Helena Nimbratt

My triathlon stories

Skidåkning gör kroppen glad

bild-18-kopia-9

Under de sista kilometrarna idag var jag trött – men kroppen var fantastiskt glad. Glädjen i skidåkningen, snön, den klara luften, det svischande ljudet från stavar och skidor, allt det där tillsammans ger mig extra kraft. Det känns som om jag kan åka skidor hur länge som helst.

Mellan Bruksvallarna och Ramundberget hittade vi 9 km med fina spår.

Skidsäsongen har börjat, tillfredsställande tidigt. Imorgon är det första advent och jag och Roger sitter här med 5 mil skidor i kroppen. Det är inte det lättaste för en Stockholmare. Och det har varit så himla härligt!

Precis lagom temperatur, ett par friska minusgrader, välprepparerade spår, några centimeter nysnö, en solglimt och det där ljudet av vatten som spritter ner för älven Ljusnan. Jag bara måste stanna, be Roger att bara stå tyst, tyst och lyssna. Ljudet sköljer bort all envis storstadsstress som vanligtvis är så svår att bli av med.

Vi är i Messlingen Fjällby i Jämtland, mitt bland alla kända skidorter som Ramundberget, Funäsdalen, Bruksvallarna. Enda skillnaden är att här i Messlingen finns det inget coolt alpint skidbackssystem. Ingen lyxig skilodge, ingen after ski eller spa-anläggning.

Här finns istället en hel by av charmiga små stugor, välvårdade och med inredning från 60-talet, som en slags bevarad rest från den svenska folkhemmets stora friluftssatsning för folkhälsan. Det finns en bastu uppvärmd i lagom tid för att hinnas med innan middagen och granngårdens draghundar drar busigt förbi i en hissnande fart varje kväll, på egen hand.

Jag tilltalas av det enkla. Att det är basic och gott om utrymme för skidåkning, vila, mat och lång bastu. Helt underbart. Och priset för att bo i den här, just nu, ganska obesökta byn är otroligt förmånligt: 400 kr natten. Jag är supernöjd och Roger och jag pratar om att testa lite fjäll och trail nästa sommar. Här ifrån blir det perfekt.

Hur går det nu för mig med skidåkningen? Gnissligt i början. Det första varvet i går runt Skidstadions elupplysta spår gick trögt. Pulsen var hög och det kändes sjukt jobbigt men ju mer vi harvade på där i spåren, desto lättare gick det. Jag känner mig starkare än första turen förra året. Att diska av 15 km var ingen match. I dag var målet 30 km. Det gick strålande och vi slutade på 34 km (lågt räknat). Efter 20 km började det kännas riktigt bra. Mer avslappnad i backarna, lite mjukare, lite modigare. Ju tröttare ben och höftböjare blev desto mer fick överkroppen jobba och jag orkar staka mer än vad jag vågat hoppas på.

Precis innan vi ställer oss i spåret känns det lite motigt, kallt och segt. Sedan kickar skidglädjen in och i mörkret, med pannlampa så kan man inte annat än att njuta.

Kaffepaus i Ramundberget.
Här sover vi gott om natten.
Mamman ringer och kollar att tonåringarna klarar sig hemma själva.
Magiskt med pannlampa och mörker.

Sugen på swimrun

bild-18-1

Livet är som en hal fisk. Tillvaron slinker ur vårt grepp när vi minst anar det.

Maj 2013. Första försöket i open water … Känns som en helt annan Helena.

Jag gillar att jobba med mig själv. Jag vänder och vrider på perspektiven, tar mig tid att begrunda över vem jag är och vad jag kan göra för att utvecklas.
Vilket beslut kan jag ta idag som skulle göra mitt liv lättare imorgon? Det är sådant jag kan fundera på. (låter lite skruvat men sån är jag.)

Rent träningsmässigt så har jag plötsligt blivit nyfiken och sugen på swimrun. Helt oväntat och trots att jag fortfarande känner det jag känner för simningen. Men jag sätter stort hopp till coach Anna-Karin som ska lära mig grunderna i Total Immersion i januari och göra mig snabb som en raket i vattnet. Och jag vet hur mycket det kan hinna hända i mitt huvud under bara några veckor.

