Helena Nimbratt

My triathlon stories

Träning med Ironmanstämning

bild-15-kopia-25

7 km i 5:00 tempo, utan att sacka. Nu har jag varit hård mot mig själv i två dagar i ett försök att boosta mitt tappade flås så mycket det går innan tävlingen nästa helg. I dag avslutade jag med sim i Kalmarsund. Perfekt!

 

Kalmarsund. På andra sidan går Ironmanstarten om två dagar.

Öland sjuder. Ironmanflaggor vajar lite här och var och överallt syns atlether på cykel, i löparskor, i typsik trathlonmundering. De ser grymt starka ut, härdade av många, många mil på asfalt och i sol. Nu är det två dagar kvar till Ironman och det märks överallt. Det är grymt inspirerande.

I går och i dag satsade jag på löpträning i en slags förhoppning att förbättra flåset och få upp lite fart i benen efter mina tre långa skademånader.
Det känns bra i benet, men det är en balansgång. Nu har jag sprungit två dagar i rad och tryckt på på asfalt. I morgon får det inte bli löpning. Jag måste vara försiktigt med benet. Skynda långsamt.

Men jag är grymt nöjd med kilometrarna som jag har avverkat. För två veckor sedan kändes 5 km i 5:30 tempo sjukt tungt. För dryga veckan sedan sprang jag första milen på tre månader och först efter 7 km började kroppen fatta galoppen. I dag var pulsen låg och fin genom hela passet men löpstyrkan lyser med sin frånvaro. Kroppen blir trött och jag fick ta i för att lyckas med målet för dagens träning att hålla 5:00 tempo hela sträckan. Det gick, men jag var sjukt trött efteråt.

Om drygt en vecka ska jag klara 10 km löpning efter att ha simmat och cyklat.

Men precis då, när jag låg i gräset och pustade ut bland mängder av söta Tusenskönor sprack himlen upp och solen lyste från klarblå himmel. (Vädret växlar otroligt hastigt på Öland) Jag har inte simmat på hela veckan så nu blev jag grymt sugen.

Jag grabbade simpinalerna och promenerade närmaste väg ner till vattnet och hittade en brygga. Jag hoppade i Kalmarsund ungefär mitt emot Ironmanstarten och började brottas med vågor och fick ett pass där jag fick öva att andas på bara ena sidan för att slippa få in en hel våg i munnen. Nyttigt och trixigt. Jag fick kämpa en del för att hålla borta vattenrädslan.

Underbar sensommarkväll. Sol, sol, sol!!!
Det är inte stora vågor men utmanande ändå.

Jag bestämde mig för att låta vågarna skvalpa runt mig och så gjorde jag mitt bästa för att simma och inte sluta trots att tång virade sig runt min hals, sjögräs fastnade mellan mina fingrar och slajmiga odefinierbara grejer nuddade mina bara fötter … 

Vattnet var kallt men jag har upptäckt att jag har en märklig böjelse och trivs mycket bättre med lägre temperaturen som 16-18 grader. Jag blir glad. Pigg!! Och så klart väldigt kall, men känslan efteråt när jag står och huttrar med handduken hårt virad runt kroppen är oslagbar!

Och är det en sensommarkväll som denna så kan man inte annat än att vara ödmjuk, tacksam och känna sig priviligierad.

 

Hela familjen gillar att vara aktiv. Olivia har upptäckt golf.
Simon som tränar på gym utmanar sig med akrobatiska trick.

Snyggaste armbandet! Min älskling är ringmärkt inför Ironman …

Provcyklat Ironmanbanan

bild-15-kopia-16-1

Väderkvarnar, kohagar, söta hus, havet och det dramatiska Alvaret. I dag har jag provcyklat den öländska sträckan av Ironmanbanan. Motvinden inger respekt.

Jag behöver lite cykel i benen och bestämde mig för att testa Ironmanbanan.

Jag och hela familjen är på Öland. Fokus för veckan är den stora tävlingen Ironman som går av stapeln på lördag i Kalmar. Roger kommer stå i startfältet i Kalmarsund kl 07.00 med startnummer 1118.
Vi kommer vara där.
Jag kommer vara supernervös och det ska bli hur roligt som helst och veckan har börjat hur bra som helst.

