Helena Nimbratt

My triathlon stories

Shoppat mig starkare

garmin

När ribban höjs och målen flyttas fram så uppstår det en del behov av prylar och hjälpmedel. Det här är tre bra grejer som jag har införskaffat.

Nu när jag börjar nosa på de här längre distanserna så har jag känt att behovet växt av en riktig klocka. Hade jag till exempel haft en sportklocka under racet World Triathlon Stockholm så hade jag sluppit tro att jag låg dåligt till efter simningen, insett att jag behövde öka under cyklingen och lyckats hålla modet uppe om jag vetat att jag inte var så långsam under löpningen som jag först trodde.

Pryl 1
Därför har jag nu beställt en Garmin 910. Jag fick ett väldigt bra pris på Wiggle som har lägsta prisgaranti vilket tvingade dem att gå ner 10 procent under XXL:s superpris 3099 kr. Jag fick min för 2789 kr! Voilá!

Nu längtar jag efter att få ta tid, mäta och fixa när jag simmar! Och den känns helt oumbärlig om jag ska nöta skidor i nio timmar mellan Sälen och Mora!

Den här är lite klumpig på min handled, men tyvärr finns det inga alternativ.

Pryl 2
Är inte en lika tung investering som klockan – en låda energi! Gel är ju hur läskigt som helst. De här påsarna innehåller ett gäng sega rackare som smakar som supersött godis med citronsmak. Jag har testat dem och det känns mycket bättre i magen och jisses vad pigg jag blir. Dra i sig socker under cykelturen är ju fusk!! Tänk vad mycket mer jag kommer orka om jag lyckas äta en påse sådan här under ett lopp istället för att sippa på sportdryck … Det ska bli spännande att prova under ett skarpt läge.

Smakar helt ok och ett mycket mer lättätet än en gel.

Pryl 3
TRX! Ett litet gym hemma. Väldigt positivt överraskad över effekten av träningen med denna. Jag har en del problem med mina axlar och försöker vara noga med att träna baksida skulderblad. Med TRX:en går det att göra riktigt bra övningar, snabbt och enkelt hemma. Perfekt efter löpturen.

Den här har hela familjen roligt med. Bra när man inte hinner till gymmet.

Nu har jag fixat en Svensk Tjejklassiker

IMG_8671

En fantastisk härlig höstmil ute på vackra Lidingö och ta-daa! Jag har nu gjort något helt nytt i mitt liv: En Svensk Tjejklassiker!

Tjej Vasan, Vättern, Vansbro och så i dag: Lidingö tjejlopp.

Jag var galet trött och ilsken under Vasaloppet. Jag trodde att jag var en timme långsammare än vad jag egentligen var. (Jag gick i mål på 03:01) Det var tidernas mest bakhala lopp och jag var helt orutinerad på att tävla.

Lite har jag allt lärt mig sedan dess.

Men kul var det! Det var fantastiskt att få staka sig fram till det välkända målet, äta den ganska geggia men oj så goda maten i matsalstältet. Solen som sken. Folket som hejade!

Tjejvättern var nervöst. Jag sov dåligt natten innan och vaknade hundra gånger, minst, av en häst som gnäggade utanför. Vi starten var jag rädd att cykla omkull i trängseln med fastklickade fötter men ganska snart slappande jag av och njöt av den vackra miljön.

Vansbrosimmet var absolut härligast. Det iskalla vattnet fick alla sinnen att skärpas. Hjärnan kändes glasklar och det var verkligen en härlig syn att se alla tjejer i rosa badmössor kämpa sig fram genom vattnet. När jag skulle ta en bild innan start skakade mina händer, till min stora förvåning, av nervositet. Jag fattade inte att jag var så uppjagad – helt i onödan visade det sig.

I dag var det dags för sista delen – Lidingö Tjejlopp. Efter en hel veckas vilande med ond och öm hals begav jag mig till starten. Kroppen kändes inte helt hundra. Men jag kände mig inte heller sjuk.
Planen var att ta det försiktigt och känna hur pulsen skulle reagera. Jag ägnande inte en tanke åt att sätta upp ett tidsmål. Jag la den mesta energin på att hålla glädjen uppe, trots att formen inte var hundra procent.

Det blev ett vackert höstlopp. Det var kul att få uppleva en del av den berömda banan. Jag attackerade Aborrbacken med entusiasm och stor upptäckarglädje och konstaterade att den lär ju vara rätt seg om man redan har en dryga två mil i benen.

