Helena Nimbratt

My triathlon stories

Skånskt hårdpass 2

bild-13-kopia-9

Först ett par timmar på stranden sedan en timmes hård cykling igen, tack var den skånska backarna. Resultat: Bruna, starka ben!

Kort fotopaus och en chans för benen att återhämta sig.

Det är under de här varma, soliga sommardagarna som jag återhämtar mig efter våren. Det är likadant varje år. Jag kör alltid lite, lite för hårt på alla fronter: jobb, fritid, träning, familj, fix och trix i vardagen och jag är uppe på det en ganska social typ som gillar att träffa folk. Det är ju så trevligt!

När jag kommer ner till Kivik på Österlen där jag har mitt hjärta är det som om någon stänger av strömbrytaren. Kroppen går ner på lågvarv. Plötsligt sover jag 10 timmar utan problem natt efter natt, jag som är klarvaken allt som oftast långt före 06.00 de flesta morgonar kan knappt öppna ögonen vid 09.00.

Därför låter jag träningen under semestern vara kravlös. Motivationen är inte på topp men resultatet blir alltid ganska gott. Även fast jag inte mäter och sätter upp mål för passen annat än att njuta, kolla in husen jag passerar, ta en runda där jag annars inte kör med bilen, så kommer jag hem med ett snäpp bättre form. Min gissning är att det delvis beror på de skånska mördarbackarna (jisses vilket styrkepass det blev idag på cykeln) som finns här i alla väderstreck men förmodligen är det också den välbehövliga vilan och sömnen som gör sitt.

Hästarna galopperade i kapp med cykeln. Leksugna?

Underbart fina vägar. Knappt någon trafik men motvind.

Finns det något bättre än kvällsträning under sommaren?

Backig cykeltur på Österlen

bild-13-kopia-5

Det där med att Skåne är platt, det tror man bara på så länge man inte har cyklat bland åkrar, genom bokskogar och längs havet. Lägg till en måttligt vind på det …

Vacker bokskog som dessutom ger svalkande skugga.

Äntligen semester. Äntligen en hel dag på stranden med en fullpackad kylväska och inga andra planer än att softa och … ta en liten, liten cykeltur för att liksom känna på backarna i Skåne.

Jag är på Österlen där jag tillbringat mina barndomssomrar och har njutit av lugna och träningsfria dagar. I dag ville jag hinna med ett lättare pass, gjorde ett försök att springa men när benet sa stopp redan i den första nedförsbacken så blev det cykel.

Jag har varit i Skåne miljoner gånger. Det här var första gången jag cyklade på landsvägarna. Perfekt asfalt, raka och fina vägar, jag njöt av havsutsikt, hagar med betande kor, vajande vetefält och ljusgröna bokskogar. En timmes hyfsat hård cykling (var tvungen att stanna och hänga illamående över styret några minuter.)

Vi tog sikte på St Olof, vände och matade på hem.
Otroligt vackra bokskogar som kantar vägarna.

Skönt med medvind efter både uppförslut och motvind.
Hemma igen.

Lurad ut på extra långt långpass

bild-13

I bland har jag svårt att säga nej. I synnerhet till en utmaning. Bära eller brista tänkte jag när Roger föreslog en liten nätt avstickare under vårt långpass på cykel  – förbi Åkersberga, till Brottby och sedan Vallentuna. Cykelturen som i mitt huvud kanske skulle bli 4 mil växte och slutade på 12 mil.

Fortfarande pigg på färjan mellan Rindö och Vaaxholm.

Jag har varit i Täby idag. Täby är trevligt. Det ligger på andra sidan stan dryga 4 mil hemifrån. Men mitt huvud gillade inte alls den känslan. Jag var nämligen där utan bil – på cykel och hade redan matat benen med 8 mil cykling.

Jisses vad trött jag var, mycket, mycket tröttare än efter Tjejvättern. Jag vill cykla långt. Jag vill bli bra på att cykla långt och det var en fantastisk tur jag och Roger betade av idag. En ganska klassisk cykeltur som betraktas som riktigt lång! Lite hardcore faktiskt.