Vi softar. Gör ingenting alls. Hänger i solen, äter glass, snackar, lagar bra mat, sover mycket. Men så måste ju jag få till lite träning. Jag ska ju inte köra Ironman och Stockholm Triathlon kommer närmre i rasande takt.

I dag bestämde jag mig för att cykla den öländska delen av Ironmanbanan. Jag måste ju kolla vad min älskling ger sig in på eller hur??!! Hehe ..

Glädjen formligen sjöng i kroppen när jag kickade igång den efter tre träningsfria dagar. Jag behövde träna! Vi har packat, haft en trevlig kräftskiva, kört ner till Öland och gjort en massa annat förutom tränat.

Jag njöt mig runt hela banan. Det finns mycket att titta på längs vägarna på Öland och vägarna kändes fantastiskt lättcyklade om det inte hade varit för motvinden. Det blåser rejält här på Öland. Och det magiska med den här vinden tycks vara att den kan dyka upp från alla vädersträck under samma cykeltur. Trots det kändes det lätt att hålla mellan 27-30/km i timmen i snitt. Och det var inte bara jag som var ute och provcyklade. Blev omsvischad av flera tempocyklar. När jag stannade och tittade på kartan kom trevliga ölänningar fram och frågade om jag behövde hjälp och om jag ska köra på lördag!! (Snacka om komplimang!)

Den sista sträckan där banan gick tvärs över ön från östra sidan, tillbaka till den västra sidan var riktigt tuff. Vinden kom snett framifrån och vägen sluttade uppåt i nästan en hel mil. När en mötande lastbil blåste förbi var jag nära att kastas omkull. Och jag har inga högprofilhjul som kan fånga vind …

Då, när jag var lagom mör, kom ett kort intensivt regn, blandat med hagel och jag hann bli riktigt nedkyld innan jag landade hemma i stugan igen och kastade mig in en värmande dusch. Men varken regn eller kyla lyckades ta udden av cykelglädjen. 71,5 km cyklade jag. Och ja, jag var trött och ja, självklart tänkte jag på min Roger och alla andra modiga triathleter som ska köra den här galna tävlingen, som innan de går i mål kommer att cykla ytterligare 11 mil och springa ett maraton på det. En hissnande tanke!

Vackra vägar längs Alvaret på Ölands södra del.

Banan går söderut från Färjestaden, via Mörbylånga till Degerhamn för att sedan vika av österut, tvärs över ön där man sedan cyklar norrut igen innan man korsar ön tillbaka till västra sidan.

Roger vilar den här veckan och hängde med endast några mil idag.

Banan går i en loop kring Ölands södra halva.

Extra roligt att ta depåstopp på Öland!!

Kalmarsund vid Ölandsbron. Galet blåsigt.
Vinden inger respekt.

Ölandsmys. Inför Ironman!

Triathlonvarning!!!

bild-15-kopia-15-1

Direkt ur duschen och in i spinningsalen. Jag har simmat sa jag glatt till instruktören som kikade lite undrande på mig.
– Oj, då är det ju lite triatlhonvarning på dig, sa hon och skrattade. Du får väl springa en vända efteråt också. Nej, gör inte det! Jag skojade bara, sa hon. 
Sen körde vi igång.

Kontrollerat och riktigt bra spinnpass. Tog ut mig helt!

Klass 1 varning utfärdad och mörka moln på himlen. Raskt planerade
jag om dagens träning och förvandlade den till en inomhusaktivitet. Det blev två effektiva timmar. Spinningpasset var jag riktigt nöjd med. Vi körde med pulsband och betade av 10 riktigt korta men sjukt tunga intervaller någonstans i mitten av de 55 minuter vi körde. Precis vad jag behöver. Pulsträning med benstyrka. Sitter som en smäck.

Simingen som jag fixade innan kändes också riktigt bra.
Jag simmade två längder ”löst” som man säger på simspråk och sedan gjorde jag mitt bästa för att kicka igång simmusklerna.
55 minuter hinner man ganska mycket på i en bassäng. Jag hann både fundera på armtag, vattenläget, bensparken, andningen och att kraften jag lägger ner verkligen genererar i att jag tar mig framåt.

Nu är jag riktigt sugen på att träffa min simcoach igen. Jag behöver lite input, någon som ser hur jag ligger i vattnet och vad jag gör för fel och vad som är rätt. Är väldigt otålig på att ta flera kliv i min karriär som frisimmare. Jag vet ju att det finns mycket att lära.