Starten var trång. Jag kunde inte komma upp i mer än dryga 7:00 tempo under den första kilometern. Många gick i den första backen och det gick inte att ta sig förbi.

Men när det väl lossnade okade jag farten. Det kändes bra. Jag höll vänsterspår och njöt av att få röra på mig för första gången på över en vecka. Backarna var självklart tuffa, men det gick bra. Jag höll stadigt tempo, lät kroppen rulla ner för backarna och pressade inte mer än att jag kände att jag hade marginal. Sista kilometern tog jag en bra bit under 5 minuter och gick i mål på 55:17.

Solen sken. Bananen smakade gudomligt och jag sög i mig tre muggar vatten.

Lidingöloppet är verkligen ett riktigt trevlig lopp. Kul med en massa kringarrangemang. Jag shoppade lite i expot. Snackade med en Playitaskille och blev grymt sugen att ta en träningsresa i vinter. Musiken peppade. Goodiebagen var trevlig och stämningen skyhög!

Jag är grymt glad över att ha genomfört Tjejklassikern! Det känns fantastiskt att få upptäcka de klassiska träningsformerna Cykla, simma, springa och skidor. Det är lite back-to-basic. Det handlar om fantastiska naturupplevelser och ren styrka. Jag, ett par löpardojor, en cykel eller att par skidor och så ren och skär vilja! Jag älskar det!

Galet många som springer det här Lidingöloppet! Kul!

Järnet in i mål och glatt överraskad att ha lite support i publiken!
De fyra medaljerna måste självklart fotas!

Planerar & laddar mentalt

bild-16

Jag kör! Det blir baske mig en hel klassiker nästa år! Och ja, o ja, jag vill. Jättemycket vill jag. Men tänk om jag inte får tag på en startplats i alla fyra loppen, nu när det råder sådan tävlingshysteri.

Jag har kommit till en tydlig insikt. Numera tränar jag med fokus på långsiktighet och kontinuitet. Jag har börjat tänka mycket längre än nästa pass, eller ens nästa veckas pass. Mitt perspektiv har flyttats flera år framåt.

En stor tanke som nästan inte går att ta in. Skulle det vara möjligt?

Nej, jag klarade mig inte. Allt hostande och kraxande i min omgivning, hemma, på jobbet, i tunnelbanan, på möten, ja de där förkylningsbacillerna har varit helt omöjliga att undvika så nu sitter jag här med öm hals och trött kropp och för en gångs skull är det ordning och reda i huset – till och med i barnens rum!

Tänk vad mycket tid det blir över till annat när man inte tränar alls.

Förutom att röja runt och städa när orken tillåter så kan man fundera på hur träningen ska ge bästa möjliga resultat framöver och har konstaterat att det är en hel del man kan fnula på om man är på det humöret.

Här är några insikter och fokusområden
  • Jag ska träna uthållgihet och under den närmaste tiden fokusera på distans.
  • Jag måste träna på och vänja kroppen att få i sig energi under längre pass.
  • Cykla gör en triathlet övervägande delen under ett race, därför behöver jag omfördela träningen och lägga mer vikt vid att utveckla cykling.
  • Jag måste sluta slarva med coreträningen. En stark core gör att flytläget i vattnet förbättras, jag blir starkare både på cykel och i löpning.
  • Måste bli bättre på att köra hårt, när hårdträning står på programmet.
  • Fortsätta utveckla simningen – förstås!
Och som jag inledde det här inlägget – nu har jag landat! Jag vill köra en hel Svensk Klassiker och nu när jag har bestämt mig så vill jag inte alls ha ont i halsen. Jag vill börja träna nu!
Och känslan inför det? Väldigt positiv men det handlar snarare om att ”det ska nog gå” än ”jag klarar det utan problem”.
Samtliga grenar inger respekt och Vättern runt … den får fjärilarna att flaxa rejält i magen.
Och helt ärligt … jag njuter av den känslan också!

Höstcykling fylld av dofter

bild-16-kopia-2

Just nu njuter jag extra av utetiden. Jag vet att snart blir det mindre av den varan, när kylan kommer och det blir för kallt för löpning och cyklingen får ske i spinningsalen. Men än finns det tid. I dag satsade jag på cykling. 

 

Foto och vätskestopp. Tysta vägar, tyst skog. Turisterna har lämnat ön,

Jag älskar mitt jobb. Jag avskyr att sitta still. 
Det tog mig många, många år för mig att accptera det faktum att mitt jobb innebär nästan varje dag åtta timmar förankrad vid ett skrivbord.
Det tar sällan mer än några minuter från det jag kommit hem tills jag är ute igen. Ombytt och på väg: till gymmet, på en löptur eller som idag, på väg ut på Ingarö för att ta en en dryg timmes cykeltur.