Den gick från Gustavsberg, tvärs över Värmdölandet, över Öxdjupet med färja, genom vackra Vaxholm, till Åkersberga och sedan Brottby där vägen kantades av hästhagar, rapsfält, vackra skogar och vatten. Vi passerade Vallentuna och Täby, lyxiga Danderyd och sedan in i stan via Roslagstull, Birger Jarlsgatan, Kungsträdgården, Skeppsbron och ut igen längs Stadsgårdskajen. En liten sväng in i Hammarbysjöstad, Sickla, Nacka, Orminge och så till sist, tillbaka till Värmdö och genom Gustavsbergs hamn.

Phu!

Brottby är vackert och ligger svindlande långt borta från Gustavsberg.

Det är en sak att ligga och mata landsväg. Men att trixa sig fram längs cykelvägar, korsa gata efter gata, riskera livet längs 90-vägar och vingla runt i stan … det är tufft.
Det var en varm dag i dag också. Molnfritt och 27 grader. Jag hade svårt att hålla vätskenivån och humöret var riktigt i botten ett tag.

Vi stannade flera gånger för min skull. En glass- och bananpaus. En vatten och jag-måste-bara-få-ligga-i-skuggan-paus, en lunchpaus (jag slukade en stor portion thaimat).
Under sista biten piggnade jag till tack vare en flaska läsk, en iskall Piggelin och en hanfatsdusch på Preem.

Smakade bra med en stor portion thai, i skuggan i Täbykyrkby.
Halvdöd av värmen men jag repade mig.

Med facit i hand så var inte mina batterier fulladdade idag. Första semesterdagen, helt slutkörd och jag vaknade med huvudvärk. Men jag brukar bota sådant med lite fysisk aktivitet – dock i betydligt mindre doser än att sätta distansrekord i cykling. Hehe …

Ja, det har sina sidor att leva ihop med en man som tränar för en Ironman och som lätt glömmer att jag faktiskt inte är en Ironwoman – än!!

Cykling från kaj till kaj

kaj5

Jobba, jobba, jobba. Cykla, cykla, cykla. Äta lite och sen simma, simma. Jag drog med min nästan vuxna son att badvakta mig. Simma ensam tvärs över en kolsvart sjö … näe … det känns inte helt rätt.

Kvällssolen färgar ljuset rött. Vattnet har nästan hunnit bli ljummet.

Vägarna på Värmdö bär alltid till en kaj där skärgårdsfärjorna plockar upp badgäster och öluffare så här års. I kväll när jag skulle cykla ville jag hitta en ny bana, det fick bli en mellan tre olika kajer: Räknäs, Norra Lagnö och Gustavsbergs hamn. 27 kilometer och det tog en timme. Inte jättelångt men helt okej efter en full och slitsam arbetsdag.

När jag kom hem slängde jag ihop en snabb middag till mig och min son Simon (snart 18 år) och fick honom att tycka att det var helt okej att badvakta mamma lite … Jag tror och hoppas att han var lite nyfiken på mitt nya intresse så han följde med snällt och såg till att jag kom i land efter 30 minuters simning.

Jag och lilla sjön Kvarndammen, det är grejer alltså! Vänligt, mjukt vatten. Visserligen helt utan sikt så här års men här kan jag exprimentera. Simma långsamt eller ta tag i vattnet och paddla på. Jag testade jag att lyfta armbågarna ordentligt, sticka i handen, ha avslppnade händer … dra hela vägen fram till låret. Kändes inte helt tokigt.

Medan jag höll på med mitt träffade Roger proffset Björn Andersson för andra gången. De cyklade och simmade precis som jag och de råd som fastnade mest hos Roger den här gången var Björns uppmaning att exprimentera.

– Nu har du cyklat med hög kadens. Testa att köra med låg så vet du hur det känns och kan jämför vad som är bäst för dig.

Han tyckte också att Roger ska börja med tvåtaktsandning, istället för tretakt som de flesta triathleter kör med – för att få in mer syre och kunna köra hårdare. Navigera gör man bäst samtidigt som man hämtar luft, anser Björn och Roger tycks vara nöjd med att få lite nya grepp och strategier att jobba med.