Att byta ut landsvägen mot spinningsalen känns verkligen inte dumt. Det är svårt att få upp pulsen ordentligt där ute på vägarna. Efter en god middag med familjen känner jag mig trött och väldigt nöjd med dagens träning.
Dessutom kan jag lyckligt konstatera att jag har en ny typ av träningsvärk som har dykt upp under de senaste dagarna. Den sitter kring axlarna, i biceps, bakom skuldrorna och i latsen … Är det möjligen så att jag inte bara plaskar runt när jag simmar!!?? 🙂 Jag kanske rent av börja lära mig att ta i!

Väldigt lyxigt att kunna lägga beslag på snabbsimbanan.

Träning på Sjöhistoriska lönar sig

bild-15-kopia-8-1

Alla simtimmar börjar ge utdelning. Känslan under tisdagens triathlonträning vid Sjöhistoriska blev överraskande positiv. Träning lönar sig.

Upp ur vattnet. 3 min snabbare än första gången.

Det var ett tag sedan sist. Semester, regn och lite annat stök har bidragit till att veckorna gått sedan jag var med och körde under Stockholm Triathlons träningskväll vid Sjöhistoriska.
Den här veckan blev det deltagarrekord. 174 triathleter var på plats och åtminstone ett 20-tal var skulle för första gången testa ett triathlon. Nästan alla ska vara med den 25 augusti och tävla.

Micke Roséns tips är handfasta och efterfrågade.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på simexperten Mikael Roséns tips istället för att satsa på att vänja mig vid vattnet och simma in 15 min innan start. Jag ville se hur jag skulle klara mig utan min förberedelse ritual. Därmed fick jag chansen att snappa upp några riktigt bra råd och blev lugnad av att höra att det finns de som ska ställa upp i tävlingen (tom stora starka män) som satsar på bröstsim, till hundra procent. Phu! Simning är en tuff puck för väldigt många. Jag är inte ensam.

För mig blev just den här kvällen den succé som jag så väl behövde. Mina två barn var på plats för att stötta och kolla in vad det är som har gjort deras mamma så besatt.
Dessutom gjorde jag stora framsteg i simmet, crawlade hela distansen och höll pulsen i schack trots en mördande spark i bröstkorgen utdelad av en tung, arg dam och rejält krig kring bojen som alla skulle runda.

Min taktik att ligga långt bak i startfältet för att inte bli överkörd av duktigare simmare är inte helt klockren. Här ligger alla som bröstsimmar och som är färligast med tanke på sparkar och slag. Här ligger allra de långsammaste som faktiskt är betydligt långsammare än den Helena som nött simning hela sommaren.

Strax innan start. Jag håller mig långt bak för att inte hamna mitt i turbulensen.

Jag fick helt enkelt lägga mig i ytterkant för att få fritt spelrum. Trots att sträckan därmed blev längre förbättrade jag simmet med 2 minuter jämfört med förra tillfället.

Totalt kapade jag min tid med 4 min, 39:41 blev min sluttid för 400 m sim, 7 km cykling, 2,7 km löpning. Jag kände mig supernöjd och kunde konstatera att:

  • Jag var lika snabb eller snabbare än flera vältränade män.
  • Jag crawlade hela sträckan och föredrog crawl framför bröstsim.
  • Jag förbättrade tiden ordentlgit trots att jag irrade runt och letade efter min cykel.
  • Jag cyklade och sprang om ganska många.
  • Jag var GLAD när jag gick i mål och löpningen kändes brutalt mycket bättre än sist.

Växling till cykel, andfådd av simning, glad och vimsig.

I mål. Hade krafter kvar att ta i och spurta.
Mina fina barn var med och kikade på vad som tar så mycket av min tid.

Det kommer många som man kan inspireras av under träningarna.

Firade med en god grekisk middag på söder.

I
dag har jag lyckat få till ett strukturerat simpass, intervaller om
1×300 meter 3×150 meter plus insim och ett besök på Ikea! Tuffa grejer!

Nu simmar jag så fort jag får tillfälle. Även i regn.

Så blir löpturen en sommarhit!

bild-15-kopia-4-2

Mitt i sommarens värsta (härligaste) värmebölja. I skuggan av skogen sprang jag min första mil på tre månader. Känslan? Som en glad skogssnigel!