Det är 100 procent höst ut nu. Vägen var fläckvis fuktig. Jag såg till att hålla undan för våta löv. Luften var helt mättad av höstdofter, rökdoft från husen (nu eldar alla i sina kaminer igen), blöt skog, barr, jord, löv. Den fuktiga luften är rik på syre. Det går lätt att andas.

Jag körde både med benvärmare, armvärmare, jacka och de helt livsviktiga vindskydden till skorna som hindrar fartvinden från att göra mina fötter helt stelfrusna. Jag frös bara en smula när jag stannade för att ta en bild.

Kroppen kändes seg. Sträckan som jag med lätthet körde i lördags med Fredrikshof (jag hann aldrig blogga om det. Det gick kanon. Jag drog klungan flera kortare sträckor och testade belgisk kedja! Oj vad fort det gick!! Ca 5 mil i 30km/h) hade på något magiskt sätt blivit längre. Jag funderade till och med på om jag kört fel?

37 km och jag höll ca 25km/h. Lite trött förmodligen efter gårdagens långpass. Men åh så skönt att landa hemma i värmen igen.

Långlöpning i nuet

bild-16-kopia-4

Jag tror att jag fallit så hårt för fysisk aktivitet för att jag vill uppleva saker som känns. Jag vill vara här. Nu. Det ska vara enkelt och äkta. Därför blir ett löppass, en gråmulen höstdag, precis innan skymning så glädjefylld att det känns rakt in i bröstet.

I år efter all sol är jag inte rädd för hösten och vintern!

Jag jobbade hemma idag. Som vanligt sådana där dagar, kliver jag ur sängen, slår mig ner vid datorn med frukosten berdvid och sen, många, många timmar senare kliver jag ur det där fantastiska arbetsflowet som jag nästan bara får till hemma och vaknar upp. Ofta när barnen kommer hem och undrar varför jag sitter i mörkret.

Ungefär så var det idag. Jag började jobba redan 07:00, åt ett par ägg till lunch och tvingade i mig en macka för att ha tillräckligt med energi till mitt första långpass sedan skadan.

Jag njöt redan när jag drog på mig tightsen och klev i löparskorna. Försiktigt tassade jag iväg, lite rädd fortfarande för att benet ska göra ont och tog sikte på min absolut tuffaste men också vackraste runda som går längs vattnet, ut på Ingarö, genom ett naturreservat och förbi hästhagar med knubbiga islandshästar.
Dryga 14 km nerlusade med backar. Tio stycken tror jag faktiskt att det är. Och vi snackar riktiga backar och inga svaga uppförslut. Jag valde den rutten med tanke på Lidingöloppet som ligger inom räckhåll.

Eftermiddagen var mjuk, lite fuktig och precis lagom sval. Och dämpad, som om den anländande hösten inte riktigt vill bullra in och störa.
Jag älskar att betrakta årstidernas skiftningar kring min löprunda. Nu skiftar det i både grönt och gult. Om ett par veckor har träden blivit kala och havet kommer dominera löptursutsikten. Det är också fint.

Reslutatet? 14,7 km i 5:40 tempo inklusive fippel med telefonen och fotograferande. Fötterna blev oväntat trötta. Jag var ganska flåsig ända till 12 km, då lugnade sig pulsen på det där magiska sättet. Temperaturen i kroppen sjönk och det kändes precis som om jag skulle kunna springa, precis så där hur länge som helst.

Ingarö, bland Ilsandshästar. Helt tyst och helt ensamt.

Börja med triathlon

if

Det finns förmodligen ingen annan sport där man tränar lika mycket. Att träna tre discipliner och få dem att fungera som en helhet kräver motivation, träningsglädje och en hel del envishet.

Har du bara råkat halka in på min blogg, därför du googlade på ”börja med triathlon” så vill jag bara flagga för att jag är ingen expert, har bara erfarenhet av ett enda litet triathlonlopp och att det jag skriver här på bloggen är helt och hållet baserat på mina egna erfarenheter och den kunskap som jag samlat på mig under mitt första år med triathlon.
Ett fantastiskt år. Ett utvecklande år. Ett år där jag har lärt mig massor om mig själv, växt minst hundra meter, stärkt självförtroendet och mött en helt ny värld. En värld som förvånade mig genom att vara öppen, varm, tillåtande och väldigt, väldigt trevlig.