Dagens cykelpass gick via Räknäs …

… till norra Lagnö …

… och sedan hem till Gustavebrgs hamn …

PS. Det här med träning och hälsa har ju satt sig på min hjärna för att stanna premanent … Det färgar av sig på andra delar i livet. Även på jobbet hehe … Men visst är det så att träning är lika bra för männsikor som för djur och nu i juli kommer en hel träningstidning för hundar i kiosken. Lek & Aktivera heter den!

PS 2. Läste idag ett inlägg av triathlet som skrev att vara hundägare och triathlet är ungefär samma sak. Man kommer ut och får röra på sig flera gånger per dag! Smart kille det där!!

Triathlon på hjärnan

bild-12-kopia-7

Det kommer förändra den du är, det du tänker på, vem du vill vara. Jag bara varnar dig. Börjar du med triathlon så var beredd – det sätter sig på hjärnan!

Nu undrar jag – när blir man triathlet? Är det när man har bestämt sig, börjat träna eller är det när man har gjort alla grejerna, simmat, cyklat, sprungit efter varandra och börjat få koll på tävlingsrutinerna som man får kalla sig triathlet? Eller måste man först ha genomfört ett lopp, börja prestera bra tider?

Eller har man blivit triathlet när man inser att triathlon har fastnat på hjärnan? När man som jag pratar om det varje dag och har tejpat upp World Triathlon Stockholms kampanjaffisch på jobbet? Är man tritahlet då?

Det är tur att jag har Roger hemma som är lika insnöad på sporten som jag. Annars skulle säkert mina kolleger på jobbet storkna av mitt surr om simning, nya framsteg, svårigheter och framför allt av glädjen.
Det är en fantastisk roligt projekt att träna triathlon. Det finns så många utmaningar, så mycket att lära sig, en mängd detaljer att upptäcka och slipa på. Det tar helt enkelt aldrig slut.

I morse vaknade jag med skön träningsvärk djupt inne i kroppen. Jag har nästan aldrig upplevt träningsvärk på det här sättet. Efter gårdagens race så känner jag att kroppen har jobbat på riktigt, om än kort. Men på ett helt annat sätt än den är van vid. Och jag älskar det! (Tjohoo vad vältränad jag ska bli!)

Jag längtar tills jag har blivit mer van, mer varm i triathlonkläderna (och köpt mitt första set) det ska bli så kul att komma till den punkten att jag har kontroll på alla moment. Det är svårt att skynda långsamt när det är roligt och nu … gör det plötsligt ont i benet igen … Jag gör mitt bästa att försöka se träningen ur ett längre perspektiv. Ta det lungt. Vara nöjd med de framsteg jag gör.

I dag satsade jag min kväll på gymmet. En effektiv timme. Jag började förbereda mig redan när jag lämnade jobbet och klev ut på Gävlegatan och gick mot tunnelbanan. Jag laddade med musik i lurarna, solen sken genom regnmolnen och mitt ansikte blev blött av ljummet sommarregn. Redan där började mitt pass. Jag går in i mig själv, känner in kroppen och håller sedan samma fokus genom alla övningar. Rygg, axlar, bröst och armar. Fullt kontroll och totalt kontakt med musklerna. Det ger utdelning.

Fokuserad på gymmet, då är jag inte social. Enda stunden när jag är helt tyst …

Triathlonnötning vid Sjöhistoriska

999509_10151539431862263_1906150601_n

Tisdag och dags igen för World Triathlon Stockholms generösa träningskväll på Djurgården i Stockholm. Helt gratis. Massor av träningstips och numera mängder av triathlons sugna träningsgalningar. Kan det bli bättre?

Fokus under infomötet inför träningskvällen. Med Roger.

Sol, sol, sommar och härliga 27 grader i luften. Stockholm sjuder av aktivitet så här års. Det var en härlig känsla att kryssa genom stan med cyklarna på taket och ladda inför ännu en triathlonträning vid Sjöhistoriska på Djurgården. Min tredje.

Jag bestämde mig för att hålla min strategi att lägga allt fokus på att hitta någon slags bekvämlighet i det kokande, bubblande vattnet där jag har lärt mig att det under varje start utspelas ett slags krig. Medan de flesta andra lyssnade på experternas råd, till exempel simlandslagstränaren Micke Rosén, så plumsade jag i från bryggan och körde 10 min insim.


