvittot på om jag verkligen
utvecklats under kursen.

Men en sak är säker. Simningen har hittat en så stor plats i mitt liv och i mitt hjärta att jag utan problem, och mer än gärna ställer klockan extra tidigt på morgonen för att kliva ut i kylan, sätta mig i en iskall bil och köra till simhallen – bara för att simma!

I snabbanan var det ovanligt tomt. Jag hade sällskap av två tjejer som helt uppenbart var triathleter och en stor haj = man som hamrar sig fram med platta mellan benen.

Min taktik var att i första hand bara simma med fokus på helhetskänslan. Plan B gick ut på att köra igenom de drillar jag övat under kursen i händelse av att jag inte alls hittade in i tekniken.

Första 100 m var flåsiga, spända och på tok för nära gamla vanor. Jag skällde tyst ut mig själv. Manade mig att fokusera, mindes AK:s ord i head seatet och rabblade för mig själv:

Avlsappnad nacke, lasern fram, breda armtag och hitta drivet och glidet och så där ja! Där infann sig känslan. När jag sedan påminde mig själv att spänna kroppen, sträcka fram armhålorna och inte börja nästa armtag för tidigt, ja då kunde jag till och med fokusera på de höga armbågarna och avslappnade händerna.

Det kändes underbart.
Jag måste öva mer ja, men jag har ett helt nytt sim nu.
Och en av de absolut tydligaste skillnaderna är att jag vet att jag simmar, att jag kan. Och plötsligt vågar jag dessutom ta plats där i banan och simma med fokus på mig själv och jag struntar i om de andra plaskar på mig. Det var helt fantastiskt!

Jag har bestämt att jag är värd en symbolisk belöning. Jag ska fira min nya simkänsla med att köpa mig själv en present. Jag ska simma TI i en ny fin baddräkt med lite attityd. Jag har inte bestämt riktigt än vilken jag ska välja:

Lycka är 2 km skidpår

jarla3

Tänk vad ynka 2 km skidspår kan gör en lycklig! Ända in i själen! Äntligen har snön kommit och jag kastade mig ut på konstsnöspåret i Täby tillsammans med ungefär en miljon Stockholmare i alla åldrar.

Förväntansfull inför 2 km spår! Man tager vad man haver och det var helt underbart!

Vinterveckan i Sälen är slutsåld för första gången i historien. Alla ska köra Vasaloppet och ingen snö hela Mälardalen och väldigt dåligt även norröver. Fram till nu. I dag kunde jag äntligen plocka fram skidutrustningen – och nej, jag var inte ensam.

I dag packade jag in skidorna och begav mig till ett
Jarlabanke, konstsnöspår i Täby som erbjöd 2 km preparerat med två slingor spår som var
heeeelt nerlusade med folk. Några av dem var barn. Galet! Men kul. Och oj
vad folk njöt. Det var en fröjd att se!
Trots att det bitvis bildades lämmeltåg av
längdskidlöpare i spåren så gick det förvånansvärt bra att åka. Jag gnetade på,
varv efter varv och skrapade ihop 14 km.

50 mil skidor är tydligen lämpligt att nöta in i kroppen innan man ger sig på Vasaloppet. Jag har lyckats skrapa ihop 5 mil i Bruksvallarna plus mina 14 km fram till i dag. Inte mycket att hurra för. Även om jag nu inte har mitt träningsfokus på skidor, utan triathlon, så känner jag mig en smula besviken. Jag hade hoppats på snö tidigare så jag skulle ha lite bättre möjlighet att komma in i skidandet men, nu är det som det är och jag ser fortfarande framemot Öppet spår och dagarna jag och Roger ska spendera i Sälen.

Så hur ser planen ut? Det ett som är säkert: Här ska nötas mil!
Störst chans att bli lite bättre har jag kanske om jag fokuserar på att träna lite teknik och balans. Jag har nog mycket att vinna om jag hittar en bra rytm och flyt i skidandet.
Staka bör jag också satsa på och sen får vi se.

Jag körde Tjejvasan på 3 timmar blankt förra året så jag räknar med att vara ute 9 timmar och så länga har jag aldrig sportat tidigare. Perfekt med lite uthållighetsträning!

Hela Stockholm på plats!
Analys av den här bild: Jag TAR ju inte I!! Jag måste öka!
Snart kommer slingan vara dryga 5 km.
Proppfullt med bilar. Tänk vad lite snö gör med folk.

Fulladdad med Total Immersion

AK

Sista dagen. Sista chansen att insupa filosofin, känslan, rytmen och tekniken som tillsammans utgör simtekniken Total Immersion. Coach AK var extra laddad och fick hela gruppen att ge järnet.

Anna-Karin Lundin.

– Nu är det mycket i huvudet. Nu  kan det bli lite trickigt. I dag ska vi drilla ”two beat kick” och avsluta med att ni kör 50 meter på tid. Vi ska se om ni har blivit snabbare under veckan.
Anna-Karin Lundin ville inte spilla någon tid. Sista passet under intensivveckan i Total Immersion höll hög takt. I dag fick vi inte många chanser att stå och pusta vid kaklet.