Jag träffade en triathlontjej och urduktig hundtränare, Eva Marie, i förra veckan via mitt jobb och vi halkade in på triämnet och swimrun. När Eva Marie beskrev för mig att hon inte alls var nervös när hon tävlar med sina hundar, eftersom hon tävlar med sina bästa vänner och knep en 4:e plats i Ångaloppet i år, eftersom hon tävlade med en vän som hon kände sig trygg med, så gick det upp för mig att ja!
– Jag ska testa swimrun nästa år och det ska bli en superhärligt utmaning. Och jag ska hitta en partner att simma med som jag känner mig trygg med!

Ett beslut som helt klart skruvar perspektiven en smula.

Minihajk med barn och vänner

prom4

En iskall novemberlördag blev extra mysig i utomhus med goda vänner och en ryggsäck packad med varm choklad, brie- och salamimackor.

Härlig sol men kallt. Dunjacka känns helt rätt.

Jag hann inte mer än att skriva om mitt fina träningsflyt här på bloggen och pang så blir jag sjuk.
Roger kom hem i veckan från en jobbresa till Asien och blev dundersjuk. Tydligen av en bacill som var riktigt tuff eftersom jag vaknade på lördagmorgonen och kände mig svagare än vanligt.

Vi bestämde oss för att boka om kvällens inplanerade middag med goda vänner och föreslog en minihajk med barnen i novemberkylan. Perfekt för ett tungt huvud och riskfritt för gästerna. Barnen skuttade runt i terrängen och avverkade dubbla disatnsen – minst. Den varma chokladen smakade ljuvligt och den bleka solen verkade upppiggande.

Tyvärr kunde inte vinden blåsa bort de ilskna bacillerna. I dag blev det inget inplanerat distanspass, varken för mig eller Roger. Jag har sovit på soffan hela dagen. Bara att gilla läget och låta kroppen vila. Så fort jag är på benen igen så står 1 timmes och 40 min löpning på schemat, med fokus på tid och inte fart men det kanske blir efter nästa helgs inplanerade skidåkning. På torsdag kväll kör vi upp till fjällen.

Något spännande som lockar i skogen …

Bus, spring och klättring i skogen.

Någon  har byggt 5 små överraskningar längs vägen. Här bor herr Bäver.

Härligt ute även i november.

Dagens mysiga dubbel

bild-18-kopia-13

Ju mer man tränar. Desto lättare är det att träna mer. Så känns det. Just nu rullar det på.

Efterspinningfrukost smakar magiskt gott.

Jag låg kvar i sängen till det plingade till i mobilen – ”Helena du har nu fått en reservplats till spinningen kl 07:00 på Body Joy, välkommen”. Det var 30 minuter kvar, jag drog på mig lite lämpliga kläder och tog en snabb kaffe. Utanför gymmet brann två marschaller välkomnande och spinningsalen var endast upplyst av ett par värmeljus. Instuktör Lollo var helt helt tydlig klarvaken och välkomnande med ett brett leende.

Visst är det fint? Välkomnande marcshaller vid gymmet?

Visst är det lite, lite crazy att ett helt gäng människor samlas tidigt på morgonen och cyklar inomhus till hög musik i skenet av levande ljus? Ännu galnare är det att 07:00 spinningen är det andra passet på fredagmornar, det första startar 06:15. (Det fiffiga med det är ju att man kan boka sig på ett dubbelpass … det blir min utmaning om två veckor.)

När passet startade kände jag in kroppen ordentligt. Jag tog det försiktigt och ökade motståndet långsamt. Efteråt njöt jag av en lyxig frukost som tillhör fredagsrutinerna på världens härligaste gym.

Och visst är det så att det är lättare att träna mer, ju mer man tränar? Just nu känner jag bra fokus. Jag väntar otåligt på att kroppen ska hinna vila en smula mellan passen. Tur är det väl då att det är just triathlon man satsar på. Då är det ju helt relevant att sticka ut på en snabb löptur på lunchen. 6 km i brunt, blött skärgårdslandskap under en granitgrå himmel.