Resultat och lärdomar från kvällen

1. Jag lyckades fokusera på mig själv och hitta in i tretaktsandningen mitt bland alla bubblor och virvelvindar. Jag såg fötter utan att rygga undan men aktade mig noga för bröstsimsparkarna.

2. Jag kan i lugn och ro fokusera inåt och tävla mot mig själv. Ingen annan har varken tid eller lust att spana in min simteknik.

3. Det lönar sig att öva. Jag tar inte stora kliv framåt men jag blir lite, lite bättre för varje tillfälle. En minut snabbare sim förra gången och en minut snabbare sim ikväll! Bra utveckling.

4. Triathleter är ett förbannat trevligt folk! Jag trivs i det här sammanhanget.

5. Att simma 400 m, cykla 7 km, och springa 2,4 km är oväntat slitsamt men hur kul som helst!!

Lugnet före stormen. Start om 2 minuter.

Mikael Rosén ger proffsiga simtips.

Rena rama krigsscenariot. Starkast vinner.
Och så sista sträckan. Iväg på stolpiga ben! Tjohoo vad kul!

Tjejsimmat i Vansbro

bild-11

Dryga 3000 tjejer i våtdräkt och badmössa! En störtskön syn. Att det dessutom var grymmaste sommarvädret och otroligt vackert vid Vanån var en riktigt härlig bonus när jag fixade tjejsimmet i Vansbro i helgen. Att vattnet inte ens var 16 grader tänkte jag inte ens på.

Uppvärminingen var det ingen som hoppade över.

 

Klart, iskallt vatten. Kokande av tjejer, kvinnor, damer och någon enstaka flicka, i alla former och åldrar. Näckrosor och publik längs strandkanten. Glada skratt. Förskräckta tjut. Peppande ord. Stämningen var minst sagt speciell under helgens Vansbrosimning och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle bli en del av det. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Inte förrän den där julklappen med min fina våtdräkt. Och jag är så glad att vatten och simning har blivit en del av mitt liv.

Något jag tänker på varje dag. Flera gånger om dagen. Jag tänker på hur jag ska lyckas komma förbi mina hinder, utvecklas och lyckas med mitt mål att simma 1500 meter i öppet vatten.
Hur ska det gå den 25 augusti under Stockholm Triathlon?

Starten.

Folkfest och simning, allt i ett.

Tjejsimmet var en bra milstolpe. 1000 meter, uppströms med inslag av trängsel och tävling. Även om jag upptäckte att 150 tjejer eller vad det nu var i min stratgrupp, är flera gånger mindre buffliga än 30 stora och starka triathleter som bara tränar vid Sjöhistoriska …

Jag var mer nervös än jag själv tyckte var motiverat. Men så fort det iskalla vattnet trängde igenom våtdräkten och jag tog mitt första simtag och andades ut i vattnet så var det som bårtblåst. Jag älskar verkligen att simma i öppet vatten. Och i klara friska Vanån var det bara en fröjd. Jag tog tillfället att tvinga mig till crawl trots att andningen var knasig och pulsen allt annat än lugn.

Jag gick ut till vänster där det är betydligt mer strömt och därmed tyngre att simma för att komma förbi de långsammaste i klungan. En glad och pigg medtävlande hejade och fällde några kommentarer och i en slags tyst överenskommelse började vi tävla så smått med varandra. Drog på, kom efter, drog förbi och peppade. Så fort jag tog till crawl så kom jag snabbt i kapp eller förbi vilket motiverade mig ännu mer att göra crawl försök.

När målet närmade sig bestämde jag att jag skulle crawla de sista metrarna bara för att göra ett statment för mig själv! 26:44 stannade klockan på och jag klarade därmed målet att simma på under 30 min.

Jag var faktiskt precis så här glad!

