Helena Nimbratt

My triathlon stories

Keep swimming Helena!

dory-nemo

Jag tänker Disney, ”Hitta Nemo” och fisken Doris! Där har ni mig med ett enda mantra i huvudet: Fortsätt simma!

Doris är urskön och hon har en fin poäng!

Regn i luften. Heeelt spegelblankt i viken. Det droppar från träden och huttrande drar jag på mig våtdräkten.
75 meter från bryggan ligger en vit boj. Tanken är att simma intervaller mellan bojen och bryggan med fokus på tekniken.

Jag har tittat på Mikael Roséns frisimskola på Youtube och har lagt några viktiga råd på minnet.

  • Satsa på att simma långsamt med rätt teknik och hitta flytläget. Sedan är det lättare att simma fort.
  • Huvud, höfter och hälar ska ligga horisontellt i vattnet.
  • Glida på armtagen och tänka breda tag. 
  • Avslappnade händer, höga armbågar och se till att få bra tag i vattnet.
  • Titta ner.

Den första vändan känns stel och fel.
Roger påminner mig om att inte stoppa ner händerna för nära huvudet och tänka mer axelbrett med armarna och det är precis det jag behöver höra för att känslan i vattnet ska bli flera gånger bättre.

Sedan är det bara att köra Doris mantra: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

När jag får in vatten i munnen, tappar takten i andningen så tvingar jag mig att lösa problemet utan att stanna.
Jag fixar det och tänker på ett annat råd som jag läste i en tråd på Funbeat:
”Töm lungorna ordentligt så att inte kroppen fylls med koldioxod och känslan av andnöd uppstår.”

1000 meter senare bryter solen fram mellan molnen. Det mörka vattnet skiftar färg till grönt. När jag värmer mig i handduken och drar på mig min Houdini så måste jag bara krama Roger hårt av glädje. Sen konstaterar vi tillsammans:

”Det här är livskvalitet!”

Keep swimming Helena!!

Mulet visst men otroligt härligt!!

Ett privilegium att ha så nära till vattnet.

En fin förebild

Extra flyt i bassängen

bild-15-kopia-8

Efter sol kommer regn! När jag klev ut genom entrén på jobbet idag så blåste det friskt och regnet öste ner. Efter en del våndor bestämde jag mig för att byta dagens triathlon-träning mot ett rejält bassäng pass. Det blev en hit!

Det är inte givet att det blir solsken under själva tävlingsdagen. Tvärtom. Det är ju Sverige vi talar om och under 2012 års upplaga av Stockholm Triathlon stod jag med paraply bland åskådarna. Därför hade det inte varit helt fel att verkligen satsa på triathlon träning just idag, när regnet öste ner och vinden som visserligen var ljum, friskade i. Så jag vet vad det handlar om att tävla i regn.

Men efter en del velande beslöt jag mig för att unna mig själv bassängträning. Inomhus. Jag vill vara rädd om mitt själförtroende och inte riskera ett rejält nederlag som sätter allt i gugning igen.

Det visade sig vara helt rätt beslut. Jag fick bassängen i Gustavsbergs Simhall nästan helt för mig själv. Jag var rustad med dolme och paddlar men ingen våtdräkt med hjälpande flytkraft.
Först 100 metrarna blev jag riktigt flåsig. Men hornen växte fram. Jag testade några längder med dolme och paddlar för att hitta rätt läge vid vattenytan och sedan simmade jag längd efter längd envist. Paddlarna fick ligga vid kanten. Dolmen lika så. Och till slut fick jag in ett fint flyt, pulsen gick ner och jag koncentrerade mig på vattenläget och att glida på varje armtag.
Rytmiskt. Så kraftfullt det bara gick tog jag tag i vattnet och ville inte sluta. Sååå härligt!!

Tjejen i banan bredvid var snabb och jag fick någon att tävla mot i mitt stilla sinne. Jag bestämde mig för att inte vara långsammare … Hehe!

65 min sim, jag tappade räkningen på hur många längder jag körde! Men kroppen var trött. Jag kände mig nöjd och glad när jag kilade jag ut till bilen, genom regnet! Nu måste
jag i vattnet snart igen jag får inte tappa den goda känslan.

PS. Jag är helt såld på simtekniken Total Immersion – TI, kanske för att jag är ljusår bort … Så snyggt!