Man kan tro att triathlon bara är tillför de allra tuffaste och att de som utövar sporten bara är super, super tränade och tycker att det är lite larvigt med nybörjare.
Men så är det inte.

I somras, när jag stod och bytte om för att delta i en av World Triathlon Stockholms gratisträningskvällar fick jag syn på tre tjejer som stod med cyklar och packning strax utanför växlingsområdet, med huvudet tätt ihop. Det konfererade med varandra, tittade på deltagarna och konstaterade att nej de kunde nog inte vara med:
– Kolla, det är ju bara värsta proffsen här. De ser ju hur vältränade ut som helst, vi får åka hem.
Och så gjorde de det.
Jag ångrar att jag inte sprang efter och sa:
Nej, klart ni ska köra och vara med. ALLA är välkomna och de är verkligen jättetrevliga. Alla som jag har mött tycker att det är kul att det kommer nytt folk som vill prova.

Jag förstår de där tjejernas känsla. Jag tänkte precis lika dant som dem. Och visst är det så att triathleter är sjukt vältränade men det är ju inte så konstigt. Det blir en hel del träning om man ska hinna med att simma, cykla, springa varje vecka. Gärna flera pass. Och det är ju det som är så roligt. Variationen och att det finns så stora möjligheter att förbättras. Och att bli så där vältränad är ju helt klart en morot och charmen i sig, tycker jag.
Sporten ÄR tuff. Tuffare än man kan tro. Alla kan väl simma, cykla gör de flesta till Ica och springa, ja, det är ju den vanligaste träningsformen. Men gör allt tillsammans, under press, då blir det lite att bita i.
Men det är väl det som är en del av det som lockar, eller hur?

Så här gjorde jag

Från gymråtta till triathlet på 10 månader

Simningen
Crawla! Jag? Nej? Aldrig!
Har man aldrig crawlat och dessutom tycker att vatten är läskigt kan det kännas som ett hopplöst stort hinder att ta sig över. Men tro mig. Även om du övar, övar, övar och misslyckas hundra gånger så lossnar det till slut. Tänk timmar i vattnet, var uthålligt och ta hjälp, gå en kurs eller anlita en coach. Ett öga utifrån som ser vad du gör för misstag är nödvändigt för att du ska utvecklas åt rätt håll. När belöningen kommer och du simmar din första bassänglängd utan att få andnöd, den är värd allt slit.
En coachtimme kostar i Stockholm mellan 400-800 kr. En kurs ca 1200 kr för 10 tillfällen.
Cykla
Här har jag förstått att nyckeln är att öva uthållighet, lägga in lite längre pass på helgen och nöta på för att få upp benstyrkan. Häng på en cykelklubb så kommer milen bara rasa iväg medan du småpratar och har det trevligt och dessutom pressar dig själv, mer än du trodde var möjligt.
Löpning
Var noga med att verkligen variera löpträningen. Distanspass ska vara lugna och de hårdare ska vara betydligt kortare och ordentligt jobbiga.
Brickpass
Att cykla och sedan direkt ge sig ut på löpning är nödvändigt att öva innan tävling. Ett bra vardagspass är 1 timmes cykling + 20 min löpning.
Alla prylar som behövs är en tung investering. Jag har haft förmånen att köra med bra grejer redan under mitt första år. Men en racer är inte alls nödvändigt för att testa, triathlondräkt är inte heller ett måste. Våtdräkt däremot, tror jag är svårt att komma undan här i vårt land. Flythjälpen den ger är en otroligt trevlig bonus för den som är ovan frisimmare.
Ta chansen att delta i träningstävlingar om du kan hitta en sådan.
Det jag försöker säga med det här inlägget kan egentligen sammanfatts på ett väldigt kort och enkelt sätt:
Kan jag klara av ett triathlon. Då kan du göra det också!

Tips! Sök World Triathlon Series Stockholm på Facebook. Där pågår just nu en tävling med chans att vinna en startplats nästa år. Du behöver bara lägga upp en bild på temat ”träningsglädje!”

Rump & magkväll … och så lite intervaller

bild-16-kopia-2-1

Jag går till gymmet. Till 100 procent inställd att enbart köra styrka. Men så står löpbandet där, lite ensam och så tänker jag på hur härligt det känns att spetta fram under löpturen och känna sig stark och snabb. Så vad sjutton … lite intervaller är väl aldrig fel?