Här är min löprunda här hemma, Tjusviksrundan. Jag älskar att följa årstidernas skiftningar just här. Så här års skiftar skogen och marken i bruna nyanser.

Med rätt blick och rätt inställning – strålande vackert.

Konsten att skapa nya vanor

bild-18-kopia-10

Jag puttrar på med min träning. Och det känns bra. Lite för bra kanske. Jag har typ glömt att vila.

 

Barfotaskor i taket. Den som värvar en vän får ett par skor … Fina!

Jag har vilat lite de sista tre dagarna. Vilat helt. I söndags åkte jag hem från Gotland stärkt i själen efter massor av solljus och varm ända i i hjärtat av allt mys med mina goda vänner, massor av snack i bastun, en grymt god chilli, en smula vin och faktiskt en hel del sömn.

Måndag och tisdag har jag fokuserat på hem, barn och man (mysiga människor) och helt ärligt så kändes kroppen riktigt sliten. Trött och öm. Och det är kanske inte så konstigt. Jag har (trots att jag inte rapporterat om det helt och fullt här på bloggen) haft en lång sammanhängande svit av bra och ganska hårda träningsveckor (9 vilodagar på 7 veckor. Kommentarer på det??? Jag har liksom ingen koll på hur man periodiserar träning. Jag har läst någonstans att man tex kan träna 3 veckor hårt, och sedan en vecka lugnt … nu vart det ju 7 veckor … utan att jag tänkt).

Det här har jag gjort under de senaste veckorna och det här är jag nöjd med:

1. Jag har till exempel fått till 4 distanslöppass! Yeah! Äntligen snart tillbaka på den ruta jag stod innan skadan i maj.

2. Två pass styrketräning i veckan, minst, där jag lag 45-70 minuter varje gång.

3. Jag har börjat komma igång med spinningen. Förra veckan blev det dock bara ett pass på 45 min och jag har bara fått till ett enda långpspinning pass än, på 105 min. Där måste jag försöka boka in ett nytt i kalendern snart.

4. Och så har jag kommit igång med coreträningen. En smula. I motsats till många tjejer så tycker jag det är såååå tråkigt med core. Jag triggas inte ens av moroten att få en tvättbräda, tyvärr. Men jag tror att det beror på att jag känner mig konstigt svag i magen. Det är något med magmusklerna sedan jag var gravid … Och hur klarar man Vasaloppet utan mage?!! Inge vidare. Därför har jag nu min morot. Men det går segt.

5. Och så har jag ägnat mig åt min stora stora glädjekälla flera dagar i veckan …. simning!!! Det går hyfsat men jag är usel på att hålla kvar den där nosen under vattenytan så pass länge att jag hinner simma en längre serie. Nej, upp ska jag, titta lite, kolla om jag drunknat eller liksom bara få koll på vad som är upp och ner, vad andra människor sysslar med sina sparkande fötter osv … DÅLIGT!!! Jag blir jättearg på mig själv.

I dag, efter min vila så brakade jag loss med lite gott och blandat:
06:15 hopp i bassängen och 30 min senare så klev jag upp med 1000 meter i kroppen, arg som ett bi över en stor, lång gubbe som valde snabbbanan för att utöva sin livsfarliga bröststim … de sparkarna asså … mördande …

Efter jobbet så vart det: Hej gymmet! 7 km löpning med 8×400 m intervaller i 4:40 tempo. Snabbt för mig och grymt jobbigt.
Jag måste springa mer intervall. Har svårt att få till den rutinen. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa en ny vana. Betyder det att jag
måste springa intervaller 30 gånger för att jag ska lyckas få rutin på
det här med att springa hårt. Riktigt hårt … eh … det låter ju
jobbigt …

Efter löpningen kände lite, lite på stakmaskinen men orkade bara 6 min efter de där intervallerna och lite störd över en kille som ville snacka skidåkning. Istället blev det axelträning med vikter och core.