 
PS2. Efter sol kommer regn … Har haft två underbara semesterveckor med strandhäng och sol. Nu jobbar jag och vips kommer regnet! Det är inte alltid som jag har sånt flyt … hehe …
Jag och min dotter som är sugen på Ungdomsvasan i vinter! Så kul!
 

Brickpass i kvällssolen

bild-15-kopia-7

Så där ja! Ett stycke brickpass avdiskat. Lika väl som det är bra för konditionen, styrkan och rutinen att cykla och sedan springa, så satt det fint för mitt huvud. Så här ska relevant träning se ut inför ett triathlon.

Så otroligt vackert så här års. Den regniga måndagshimlen sprack precis upp.

En av sommarens absoluta fördelar är de långa, ljusa och ljumma kvällarna. Utan problem går det att klämma in ett sent kvällspass.
I dag har jag jobbat, varit en sväng till optikern för att skaffa linser som är betydligt mer praktiskt när man sportar än glasögon, ätit en god middag med ungefär hälften av familjeskaran (man och ett barn av tre) och sen var det dags för en tur på cykeln med fokus på intervaller. Helt enligt min plan som jag bestämde mig för i helgen.

Måndag: Brickpass 1

75 min cykling
uppvärmning
intervaller med så hård cykling jag klarade
2×10 min
1×5 min
2×2 min
Sista biten pustade jag lite.

Total sträcka 33,7 km 1:10 min.
Efter uppvärmningen så snittade jag 28 km/h.
Kadens 86 i snitt.

Analys: Kul att jag satte nytt fartrekord. Hur ska jag någonsin lyckas cykla uppemot 30 km/h i mil, efter mil??
Bricklöpning
Av hojen, ett glas vatten och på med löpardojrona och sedan ut på en minitur.
2,7 km
5:40 tempo

Analys: Kände mig piggare än under förra veckans löprundor. Kändes även lättare att springa efter cykling än mina andra försök. Det hann bli lite väl mörkt så jag kunde inte springa avslappnat bland rötter och stenar. (Lite läskigt också, tyvärr ..)

Summering av dagens träning

Supernöjd över att ha fått till relevant träning inför den stundande utmaningen. Det stärker både kroppen, flåset och självförtroendet. Nu är det bara att fortsätta så här …!!!
Sist men inte minst!

Tack snälla för att jag fick så peppande kommentarer efter gårdagens inlägg. Det var bra för mig att få skriva av mig en smula, lyfta upp tankarna i ljuset så att de fick en chans att landa igen på en ny, bättre plats. Det känns lite mer hoppfullt redan nu!

Hitta tillbaka till träningsglädjen

bild-15-kopia-5

Ett snustorrt skogsspår, en glödhet söndag mitt i högsommarsverige borde vara ganska så ödsligt … eller??? Nej, löpning är verkligen fortfarande lika glödhett som årets underbara sommar. Under dagens pass var det till min stora förvåning trängsel i spåret.

5 kilometer löpning i skuggan av träden.

På’t igen!
Frukost, en rejäl balja kaffe en kort uppladdning och så hopp i löparpjucken.

Jag har gått in i fasen: ”Nu jäklar laddar jag inför Stockholm Triathlon”.

Slut på trams. Slut på: ”Jag ska träna anding och vänja mig vid vatten”. Nu är det fokus som gäller, nu ska jag simma längder i mängder och det är hög tid att få till en vettig strategi utifrån hur läget ser ut just i dag.

Efter det jag anmälde mig till tävlingen har det hänt en hel del i mitt träningsliv. Både bra och dåligt:

