Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vårkänslor i klungan mitt i september

bild-16-kopia-5-1

Ett fullblods sommardag, som startade 07.30 med klungkörning med cykelklubben, en stor hemlagad glass på Söder, en tupplur i solen, 1200 m sim och sen en brakgrillmiddag med familjen. Trala, la, la la! Kan en söndag bli bättre?!

Magin fortsätter. Vattnet är en smula svalare och nästan klart.

Jag har inte ens hunnit dricka efter-maten-kaffet eller sätta tänderna i den nygräddade mjuka pepparkakan som ska avsluta kvällens grillmiddag.
Jag vill sova! Min kropp är galet slut och så nöjd efter en helt fantastisk dag som varvats med hård fysisk träning och softande i vår underbara sensommarvärme.

I dag cyklade jag med cykelklubben Fredrikshof  och uppslutningen var imponerande. 20 personer, precis som en riktigt vårklunga när alla jagar mil inför Vättern, kvittrade några av cyklisterna som jag hakade på.

– I dag har vi bara två grupper, en snabb och en medel och det är inga problem för dig att köra i medelgruppen, deklarerade cykelentusiasten Anders som höll i nybörjarkursen förra helgen.

Det fanns inget utrymme att protestera. Och som vanligt så tar jag gärna en utmaning när den dyker upp. Jag hann inte ens tänka tanken klart så hade klungan runnit iväg, ut ur hamnen och upp för backen genom Gustavsberg centrum. Jupp … jag fick pinna på ganska så ordentligt för att täppa igen luckan som uppstod på tre sekunder och sen hade jag två och en halv timmar slit framför mig.

Galet jobbigt och väldigt kul. Under den första halvtimmen tänkte jag att det gick för fort och att jag aldrig kommer orka hålla tempot hela turen. När en av de riktigt trevliga cykeltjejerna drog ner på tempot, hämtade upp mig och drog mig fram till klungan, och undrade om hon och jag skulle köra ensamma så sa jag nej … jag vill testa lite till. Och det gick. Men jag slet, trampade, utmanade mig i kurvor och kopplade på pannbenet i backarna. 

Jag lärde mig att skrika ”lucka”(blev väldigt bra på det faktiskt …hehe), att snabbt dricka och tugga i mig en bit av en bar under de snabba stoppen och så fick jag trevliga pratstunder med alla klungmedlemmar. Jag hittade flera triathleter i gänget, en tjej som kört Ironman och en som kände igen mig från Stockholm Triathlon, en annan undrade om jag ville köra halvättern och så fick jag mängder av tips, råd och välkommen draghjälp under de sista kilometrarna när mina ben dog nästan helt och jag hamnade sist. Två killar plockade upp mig och sa att de också varit i samma läge en gång och nu var det ”pay back time”! Och det fick mig att kämpa ännu lite hårdare! Gissa om att kaffet och frallan smakade ljuvligt under fikat i Gustavsberg.

6,7 mil. 30,8 km/h i snitt! Wohoo!!! Vilket rekord! Och det tack vare det här supertrevliga gänget. Nästa gång kommer jag ju att ta i ännu mer! För deras skull.

Och trots att jag var mer än nöjd med dagens träning så var jag bara tvungen att simma. Hur många helger i september får man uppleva en sådan här värme. Och nu har Roger slutat att gulla med mig i vattnet. Nu kör han lite mer hårda bandage och kommenderade mig att köra med stora paddlar. Både igår och idag siktade vi på en boj ännu lite längre ut och med paddlarna sa det bara vips, så var vi framme och vips så var armar och axlar helt slut.

Och paddlarna var en riktigt bra idé. Jag tvingades att sträcka mig ännu lite längre fram vid varje simtag och när de låg på bryggan igen for jag iväg som ett skott genom vattnet. Jag gled på tagen, simmade med kraft och pang var jag vid den där bojen igen!
Jag bara jublar! Nästa triathlonsäsong … då sjutton blir det revansch i vattnet!

Massor med trevligt folk i Fredrikshof  cykelklubb.

Fullt med cyklar utanför fiket i hamnen.
Jo, den här bilden här nedan gillar jag … fast jag har ju ingen mjölk … !!! 😉

Tid för sista senssommarsimmet

bild-16-kopia-2-3

… och så simmade jag in i solnedgången …

Nej, jag ville verkligen inte sluta, trots att solen gick ner,

De sista skälvande sensommardagarna passerar just nu. När jag kände den ljumma eftermiddagsluften på väg hem från jobbet, bestämde jag mig. Snabbt rafsade jag ihop simprylarna och pep ner till min brygga.

