Helena Nimbratt

My triathlon stories

Älska träning

bild-17

Jag älskar träningen som mest när jag tror att jag behöver det som minst. Jag var inte särskilt stark idag. Och jag presterade inte på topp. Men njutning under dagens spinningpass blev 100 procent. 

Det blir härlig energi i en helt full spinningsal!

Jag hade en tuff dag på jobbet idag. Ett viktigt möte och jag var tvungen att leverera. Jag kände mig riktigt sliten när jag gled in i spinningsalen och ställde in cykeln och trampade igång.

50 cyklar och salen var helt full.
Instruktören puttrade på med trevligt prat. Jag hörde inte mycket av vad hon sa.

När musiken drog igång konstaterade jag nöjt att den här spinningledaren hade god smak och sen ägnade jag 55 minuter åt att fokusera inåt.

Jisses vad jag älskar träning! Den där känslan när kroppen är trött, huvudet tömt på energi och man långsamt, långsamt jobbar fram nytt liv i sitt trötta vardagsjag. Det finns ingen bättre belöning än när energin rinner tillbaka, kinderna blossar och leendet kittlar i mungipan.

Jag tränar för att jag tycker det är härligt, för att jag älskar känslan av att kroppen bärs upp av starka muskler och för att jag utmanar mig själv att bli en bättre version av mig själv.
När folk ser på mig med den där blicken: ”du-är-galen-och-har gått-över-styr”, så önskar jag att jag kunde fylla en burk med just den där känslan jag pratar om och säga:

– Här, varsågod! Du får lite träningsglädje av mig.

Det är den finaste gåvan som jag har lyckats ge mig själv. På något naivt sätt så skulle verkligen vilja ge just den oslagbara känslan till andra.

Vässat pannbenet i novemberregnet

bild-17-kopia-3-1

Fem långa, lediga dagar är slut. Det har varit underbart. Jag har varit hemma helt utan agenda. Känns så snällt mot mig själv och härligt att bara få vara en tillgänglig mamma och hinna simma, gymma och springa!

 

Blir lite mörka och tråkiga bilder så här års! Lite vackert ändå.

12 km i hällande regn!

Jag lurade mig själv. När jag drog på mig tightsen och hörde regnet smattra mot rutan så resonerade jag snällt med mig själv:
– Du behöver ju inte springa så långt idag när det är så dåligt väder. Den korta rundan är bättre än inget och så är det klart på ett kick!

Lite fippel med klockan, mössan djup nerdragen över öronen och så iväg. Första 3 kilometrarna kretsade tankarna mest kring kallt regn mot ansiktet, kalla handryggar och frusna lår, sedan hittad jag in i rytmen, sneglade på klockan och var nöjd med tempot och känslan. 5:12 tempo, inte ett enda flås, lugn och fin puls.
Så då säger jag lite lurigt till mig själv:
– Nu har du ju redan sprungit 3 km, då kan du ju lika gärna springa 8 km.

Och när klockan visar att jag ska vända så stänker en förbipasserande bil ner mig och det kalla vattnet tränger in, innanför kläderna och rinner längs halsen så tar jag det som en signal:

– Nu när du ändå är genomblöt, vad ska du hem och göra då?

Därmed blev 5 km till 12 km. Och värmen hemma var så skön att komma hem till och middagen smakade ljuvligt. Jag älskar när träningen blir lite, lite av en kamp.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.