  • Jag har gått från att aldrig ha doppat huvudet under vattenytan till att simma crawl. Jag får visserligen inga stilpoäng än men nu sitter andningen och ett otränat öga tycker allt att jag crawla är det jag gör när jag ger mig ner i vattnet.
  • Jag har för första gången iklätt mig cykelkläder, skor och utmanat landsvägarna på en racer. Jag har upptäckt att det både är roligt, asjobbigt, kallt och stundtals väldigt obekvämt på oväntade ställen att cykla. Jag har också förstått att det tar tid att bygga cykelben. 
  • Jag har genomfört tre triathlon träningstävlingar och drabbats av flera spännande a-ha-upplevelser. Till exempel att det råder fullt krig i vattnet vid varje start, att man kan bli översimmad av en stor och stark man, att nervositet inte är förenbart med crawl och att benen känns jäkligt lustiga när man kastar sig av cykeln och börjar springa.
  • Plötsligt har jag förstått att man kan bli helt besatt av simning, att simning är riktigt coolt, vackert och att simning plötsligt kan sätta sig på hjärnan i någon form av min-allra-högsta-önskan-är-lära-mig-simma-riktigt-snyggt.
  • Jag har klarat en halvmara, fixat en hyfsad bra nybörjartid och pajat hela löpsäsongen med en skada. 
  • Jag har upptäckt bloggvärlden och hittat mängder av inspirerande människor som peppar mig i min träning.
  • Sist men inte minst så har jag fixat tre av fyra delar i en Svensk
    Tjejklassiker
    . Tjejvasan: 3:01, Tjejvättern 3:43, Vansbro Tjejsim 26:43

Hmm … så vad är egentligen dåligt med allt det här? (Nu ställer jag den här frågan på fullt allvar till mig själv.)
Egentligen inget måste ju mitt svar bli. Förrutom att jag faktiskt förlorat min enda trygghet inför augusti – den goda löpformen.
Utmaningen är väl kanske snarare att jag har insikten. Insikten om att triathlon är inget man bara diskar av hur som helst. Insikten att för mig så innebär triathlon en stor utamning mentalt. Jag går från noll till hundra när det gäller tävlande till exempel. Jag har aldrig tävlat särskilt mycket i mitt liv och har ingen vana i att kontrollera nerverna.
Men den största förändringen som har skett är kanske ändå mina egna krav på mig själv. VILJAN att verkligen bli en triathlet har stärkts och jag vill dessutom bli BRA! När jag anmälde mig så tänkte jag att det räcker med att klara det. Nu vill jag känna att jag presterar och det har trasslat till det hela en smula för mig.

Jag glömmer att jag faktiskt är nybörjare och bör sätta målen utifrån det.

Därför ska jag nu ägna de sista fyra veckorna att göra det bästa utifrån där jag är idag:
Jag ska simma så mycket jag hinner och springa så skonsamt det går. Satsa på intervaller för att få upp flåset en smula och så ska jag lägga in cykelpass med inbäddade intervaller …

Och så ska jag vara snäll mot mig själv. 

Påminna mig och vilken resa jag har gjort det här året och hitta tillbaka till min äkta träningsglädje … för vart tog den vägen?

Snabbsimbanan i Huvudstabadet var tom och väntade på mig.
Dagens hit: paddlar, hjälpte mig att få till armtagen.

Dubbelpass av bara farten

bild-15

Medan min andra hälft slet under den tuffa tävlingen Amfibiemannen ägnade jag dagen åt att picknick, strandhäng och trevligt mys med goda vänner – allt med barnfokus. Och av bara farten fick jag till ett litet nätt dubbelpass. 

De här fötterna fick jobba lite i skogen. Underbart!!! Vilken gåva!

Klockan var ställd tidigt i morse och vi dukade fram en minst sagt rejäl frukost. I vardagsrummet låg all nödvändig utrustning, våtdräkt, skor, visselpipa, karta och annat jox som krävs för att klara ett lopp som går både genom hav och över öar. Nej, det var inte jag som skulle köra Amfibiemannen i dag, utan Roger.

Min uppgift var att stanna hemma, ta hand om barn och ta det lugnt men … Det här med att hitta lite träningstid det handlar ju väldigt mycket om att klämma in passen mellan allt annat som behöver göras under dagen och att i bland nöja sig med en snabbis i löpspåret, några övningar hemma i vardagsrummet, eller ett kort stopp på gymmet.

Med hjälp av lite trolleri lyckades jag få till löpning i dag igen. 5 km, smärtfritt men ben och kropp känns annorlunda. Efter tre månader uppehåll är jag dessutom en väldigt ödmjuk löpare. Och en väldigt långsam löpare … pust …!! Ödmjuk och tacksam över att ha en kropp att träna med. Ödmjuk och tacksam över att benen gör som jag vill och att jag får svettas och känna hur kroppen jobbar. Nu gäller det bara att lyckas plocka upp löpformen igen utan att riva upp den otäcka skadan! Så jag håller mig själv i korta tyglar. Gläds åt de kilometrar jag faktiskt springer, stretchar, gör tåhävningar och vilar …

Gör flitigt mina tåhävningar med förhoppning att förebygga framtida problem.