Numera drar jag på mig våtdräkten snabbt och vant, badmössan, glasögonen och bara några minuter senare klöv jag den helt spegelblanka ytan och kände det kalla vattnet mot ansiktet.

Lycklig över att vara i vattnet ännu en gång under den här sommaren simmade jag mot min vita boj. I kväll ville jag verkligen försöka tänka på allt jag lärt mig, samtidigt, och inte nöja mig med att bara ta mig fram.
Jag vill att det ska kännas bra och bara härligt.
Inte läskigt.
Jag vill känna att jag får fart. Att jag har kontroll, att jag får tag i vattnet.

1200 meter simmar jag, ända tills solen försvinner ner bakom trädtopparna och den värmen som finns försvinner nästan helt. Och just då, när jag simmar sista vändan får jag min belöning. Jag fokuserar på att glida mer på tagen och sedan lägga kraften under ytan. Jag känner hur farten ökar, att jag får till rotationen ett snäpp bättre och summan blir lite, lite vassare!

Jag är helt galet såld på att simma! Jag känner mig så levande och är helt och hållet i nuet. I öppet vatten blir känslan nästintill overklig. Nu önskar jag mig mest av allt en kurs i simtekniken TI – Total Immersion. Sen kan jag leva lycklig i alla min dar …!!!

Och där tar jag tag i vattnet utan att dra sönder det, för att få fart.

Premiärcykling med Fredrikshof

bild-15-kopia-20

Lördag. Klockan ringer 05.50. Drygt en timme senare står jag förväntansfull i Gustavsberg hamn och träffar för första gången gänget i Fredrikshof cykelklubb, som tränar i Nacka/Värmdö. Nu ska jag lära mig klungkörning och bygga på relationen till min cykel.

Jag trivdes riktigt bra med cykelgänget. Kul att det är så socialt.

Det är nästan som lite parterapi. Första förälskelsen är över. Jag gnetat på ganska många mil under våren och sommaren och så uppstod krisen under tävlingen: Jag insåg att det gnisslar en hel del mellan mig och cykeln. Jag har ganska dålig koll på cykeltekniken både rent mekaniskt och tekniskt, hur en cykel fungerar och hur man hanterar cykeln när banan är utmanande i form av skarpa kurvor och annat.

Förutom det känner jag mig redo att lära mig ligga på rulle.

I lördags morse klaffade äntligen tidschemat så att jag kunde få göra mitt första försök att cykla med Fredrikshof. Regnet hade öst ner hela natten och prognosen var högst osäker. Effekten blev att de flesta cyklister valde att somna om istället för att ge sig ut på blöta vägbanor. Och de rutinerade som hade tagit sig ut såg högst tveksamma ut när de såg den klena uppslutning.

Vi fyra nybörjare som tagit oss dit var proppfulla med motivation trots eventuellt regn. Och det blev tre riktigt härliga timmar. Anders som helt tydligt både är gruppledare och en stor cykelentusiast förklarade att han skulle göra sitt bästa för att hålla kurs för oss fyra. Mig lovade han särskilt att han skulle minsann se till att göra en cyklist av mig och garanterade jag han kommer hålla både mekarkurser i vinter och se till att vi alla skulle puscha oss att testa gränserna så att vi utvecklas i lagom takt.

Nybörjarna och Anders längst till vänster. Vilken lyx med så fin lektion.

Efter lite uppvärmning fick vi känna på att cykla på två led. Anders instruerade hur vi skulle hålla jämnt tempo, se till att hela gruppen hänger med och hur man växlar i täten. Vi cyklade i uppförsbackar, ha ville att vi skulle stå, släppa styret med en hand, vi körde i belgisk kedja och testade att spurta om varandra, mest för att det var kul.

När lektionen var slut hade vi cyklat kring 3 mil, kroppen var varm och glad av all ny cykelinspiration. Gänget hade hunnit tina upp, stämningen var hög och skratten många. Anders gav oss fin, fina betyg och menade att vi utan problem kunde skippa lugna gruppen och att han ansåg att vi var tillräckligt starka att köra med medelgruppen nästa helg. Vi hade snittat 27 km/timme utan problem.

På väg hem, tillbaka till hamnen där fikat väntade, fick jag uppgiften att dra. Jag hade kul och konstaterade att med ett helt band cyklister bakom sig så är det lätt att puscha sig lite extra och trampa på. Därmed kände jag att morgonens terapi hade haft fin effekt.

Jag och cykeln är allt vänner ändå och jag tänker hålla fast vid relationen och se till att den utvecklas.

Fika i hamnen med hela gånget som trotsade vädret. Vi fick en kanonmorgon.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.