Vansbrosimningen var verkligen över förväntan trevligt, roligt, härligt och vilken folkfest. För hela familjen. Jag kan verkligen rekommendera det varmt. Jag hann inte mer än att stiga ur vattnet när tankarna om nästa års tävlingar började ta fart …

En dusch, och lite mat och sen bar det av till tävlingsområdet för Vansbro Tritahlon där min Roger var i fullfärd att köra en halv ironmandistans. Olyckligt nog krockade det med mitt sim. Jag var riktigt nyfiken och spänd på att få insupa den atomsfären och få kika på en del kända namn och riktigt, riktigt tuffa killar och tjejer. Vilken inspiration.

Roger gjorde ett kanonlopp och överraskade oss alla och framförallt sig själv med att förbättra fjolårets tid med 14 min. Han gick in på 05:01 och jag var så stålt! Vilken man jag har!! Han är en riktigt inspirationskälla.

Colting grattar vinnaren i Vansbro Triathlon.

Helgen avslutade vi med att Roger simmade en full Vansbrosimning på sönadagen på fina tiden 50:01.
Och så fort bilen hade rullat in här hemma i Gustasvsberg så dök jag in i huset. Gjorde ett snabbt ombyte och stack ut på en försiktig löptur i kvällssolen!

Dämpade skor, grus och 5 km. Oj vad med spring jag har i benen!

Triathlonträning andra försöket

bild-11-1

Simma. Cykla. Springa. I dag stod mycket på spel för min del. Efter mitt första triathlonförsök med nedslående resultat var målet att skapa en annan känsla under racet och framförallt i vattnet.

Beredd och nervös. Men jag njöt av den trevliga stämningen.
Jag har haft en gnagande känsla hela dagen inför kvällens triatholnträning vid Sjöhistoriska. Det har gått tre veckor sedan jag gjorde mitt första försök att simma, cykla och springa efter varandra och jag överraskades av kaoset i startfältet och att paniken låg precis under ytan och lurade så länge jag befann mig i vattnet.
För att undvika samma scenario hade jag utarbetat en krigsplan:
1. Komma i riktigt god tid innan starten.
2. Göra allt för att hålla nere stressen under dagen på jobbet.
3. Lägga 15-20 min på insim innan starten för att vänja mig vid temperaturen i vattnet och bevisa för mig själv att jag kan crawl.
Målsättning: Klara simma crawl en mindre del av sträckan. Ha roligt och fokusera inåt.
Jag kom i god tid. Nervös. Förväntansfull. Oj vad jag vill göra det här och vad galet det är att jag skapat en känsla av att det är massor som står på spel … Jag vill bli triathlet. Jag vill simma och känna mig lugn. Jag kommer inte att ge upp.
Så fick jag syn på ett gäng superkittade tjejer med proffs utrustning, tempocykel, tempohjälm, armvärmare. De var super coola och satte fart på nervositeten igen!! De var ju precis som krigsmålade krigare i sin utrustning. Pimpade med stenhård min bara för att skrämma slag på fienden … Mig!! 
Hehe … vilken värld detta är!! Jag älskar det! Men så såg jag hur fint vattnet glittrade. Människorna som bytte om till sina våtdräkter, snackade, peppade varandra och vips! Allt fick en helt ny ofarlig dimension.
Jag höll mig stenhårt till min plan. Hoppade i vattnet som var grymt kallt, simmade, fokuserade på att hitta lugnet. Andades, Peppade mig själv. Och så gick starten.
Och vilken skillnad! Jag crawlade mycket längre än jag vågat hoppas på. Jag kom långt ifrån sist. Jag hade till och med ett par stora starka karlar strax bakom mig (det boostade mig en del måste jag erkänna) men det allra viktigaste var att jag upptäckte hur mycket energisnålare det är med crawl jämfört med bröstsim. Det lönade sig att simma lungt crawl istället för att toksimma bröst! Vilken upptäckt.
Det bästa med kvällen var ändå att min kompis Mia dök upp med nya och fin våtdräkt och lysande orange badmössa och simmade så fint tekniskt. Vilken inspirationskälla. Det var hennes första triathlon och hon var hur grym som helst.
Dessutom sprang jag och kände INGET, inte det minsta lilla, i benet! Äntligen!!!! Vilken kväll!
Mina prylar ligger också beredda.

Grymmaste träningskompisen!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.