Totalt 1:55 min träning idag. Så nu är jag trött igen. 

Tidig morgon och den bästa tiden för sim.

Löpband och lyxiga stakmaskinen som är sjukt tung. Kan det vara fel på den?

Hej svejs! (Jag tränar i gamla paltor och inga nya modeprylar)

Löpmagi på Gotland

bild-18-2

I dag har jag och min gamla vän Olav varit ute och sprungit 13 härliga kilometer, distansrekord för Olav. Och Olav, han kan verkligen konsten att njuta av träning. I synnerhet efteråt.

Framme vid havet! Anna grattade Olav till en grym prestation.

Kaffedoft, knastret från brasan och tappra vinterbleka solstrålar som
letade sig in i sovrummet. Jag vaknade i morse till en ljuvlig morgon –
på Gotland. Jag är och hälsar på en annan gammal vän Anna och bor i hennes urmysiga hus tillsammans med två andra härliga vänner.Vi är ett gäng som har pluggat tillsammans och sedan dess hängt ihop.

Det är magiskt här. 
Ute traskar tre tuffa ungtuppar och flera hönor. Vi åt deras ägg till frukost. Anna gick ut och plockade ett gäng och jag stod som en fånig och förtjust Stockholmare och tittade på när hon tvättade de ljusbruna äggen rena innan de hamnade i det kokande vattnet.

Jag blir barnsligt glad av en Flitig Lisa på fönsterbrädan, hästarna som betar utanför fönstret. Jag tittar på Anna och konstaterar;
– Du har det bra här hemma på Gotland. Du ser så härligt stark och lugn ut.

Inför den här helgen hade jag lovat Olav att vi skulle springa distans tillsammans och att jag skulle hjälpa Olav att sätta personligt löprekord. Förra helgen ringde Olav mig och sa att han som bäst sprungit milen på 58 min och att han har en dröm att springa på 55 min.

– Helena dra runt mig så jag klarar tidsmålet. Pannben är inte min grej, sa han till mig.

Lite messande fram och tillbaka, med en smula pepp och sen hände det …. pang! Helt på egen hand sprang Olav förra helgen sin mil på 54.40 och slår personbästa med flera minuter. Vilken dröm och vilken prestation.

Sista Olav tränade var det karate under ett år som 12-åring. Sedan dess har intresset för fysisk aktivitet varit lika med noll. För fyra år sedan visade vågen, nästan, nästan tresiffrigt tal och då fick det vara nog. Olav började gå. Massor och som besatt. För ett år sedan hittade han appen Zombies! Run, det förändrade hans liv. Olav hittade sin motivation till att börja springa.

När jag mötte Olav innan vi tog Gotlandsfärjan i fredags efter jobbet, kände jag knappt igen honom. Smal och  med starka steg dök han upp vid spärrarna vid Slussen där vi bestämt träff. Olav springer! Det är galet kul och helt ärligt väldigt överraskande. Det imponerar på mig och jag måste hejda mig för att inte slå knut på mig själv i min iver att uppmuntra, peppa och inspirera mycket mer.

I dag, inför vårt gemensamma distanspass var jag en smula nervös över  att ha fått coachuppgiften. Nu måste jag peppa, bidra med positiv energi och lyfta Olav lite, lite till. Våra gemensamma 13 km som hade havet som mål blev helt fantastiska. Olav tuggade på, som ett lok, i jämnt tempo. Vid 7 km började han se trött ut, men beslutsam. Jag njöt av de Gotländska fälten, hästar, kor, dofter och den milda luften. När vi närmade oss våra 13 km dånade havet där framme och Olav ökade tempot. Vi slutade den sista kilometern i dryga 5:00 tempot och belöningen var att se Olavs sammanbitna men nöjda min! Vilken rekordvecka, först peronbästa på milen och sedan distansrekord.

Och Olav kan konsten att fira. Väl hemma satte han sig vid brasan med en grogg. Och det tycker jag som känner Olav ganska väl, att det var han väl värd.