Lite senare under dagen njöt jag tillsammans med en av mina bästa väninnor och hennes familj av vår fantastiska sommar på stranden med barnen och lite god mat nerpackad i picknickkorgen …  som av en händelse hade jag med våtdräkten … För att inte skrämma de små barnen på stranden med min konstiga klädsel … så smet jag iväg till en ensam klippa och simmade på ordentligt och fick till en riktigt skön känsla!!! Tjohoo!!!

Snabb som en vessla slank jag i våtdräkten.

Det finns många fina sjöar i Stockholm. Den här ligger i Trångsund.

Hett sommarsim med tävlingstankar

bild-14-kopia-17

Sommaren levererar. I dag hade dagens pass i våtdräkten dubbelt syfte – svalka och kravlöst sim.

Fundersam. Triathlon är tufft. Det kräver sin kvinna …

”Ha det så kul det bara går och ta dig runt! Se det som en ny rolig erfarenhet”

Roger och jag satt ute på terassen i förmiddags vid frukost och uttalade precis de här orden … till varandra! 🙂
Hehe … hur komiskt är inte det?!

Jag sa dem  till Roger efter att han hade luftat sina känslor, våndor och förhoppningar kring Ironman

En halvtimme senare säger han exakt samma sak till mig när jag tvivlande undrar om jag verkligen ska klara min utmaning: olympisk distans den 25 augusti.

Visst är det så att det är ganska sällsynt att man ställer sig på startlinjen med känslan:
– Fy satan vad jag är i form! Mer förberedd än så här kan man inte bli.

Jag gillar att vara förberedd och känna att jag har lagt ner tid och gjort en hyfsad insats för att det ska gå så bra som möjligt. Så känns det inte nu. Faktum är att min enda gren i triathlon som jag känner mig hemma med är löpningen, den har ju spökat rejält för mig under snart 3 månaders tid nu. Jag är ur löpform och fortfarande väldigt mycket nybörjare på att simma … Det känns ju lite extra i nerverna. Helt klart.

Triathlon är tufft.
Det är ju därför jag har fallit för det så hårt. 
En mil kan jag alltid springa hur lite jag än tränat.
Cykla 4 mil ska väl inte heller vara några problem men …
simma … 1500 meter i Riddärfjärden! Gulp! Det är där den verkliga utmaningen ligger …

I dag knallade jag ner till viken som ligger utanför mitt köksfönster men som jag aldrig riktigt sett som ett vatten som lämpar sig för simträning. (Kanske rädd för att grannarna ska förstå vilken galning jag egentligen är hehe …) Tre minuters promis och vips var jag nere i vattnet. En vit boj låg lämpligt nog på 100 meters avstånd från bryggan. Det blev 8 vändor plus ett varv bröst … Ja ni vet ju varför …

Men hur gör jag nu för att känna mig mer förberedd om en månad?
Jag tror att jag har en plan ….

Närkontakt med sötatse sälen!

bild-14-kopia-9

Spegelblankt vatten.  Morgonsolens strålar som värmer klipphällen, en kopp rykande hett kaffe lagad på stormkök. Precis då dyker den upp. Sälen. Tyst, graciöst och med total perfektion glider den genom det klara vattnet och kikar upp ovanför ytan. Vilken magi!

Precis här fick vi syn på sälen och blev så trollbundna utan en tanke på kameran.

Havet, vågornas rullning, måsarna – skärgården har en sällsynt läkande kraft. Jag har länge längtat efter att ägna några dagar åt havspaddling. Roger och jag har pratat om det hela vintern och nu blev det av.

Våra tre dagar i skärgården utanför Dalarö blev precis så fantastiska som vi hoppats på. Extra roligt var det att vi är lika nybörjare på det här området och som omväxling slapp jag kämpa järnet för att hålla Rogers takt. Hans axlar är lika ovana vid paddling som mina så vi var hyfsat jämnstarka. Men egentligen hade det ingen betydelse. Målet för de har tre dagarna var inte prestation utan enbart njutning. 