Snabbsnören på! Nästan som ett triathlonproffs!

Springa första milen i stekande hetta i plågsamt kupperad terräng, efter tre månaders uppehåll, vad behövs då? En hel bunt beslutsamhet, ödmjukhet och en härlig belöning att se framemot.
När de första tunga kilometrarna var avklarade lovade jag mig själv att avsluta löpturen med ett sommarbad från bryggan.

Jösses vilken hit! En riktigt härlig sommarhit! Telefon och skor lämnade jag på land och sen var det bara att plumsa i!

Känslan efteråt var helt oslagbar. Visst kände jag mig långsam, visst kändes det tungt i benen. Jag tänkte till och med att jag aldrig kommer klara den där ”dumma tritahlon-tävlingen”, eftersom kroppen kändes sjukt tung och jag kan knappt fatta att jag i våras sprang 20 km med hundra gånger lättare känsla. (Tank att man tappar så mycket så fort.)

Men efter sju kilometer gick plötsligt pulsen ner. Kroppen kändes trött men det var precis som om poletten trillade ner och den tänkta: ”A-ha, det här kan jag ju.” Jag hittade in i ett bra tempo och likt en häst som känner att stallet närmar sig, så ökade jag en smula den sista kilometern.
Totalt blev det 11,4 km på 1:02.

Allt detta utspelade sig i söndags. I går måndag var jag tvungen att akutjobba, trots semester, men väl hemma igen blev det 1000 meter sim och jag klarade runda min lilla vita boj utan att stanna upp och hämta andan.

Extra roligt var det att ha sällskap av min dotter och hennes kompis som njöt av vattnet som nästan börjar bli för varmt för våtdräkt. När fick vi uppleva det sist?

Vattnet börjar nästa bli ljummet och svalkade knappt alls.

Simningen i öppet vatten har höjt hela upplevelsen av årets sommar. Love it!!

Försöker inspirera min dotter … Lisa Nordén var ju 16 när hon började … 🙂

Brickpass i sommarvärmen 2

bild-15-1

Trött. Glad och bara tillfreds med livet. I slutet av förra veckan bestämde jag mig för att snäppa upp mig själv ett par steg. Planen verkar hålla. I dag har jag fixat brickpass 2 den här veckan.

Det är en magisk kväll. Solen är på väg ner på andra sidan viken och jag sitter ute i trädgården helt utpumpad. Lite musik, en liten sommardrink, lyssnar på sommarljuden som kommer från lekande barn, syrsor och grannar som precis som vi sitter och tar det lugnt.

I dag har jag cyklat 6 mil och var så fokuserad att jag inte tog en enda bild till bloggen!! Ett gott tecken eller hur? Hehe …

Jag cyklade hårt. Jag vill ju bli bättre och tycker det är urtrist att cykla långsamt. Roger påpekade att det är inte så man cyklar distans … men vad sjutton. Någon nytta måste det ju ha!

Förutom de pass jag har skrivit om här under veckan så har jag fått till ett pass med löpintervaller på löpband. 4×1000 + 1×500 ännu lite snabbare. Och jag är ju inte så snabb just nu så jag var nöjd efter min 6,5 kilometer i anständigt tempo. Kändes riktigt bra att springa kontrollerade intervaller utan att hafsa med teknik eller fuska på annat sätt.

I torsdags blev det 55 min spinning också. Och jag körde hårt som tusan! Måste få upp flåset så mycket jag bara hinner innan den 25 aug. Jag blev helt vimsig i huvet och stapplade ut ur salen. 🙂 Lite lätt illamående.

Så idag väntade jag mig den vanliga kampen ute på landsvägarna men … ta mig tusan … backarna som varit tuffa kändes plötsligt som de planat ut … Istället för att tappa fart lyckades jag glida över flera backar och trots att jag gick ut galet hårt, trots att solen vräkte ner och värmen var intensiv så höll jag hela rundan!

Löpningen var skrattretande tung. Men den var lika kort som jobbig så vad gör det?! Men hoppfullt nog så kändes det lättare efter 2 km och jag kunde öka tempot lite lätt.

Jag är nöjd. Planen håller och det känns bra att träna precis sånt som jag behöver inför Stockholm tritahlon.

Hoppas ni har en riktigt lika skön sommarkväll som jag! 🙂

Trevlig lördag!!

Så här såg rundan ut i dag!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.