Vi fick öva den svåra diagonalkicken och göra en viktig justering i andningen: att inte rotera för att hämta luft och inte lyfta huvudet. Här visste jag att jag hade mycket att hämta och bestämde mig för att verkligen utföra övningen så bra det bara gick.

För varje armtag ville AK att vi skulle vrida huvudet åt samma sida, utan att komma över vattenytan. Armtag, vrid, armtag vrid, armtag vrid lite, lite till så ena glasögat hamnar övar ytan och munnen kan suga in lite luft och så ner, armtag, vrid, armtag, vrid, armtag och vrid lite mer för luft.

– Göm er för mig, jag ska inte ser er. Kom bara upp så pass mycket att ni får in luft och så ner med näsan. Lasern ska vara rak.

Den här övningen blev en revolution för mig. Så smart, så enkelt. Aldrig mer tänker jag lyfta pannan och böja nacken!

Laddade AK stod vi bassängkanten och sprutade ur sig kommentarer, pepp, korrigeringar och instruktioner riktade till var och en av oss. Ett engagemnag som spred sig ner i vattnet.

– Kom igen nu gänget. Vad fint ni simmar. Vad härligt det är att se er!

Och då och då kom det ett:

– Braaa Helena! Där har du det! Glöm inte armbågen, släpp nacken!
Och jag blev så glad att jag självklart ansträngde mig ännu mer!

Jag känner mig otroligt nöjd med veckan. I går tänkte jag att det här med Total Immersion kommer bli svårt att öva på egen hand. Så mycket att komma ihåg, så mycket att sätta samman, så mycket att glömma bort.
I dag, när jag slapp de krångliga drillarna, så kände jag att det finns där. Den förbaskade kicken, armbågarna, drivet.
Och när jag såg mig själv på film, på Anna-Karins iPad så blev jag på fullaste allvar överraskad:
– Är DET jag???? Det såg ju …. hundra gånger bättre ut än jag kunnat drömma om.

Och en väldigt stor bonus: Plötsligt inser jag att jag är betydlig lugnare i vattnet än jag någonsin har varit och när jag simmat min 50-i-a på 50 sekunder så insåg jag att jag inte alls var andfådd och att känslan av ansträngning var lika med noll … så varför tog jag inte i mer för att få en bättre tid??
Dessutom fick jag fullt godkänt av coachen.
När jag klev ur bassängen pekade hon på mig och sa:
– Helena, du klarade att hålla tekniken hela vägen!

Wohooo!!!!

Vilken kick!

1015369_248431021999741_1526344619_o

En ynka liten kick och allt som kändes så bra igår blev plötsligt jättesvårt – igen! Men gänget tog det med gott mod och vi skrattade gott åt den kollektiva kortslutningen när vi skulle testa ”Two beat kick”.

Nu har fyra dagar av intensivsimkursens fem dagar passerat och det känns som om jag har lärt mig massor om att simma, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. I bland bara händer det. Hjärnan fattar och får till alla moment och då kommer det jag kallar tvåleffekten! Hal som en tvål, det är precis så det känns när kroppen får fart genom vattnet.

Vi övade armtag väääldans långsamt ett bra tag för att slipa bort gamla vanor att slänga upp hela armen från axeln. Och sen skulle vi jobba med kicken och det är där det händer. Den där 2 beat kicken är tydligen en av hemligheterna bakom TI.

Höger hand i vattnet, vänster fot kick/snärt … haken är ganska tydlig här. Man ska jobba med kroppen diagonalt, dessutom ska handen i först och sedan kommer kicken. Min kropp vill göra båda samtidigt.

Det var inte många av oss som klarade det klockrent (fast en del i gruppen är såklart superduktiga, ”snabbtjejerna” till exempel, de sopar banan med oss alla). Men glada var vi ändå! Bildbevis på det!

Trevliga lunchgruppen! Nu har vi simmat ihop under fyra dagar.
Förövning innan vi går i vattnet.

En 25:a simmagi

bild-19-kopia-5

Total tystnad. När Anna-Karin Lundin klöv vattenytan och simmade iväg, kraftfullt, helt tyst och till synes perfekt – då stod alla adepter och fullkomligt gapade.

Anna-Karin efter ha visat hur riktig TI går till.

Det var faktiskt ett ögonblick fyllt av magi för alla oss som vikt varje lunch, under en hel vecka, för att simma med proffsigaste TI-simcoachen.
Genom de stora fönsterrutorna trängde vinterljuset in i simhallen och lyste upp den turkosblå poolen. Alla klev ur vattnet. Inklusive de ordinarie badgästerna som såg ut att undra vad som stod på. Det blev helt tyst i simhallen och vattnet var nästintill helt stilla när Coach AK visade hur riktig TI-simning egentligen ska gå till. Och det var så snyggt!
Det var magiskt.

Och ja, jag inser hur nördigt det är att bli så hänförd av en 25:a frisim.

Gladast blev jag nog ändå idag av min egna simprestation. Efter dagens pass blev jag utnämnd till dagens simmare och fick ett fint pris, en fin liten wet/dry bag från TYR, att lägga den våta baddräkten i.