Vi paddlade försiktigt i början. Kände oss för i ganska så turbulent sjö. Vågorna kom från alla håll så core och överkropp fick jobba ordentligt för att undvika haveri. Andra dagen fick vi upp tempot. Hittade in i tekniken på ett hyfsat sätt och testade både att paddla hårt med ”hög” paddelföring och energisnålt med ”låga” paddeltag.

Säkerhet och kamraträddning läste vi på  i en bok och så här efteråt så kan vi konstatera att en kurs i ämnet kanske kan vara på sin plats eftersom vi båda känner att kajak och paddling är något som kommer att blir ett återkommande inslag i våra liv.

Det är något väldigt magiskt att ha närkontakt med havet. Somna in i ett trångt litet tält till ljudet av vågorna. När vi dessutom fick förmånen att få syn på en pigg liten säl bland skären, alldeles nedanför vår frukostplats då kändes allt helt perfekt. Tacksamt studerade vi vårt oväntade besök och njöt av sälsällskapet. Vattnet som var helt stilla bröts bara av det blanka huvudet som nyfiket kikade ovan ytan. Den minnesbilden kommer värma gott i vinter.

Magi med en kajak.
Långt ute i skärgården finns det störst chans att se sälar.

Vi hade turen på vår sida och hittade två riktigt fina lägerplatser.

I en kajak har man riktig närkontakt med vattnet.

Lunchstopp med bad, ensamma på en öde ö.

Teamet. Vi jobbar bra ihop och har roligt nästan jämt.
Så styrde vi upp vår jungfrufärd i havskajak
  • Kajaker hyrde vi. Vi googlade och valde en uthyrare som redan på hemsidan kändes serviceinriktad och erbjöd färdtips och hjälp med alla typer av frågor.
  • Vi packade lätt. Satsade på badshorts och långärmat på överkroppen som torkar snabbt och som skyddar mot solen. Något på huvudet och handskar för att skona ovant skinn i händerna.
  • Färsk mat går utmärkt att ta med i en kajak. Här gör det inget om det väger lite mer. Det går att packa oväntat mycket i en lite kajak.
  • Vattentätt fodral till telefonen saknade vi, men det vill man absolut ha. Det finns så otroligt mycket vackra vyer att föreviga.
  • Svall och vågor gör att kajaken kränger och kan innebära att man kapsejsar men vi tyckte att det kändes oväntat stabilt och oron att hamna i vattnet försvann nästan genast.
  • Lägg en etapp tidigt på morgonen. Då är det färre bullriga motorbåtar ute och naturupplevelsen blir desto starkare.
  • Räkna inte med att snabba motorbåtar ser dig. Korsa hårt trafikerade fjärder på kortaste stället och gör det så snabbt det bara går.

Boktips!
Kajakhandeboken – Mer än 200 tips och råd som går dig till en bättre paddlare, av Staffan Ekholm
Finns på Addnature, pris 179 kr.
 
Väl hemma igen stack vi ut på en löptur. Efter tre dagars paddling så längtade benen efter att röra på sig. Det gick inte snabbt men 5 km fick jag till. Smärtfritt.

Äventyrar i skärgården

blogger-image-2080048124

Sitter i skrivande stund djupt nedkrupen i en sovsäck på en öde ö, någonstans utanför Dalarö. Har precis ätit en god middag lagad på stormkök, druckit lite, lite vin och min älskling som vet att jag trivs här i säcken och vill pyssla om min blogg, han diskar och fejar så omtänksamt.

Vi är ute på några dagars kajaktur i skärgården och överarmarna och coren känns härligt trötta. Vi valde att starta vår tur när vinden friskade i riktigt ordentligt så både nerver, huvud och kropp fick kämpa ordentligt i sjön som var ganska så knixig!
Det här är livet!!! Underbart härligt att få njuta så av natur och riktigt kroppsarbete. Den enklaste maten smakar såååå himmelskt och timmarna innan solen går ner är perfekta för att bara vara och passa på att prata, umgås och kramas!

Dags att byta löpsteg

bild-14-kopia-5

Jag gjorde ett experiment idag. Jag ställde mig på löpbandet för att känna hur det känns i benhinnorna om jag springer mer på framfoten. Resultatet var så positivt att jag bestämt mig för att ta reda på mer hur man går tillväga för att byta löpteknik.