Strax innan vi ger oss iväg. Härligt väder!

På härliga vägar med öppna fält och fantastisk miljö. Loket tuffar på.

Coachen är stolt. Adepten klarade målet! 13 km!!!!

Magisk löpning. Havet är så underbart så här års!

Fina Anna! Bästa värdinnan som lever superlivet med hästar och lugn på landet.

Hus med massor av trivsel. Anna bor i ett ombyggt garage. Hela kortsidan går att öppna.

Pierre njöt av den positiva energin som hästarna ger. Äpplen är mums!

Sallmunds gård i Mästerby. Här bor Anna.

Öppet spårladdning och grön ärtsoppa

messlingen

I går började jag ladda för att börja med någon slags skidträning inför Öppet spår.

Det är knappt frost ute här i Stockholm. Men Vasaloppet och Öppet spår närmar sig lika snabbt som dagarna flyger förbi. Och jag vet ju att ju närmre jul vi kommer desto mer kommer tiden att rinna iväg.

För att få till ett slags startskott på mina förberedelser inför min utmaning att åka 9 mil skidor (Det är LÅNGT!! På riktigt, när man sitter i bilen och kör mellan Sälen och Mora då måste man faktiskt skratta över att det tar tid, till och med med bil!) så ställde jag mig i stakmaskinen som står där i hörnet på Friskis & Svettis i Hagastan.

En utmärkt lunchövning.
Jag fick damma av den ensamma maskinen något och sedan var det bara att härda ut i 20 långa tråkiga minuter.
Jisses vad det tog i rygg och triceps! Jag fick världens pump i musklerna och kände mig som en uppblåst ballong när jag traskade därifrån.

Väl hemma, medan världens godaste gröna ärtsoppa puttrade på spisen så bokade jag en stuga i Messlingen Fjällby som verkar helt okej och riktigt mysigt. Fjällbyn är byggd av gamla 1700-talsstugor och härbren och är utrustade med små kök och enkel möblering. Perfekt!
Det blir en långhelg, To-sön! 400 kr natten för två bäddar och det bästa av allt. Stugan har en stor öppen spis! Som jag längtar!!!

Messlingen fjällby.

Grön ärtsoppa är underskattat. Går på 10 min och är sååå gott!

Konsten att njuta av träningen

bild-17-kopia-3

Njuter du när du tränar? Eller njuter du enbart av resultaten då får av din träning? 

Grymma Sanna bjöd på hembakad kaka efter sitt spinnpass i går! Mums!

Tricket att bli en tränande människa på helt tid, som aldrig lägger av, är att hitta in i den där känslan av att njuta av den fysiska aktiviteten medan den pågår. Det är jag starkt övertygad om. Att njuta så där fantastiskt mycket varje dag, det är omöjligt, men att förvandla motivationen i grunden så att den verkligen blir en inre motivation det är hela hemligheten som alla som lever ett aktivt liv, bär på.

För 10 år sedan hade jag bara skakat på huvudet åt de här orden och inte förstått innebörden. Men du som verkligen vill förändra sig själv och ditt liv (jag vet att jag har några sådana läsare här. Kram till er!!!)  har god hjälp att fundera ett varv på vad det skulle behövas för att just du ska känna att ”åh vad härligt det var att träna idag”.

Mitt tips är att lyfta blicken.
Spring ute och se dig omkring! Det är inte bara kallt och grått ute just nu. Det bruna nyanserna i skogen är supervackra, det doftar gott och starkt av gran, tystnaden är välgörande och knastret du hör under fötterna är kvittot på att du är ute och rör på dig! Heja dig!

På mitt gym: Underbara Body Joy, har någon skrivit en klok text som säger allt:
Lev inte det liv du har lärt dig att leva. Lev det liv du vill leva.

Ungefär så.

Och gårdagens spinninginstruktör Sanna hon har också helt uppenbart funderat över vad som kan få människor att tycka det känns lite, lite härligare att gå på hennes pass:
I går efter 45 min hård spinning intervall och 5 km löpning, som brickpass på cyklingen, njöt jag av världens godaste kaka proppfull med blåbär och en gnutta vit choklad, bakad av Sanna! Hur mysigt som helst att sitta i vid ett bord omgiven av helgglada människor som är fulla av endorfiner.