Priset fick jag efter att ha kämpat massor med en massa trixiga övningar och drillar utan att lyckas särskilt bra med att hålla reda på alla kroppsdelar, till att fara iväg som en raket i vattnet när vi väl fick använda oss av allt nytt och sätta samman det till simning – då fick jag det att funka och wow vilken simpower jag fick till. Det blev också en 25:a simmagi i min värld!

– Bra Helena, vilken kraft du får till, vilken fart, fick jag som belöning i head-setet.

Och jag kände själv när plötsligt jag gjorde övervägande rätt där i vattnet. Det var så härlig känsla att jag inte villa förstöra den genom att ta luft och pang så var jag framme vid kaklet!

De utlösande teknikjusteringarna i dag var:
1. Hämta kraft från coren under simtaget.
2. Se till att inte pausa med armtaget, i synnerhet inte långt bak med armen.

Och allt detta har en massa tjusiga namn och förklaringar med korrekta termer, men dem får jag lära mig en annan gång.

I kväll njuter jag av att hela kroppen är full av simglädje.

Det gick för snabbt för min kameratelefon ….

Trofé för störst utveckling under kursens första 3 dagar!

Framsteg med Total Immersion

bild-19-kopia-4-1

Byggsten, efter byggsten. Anna-Karin Lundin staplar nya kunskaper i mitt huvud. Redan efter dag två så känns huvudet fullproppat.

Anna-Karin beskriver armens position i vattnet, sluttande neråt, avslappnad hand.

I dag började Anna-Karin Lundin, Coach AK, med att dömma ut dolmen och sedan paddlar och helt klart benplatta. Hjälpemdel är väldigt sällsynt bland TI-utövare och ger enbart en falsk trygghet.
– Det är lika bra att öva balans och vattenläge direkt istället för att använda den där dolmen, menar AK.

I dag var det intensivveckans andra dag. Vi började med 100 m insim med fokus på vattenläget och att lasern, som går som en tänkt stråle från hjässans mitt, rakt fram till bassängkakelt på andra sidan. Och den där strålen ska peka rakt fram oavsett om man simmar med näsan ner eller vänder upp huvudet för att hämta luft. Höfterna ska hållas still och man ska absolut inte rotera upp på sidan.
Bara alla de detaljerna ingick i det första momentet.
Sedan simmade vi 50 meter med fokus på breda armtag.

Därefter fick vi en drill att nöta. Skate. Utifrån den drillen började vi bygga på de för TI, rätta och karakteristiska armtagen med hög armbåge, helt avslappnad underarm och avslappnad hand och fingrar. Och handen ska självklart ner i rätt läge, inte för långt fram, inte för nära pannan utan i linje med armvecket.

Allt det här har fina engelska termer. Jag kan inte återge en enda men jag vet precis vad jag ska korrigera när jag hör dem i head-setet aqua talk som alla deltagare bär under sin badmössa under hela passet.

Avslutningsvis fick alla simma snabbt.
 – Med ansvar, tappa inte tekniken och allt ni har lärt er helt. Då är det ju ingen idé att ni är här, peppade Anna-Karin.

Så hur går det för mig?
Det är roligt. Det är både logiskt och lätt och väldigt svårt på samma gång.
Jag tycker att det ser ut som att alla andra får till det en smula lättare än jag. Det är det här med vattnet och rädslan… Men det går sakta men säkert framåt.

Logiskt och lätt därför all ny teknik vi har testat hittills har känts bra att utföra. Långt mycket bättre än det jag har sysslat med under det senaste året. Vi får tydligt veta varför vi gör övningen vilket bygger en förståelse för hur allt hör samman och att allt arbete vi gör leder till att vi blir bättre på att minska motståndet i vattnet och rikta all kraft framåt.

Det känns svårt därför att kroppens muskelminne är brutalt starkt. Så fort jag blir störd och tappar fokus så är det bara att börja om. Jag tycker också att det är svårt att känna att kroppen verkligen utför rätt rörelse. Jag skulle vilja ha en spegel och se mig själv, eller bli filmad.
I dag kände jag, och flera andra i gruppen, att den där armrörelsen, som är så typisk för TI, den är armar och axlar inte van vid. Här behövs nötas.

– Ni behöver 100 timmars träning för att den nya tekniken ska sitta ordentligt, konstaterade coachen.

Och sagt och gjort. Jag betade av den första timmen redan ikväll. Roger och lill-pöjken lekte i banan bredvid och jag simmade och simmade med allt fokus på de där armarna, långsamt med eftertanke.
Det gick så där men …. när jag började mata på, la ner lite kraft i armtagen så kände jag att enbart på att tänka laser  och avslappnad nacke (så som AK sagt och inte alls som jag tränat tidigare), breda armtag så blir jag stabilare, jag känner mig tryggare och jag tror att det faktiskt går snabbare än tidigare.

En sak är säker. Jag är såld. Kär. Total Immersion är som poesi. 
(Och DET visste jag ju hela tiden!!!)

Vasalundshallen _ förmodligen Stockholms kallaste.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.