Jag håller mig fortfarande i skinnet när det gäller löpningen. Det är svårt, ledsamt och tär en del på det atletiska självförtroendet. Har du också varit skadad någon gång så tror jag att du vet exakt vad jag snackar om. Smärtan skrämmer, gnager och sätter igång hjärnspöken om än det ena och än det andra.

När jag senast försökte ge mig på ett löppass så skuttade jag iväg som en gasell men tvärstannde efter bara några meter. Och utan att skämmas kan jag säga att tårarna brände bakom ögonlocken.

Men lite har jag sprungit under de senaste veckorna. Jag har låtit smärtan sätta begränsningen för distansen och belastningen vilket resulterat i blygsamma sträckor om 3 km. Någon gång var jag uppe i 5 km.

Jag har egentligen alltid fått höra att jag borde korta ner mitt löpsteg och inte landa så hårt på hälen. För ett par dagar sedan började jag fundera på allvar på om det kanske är där felet ligger. I dag ville jag göra ett test och se om jag kunde få till ett kort men helt smärtfritt löppass genom att göra ett försök att springa på framfoten.

Jag har försökt tidigare att testa ett annat löpsteg, men det är svårt. I dag visade det sig att om jag försökte ”undvika” smärtan i benet så föll det sig naturligt att landa på ett annorlunda sätt, längre fram på foten. 3 kilometer vågade jag springa i 5.10 tempo och jag konstaterade lyckligt, men ändock väldigt avvaktande och skeptiskt (rädd för att ropa hej) att jag kände ingen antydan alls till smärta, benet ömmar inte när jag så här efteråt känner på det men vaderna är naturligtvis trötta efter en helt annan typ av arbete.

Nu är frågan: Hur byter man egentligen löpsteg? Jag tar tacksamt och väldigt gärna emot reflektioner och tips här.

Dags att göra grundlig research. Det jag har läst hittills är att det tar tid, man måste bygga upp nya muskler långsamt och …. jag läste till och med att det kan hjälpa mot onda benhinnor.

Nu hoppas jag att jag är något på spåren och att jag hittat vägen tillbaka till en smärtfri löpning.

Förutom mitt experiment på gymmet la jag extra fokus på nyttiga men ack så tråkiga prehab/rehab övningar för axlar och rygg. Lika bra att boosta kroppen och se till att vara snäll mot den och den ska klara alla triathlon äventyr jag har i kikaren.
Så här efteråt känns det fantastiskt skönt!

Hantellyft där skulderbladet och baksida axel får göra jobbet.

Mängder av coreövningar, sidplanka med höftlyft.

Salt sim i Kivikshamn

bild-13-kopia-13

Morgonsim i vackra Kivik. Underbar start på en ny sommardag.

Lagom kaxig och redo att utmana vattnet. Våtdräkten ger lite extra power.

Direkt ur sängen, utan frukost grabbade jag och Roger våra våtdräkter och en handduk och och kvistade ner till vattnet och längst ut på piren i Kiviks hamn. Innanför den kraftiga betonghamnen är vattnet betydligt lugnare än utanför och perfekt för ett salt sommarsimpass.

Som vanligt när jag ger mig i kast med öppet vattensimning så blir jag full av glädje som blandas med jävlar-anamma och en del frustration. Jag känner mig som en liten, liten prick där i det stora havet. Vattnet är så stort och jag är så liten och när jag tänker på det måste jag genast upp och flämta efter luft.

Men vissa stunder glömmer jag allt det där och bara simmar, njuter av att jag kommer ihåg alla moment och hur jag tar tag i vattnet … och så bara måste jag ta i av ren och skär glädje. Vad händer då? Jo jag bli anfådd … och måsta gå upp och flämta efter luft. Hehe …

 Men visst blir jag bättre och i dag sa min älskling:

– Du vevar ju på riktigt bra nu!

Vilken fin komplimang! Eller hur!? 😉

Kiviks hamn. Tidig förmiddag.

Långt bättre än vilken simhall som helst.

Roger körde härd intervall.

På Österlen blir det nästan aldrig varmare än 15 grader.

Vi var i alla fall ganska så ensamma om man säger så …

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.