Så himla fiffigt! En kaka och hela spinningsalen taggar till och gör ännu lite bättre ifrån sig, om inte för kakans skull så kanske för den engagerade och omtäksamma instruktörens skull.

Spinning är inte min starka sida. Därför är bra instruktörer viktigt för mig.

Fokus på Body Joy

bild-17-kopia-2

Ingenting är viktigare än att fokusera om man vill bli framgångsrik. Och det spelar ingen roll vad det handlar om; karriär, konst, musik eller bygga en snabb, stark (och snygg) kropp.

Den här tavlan som summerar träning på ett bra sätt.

Min triathlonsatsning har kostat mig mitt gymfokus och (enligt mig) mina tidigare starka och snygga axlar och armar, lite rumpa också tyvärr … Jag har tappat en del av gymmusklerna den här säsongen men jag har byggt en hel del andra användbara muskler. Så starka ben som jag har nu , sedan jag började cykla, har jag aldrig haft.

Mitt huvud har dessutom varit strängt upptaget med att hålla simskräcken i schack, att klura på landsvägscyklingens alla mysterier och vänt och vridit på alla tänkbara scenarier inför det där stora triathlonracet som jag körde i augusti.

Jag har saknat min styrketräningsrutin och de där stunderna av total fokus inåt, på känslan av styrka och mindfullness när omgivningen försvinner och huvud och kropp samarbetar kring uppgiften att utföra en viss styrkeövning.

För att få goda resultat i gymmet krävs det en hel del huvud, kunskap och koncentration. Mer än vad man kanske kan tro.

I dag var mitt mål i gymmet att jag skulle göra varje rep till passets bästa, och varje set till lika bra. Jag tog hjälp av speglar och kopplade bort allt som är potentiella stressmoment i vardagslivet: jobb, biltrassel, julplanering, bolåneräntor osv, osv. Jag fokuserade på nuet. På att få tillbaka styrkan, de snygga axlarna och locka fram lite skön pump i både triceps och biceps.

10 min rodd som uppvärming, 50 min styrka med så många basövningar jag kunde komma på och så avslutade jag med 10 min core.
Resultat: Total välbefinnande, trötta muskler och en känsla av av gymfokuset, så här inne på tredje veckan med regelbunden gymträning, är på god väg tillbaka.

————————

Jag shoppade några julklappar till min 14-åriga dotter på Nelly.com och hittade den här toppen … den får bli min morot. I sommar ska jag ha den och då ska axlarna vara tillbaka!

Ibland ger fåfängan bästa träningsmotivationen.

Simrus

Skärmavbild-2013-11-05-kl.-22.14.14

Jag är överlycklig! Inbjudan till en intensivvecka i simtekniken Total Immersion fanns i min inkorg när jag kom hem från kvällens simpass. Jag bokade mig direkt.

Nu håller jag tummarna att jag har fått en plats!

Jag kan inte säga exakt vad det är som lockar så intensivt, men när jag ser filmer på simcoach Anna-Karin när hon simmar TI så blir jag som trollbunden. Det är så VACKERT, coolt, magiskt och otroligt härligt nördigt med den här extremt tekniska simtekniken.

Jag vill simma precis så som AK. Kolla bara på bilden på inbjudan …. visst ser det fantastiskt fint ut!? Och det där vattnet ser ju bara vänligt ut, blått och härligt! Jag vill bli precis så där avslappnad när jag simmar och jag vill bli bra på att simma. Jag SKA bli en grymt bra simmare!!

I dag tog jag något slags steg i riktning mot det målet. 1500 meter, varav 500 med paddlar och dolme i jakten på rätt vattenläge. Jag är nöjd med känslan. Nu börjar jag kunna simma så jag också känner det i musklerna i form av träningsvärk.

Här kommer jag. Inte lika cool som simcoachen … än!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.