Och jag känner mig ju ganska osnabb så det blev inte så många. För det orkar jag inte men jag tänker att de jag gör de gör lite, lite nytta ändock. En löpcoach sa till mig en gång att det gäller att vänja kroppen vid löpning om man vill bli bättre. 10 min om dagen, varje dag kan ta en nybörjare till oanade höjder. Och jag tror honom. Jag ser alltid till att värma upp med ett par kilometer löpning där jag tar i. Och det har utvecklat mig en hel del.

Det blev alltså:
1000 m 6:00 min tempo
3 x 400 m i 4:40 tempo
1 x 200 m i 4:30 tempo
nerjogg 3 min

Sen fick det vara bra. Inte läge att plocka fram superpannbenet idag inte.

Dessutom hade jag viktiga saker att ta tag i, nämligen den eftersatta rump- och magträningen, snyggmusklerna!

Tog hjälp av en kettlebell, 7 kg och en balansplatta. Stod på ett ben på plattan. Utförde djupa knäböj med kettlebellen i motsatt hand nere vid golvet, pressa upp och hela vägen över huvudet med rak arm (inte översträcka armbågen) och allt detta x 12 om 3 set.
Bra coreövning!

Body pumpstången lastade jag med 20 kg och sedan körde jag 3 x 20 utfall. Brände fint!

Där någonstans kickade nog endorfinerna in för lusten att åka hem till soffan var plötsligt som bortblåst så jag körde 40 min till, rumpa, core, toppat med triceps för det sitter aldrig fel. Jag körde aktiv vila genom att stå på knä på en pilates boll och balansera.

Avslutade med en liten planklek som en instagramkompis tipsade om (vi gick gymnasiet ihop). Hon är en grymt stark polis och gör heeeelt galna övningar mest hela tiden. Det här är en av dem:

1 min rak, 1 min vänstra sned, 1 min högra sned och sen om igen …. i tre varv körde jag och blev rätt trött. Min kompis föreslog 10 varv, det vill säga, att man står plankan i 30 minuter. Så kör hon och hennes kolleger. Galet!
Får jobba mer på den!

Open water-avslutning bland höstlöv

GOPR3389

Simning i öppet vatten kräver mod, passion, massor av envishet och mängder av mental styrka.

Marken är täkt av höstlov, solen skiner och jag simmar fortfarande till min boj.

I går var det säsongsavslutning för min open water-satsning. Sommaren 2013 måste ha varit den allra bästa sommaren att börja simma. Från maj till september har open water-säsongen sträckt sig. I fem månader har jag nött, plaskat, fått kallsupar, varit euforisk, nedslagen, rädd men mesta av allt superlycklig.

”I know – a positive moment will come out from all these dark places!”

Trots all träning känner jag att det är nu det börjar. Nu när jag kan simma kan jag verkligen börja träna simning, bygga styrka och slipa tekniken. Mitt mål är att simningen inte ska vara min svaga länk som triathlet. Lyckas jag med det tror jag att jag har goda chanser att nå mina uppsatta mål på ett framgångsrikt sätt i framtiden. Förhoppningsvis under många, många år.

Mitt starkaste intryck och det som har förvånat mig mest är att simning kräver mängder av mental styrka. Inte bara för mig som i grunden är lite rädd för vatten, utan för de allra flesta. 


Så här ser min bild av den mentala styrka som jag har varit tvungen att plocka fram under den här simresan. Det här är mental styrka för mig:
  • Mental styrka handlar om att orka göra tusentals små insatser nu för att lyckas med stora i framtiden.
  • Mental styrka är att försöka om och om igen även när du misslyckats, blivit besviken eller till och med generad över dig själv.
  • Mental styrka är att lägga vardagens kaos åt sidan för att på en angiven tid genomföra ett race eller dagens träningspass på ett så bra sätt som möjligt.
  • Mental styrka är att tävla och plocka fram sin fulla potential oavsett om man är först eller ligger sist.
  • Mental styrka är att tro på sig själv, göra sin grej och inte följa alla andra.

Här bjuder jag på massor av bilder. Det var omöjligt att välja ut några få och ett filmklipp.
Jag har sett det här filmklippet av mig själv massor av gånger redan och jag kan knappt tro att det är sant. Det är jag!

Två knasbollar.

Nyttigt att se sig själv underifrån. Här finns massor att jobba på …

Nu är det höst. Dags för våtdräkten att packas ner för vintern.

Mot nya mål!

bild-16-kopia-2-2

Du skall inga andra intressen hava jämte träning …

Lite måste man väl jöbbe också … Här är jag at work.

Om man låter gamla vanor, impulser och ren och skär lust styra träningen blir det svårare att utvecklas och göra framsteg.
Så mycket vet jag.
Men HUR planerar man sin träning på bästa sätt och hur undviker man att sikta för högt och ta sig vatten över huvudet?

Nu börjar det bli dags att forma målen för 2014. Men hur ska jag lägga upp året? När jag tänker på alla möjligheter så känns de som att kika ner i en stor gottepåse med både lyxig choklad och geléhallon som jag älskar. Man kan ju inte moffa i sig allt?!

Det här ligger i påsen och frestar för tillfället:


En hel klassiker
Vasaloppet
Vättern runt
Vansbrosimningen
Lidingöloppet

Detta innebär ju att jag måste satsa på min klungkörning, älga runt i skidspåret hela vintern och börja bygga upp distans i löpningen igen!


Vansbro triathlon
En halv IRONMAN
(Som vanlig är det här Rogers galna idé. Det är väl bara en tidsfråga innan han har tapetserat sovrummet med ”anmäl-dig-nu-affischer” och hypnotiserat mig att tro att jag kanske är en halvirowoman om jag bara tränar järnet hela vintern. Med Rogers logik så klarar man en halviron om man kör en hel klassiker, men på samma år??? Det undrar jag.)

Erövra simtekniken Total Immersion -Ti …
… och samtidigt förvandlas till en fisk.
Det här är egentligen det som jag funderar på att lägga lite tid och pengar på i höst. Jag har en idé om att ta några PT-timmar med www.somcoachen.se i Göteborg och samtidigt hälsa på goa släkten. En bra kombo eller hur?!

2003 såg mitt träningsmål såg ut så här:
”Jag ska springa runt kohagen en gång varje vecka utan att stanna, hur jobbigt det än är.”

Nu pratar vi en runda om 1,7 km. Jag minns som det var igår hur tungt det var. Jag kan knappt tro att det är sant att jag i dag (heeelt emot alla träningsregler) sprang 11 km i 5:00 tempo (både lång och hårt, men jag behövde få ut mig en massa dålig energi).

Just nu har jag ju Lidingö tjejlopp framför mig och så vill jag slå min förra årets tid på Hässalbyloppet 10 km på 51.20.

Råd och reflektioner tages emot med stor tacksamhet!

Kvällens löptur ramades in av en perfekt vy! Detta är Gustavsbergs hamn.

Body Joy på gymmet

bild-16-2

Jag var grymt osocial idag på gymmet. Ombytt och klar, med lurar och musik i öronen gled jag in genom dörrarna, strök längs väggarna och ställde mig på löpbandet för att värma upp. Sen var jag helt förlorad – djupt in i min egen träningsbubbla.

 

Varmt och ombonat på gymmet. Alltid välkomnande.

Det var en lugnt effektiv dag på jobbet. Jag betade av allt det som brann allra mest. Tog tag i tråkiga måsten. Städade mitt bord. Åt en mättande och nyttig lunch.

När jag kom hem ägnande jag mig åt barnen. Vi snackade och proppade oss fulla med kladdkaka. (Det var länge sedan mamma kom hem med något sånt sött … stackars barn …) Jag plockade en stund hemma, fick ordning på diskbänken och gled iväg till gymmet.

Ingen stress. Allt under kontroll. Livet flyter. Lite vardagstristess. 
Då blir effekten av träningen som bäst.

På löpbandet var kroppen på min sida. Det gick lätt och musiken lyfte mig så det kändes som jag flög. 15 min progressivt, med avslutande 5 min i 4:30 tempo, med syfte att värma upp kroppen och ändå göra lite, lite nytta i benen och låta dem få känna på lite fart. Farten som jag tappat under sommarens löpuppehåll.
Jag såg till att hålla kroppen rak och stark ända in i mål.

Efter den korta löpningen blev det 60 min fokuserad styrka, överkropp. Rygg, axlar, skulderblad, triceps, biceps, bröst.
Fortfarande med lurarna fulla med musik, helt avskärmad från de andra i min egen värld.
Jag nickade bara till dem som sa hej. Stannade i min bubbla. 

Jag har inte tränat så mycket i gymmet nu under min triathlonsatsning. Muskler som inte fått jobba på ett bra tag vaknade till liv. I synnerhet dem långt där inne, corens kärna.
Jag älskar känslan när musklerna svarar och känner mig riktigt nöjd med dagens pass.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.