Helena Nimbratt

My triathlon stories

Cykelrus under Tjejvättern

maltjej

Nästa 6000 starka tjejer och damer. En 10 mil vacker bana. En del nervositet och som vanligt premiärförvirring. Nu har jag besegrat ettapp två på vägen mot en Svensk Tjejklassiker – Tjejvättern, på tiden 3:43.

I mål! Tjohoo!! Känslan var snurrig men jag var vid rätt god vigör!

10.52 gick starten i går i söta Motala. Nästan 6000 kvinnor var där med cyklar av alla modeller. Stämningen var glad men kanske inte riktigt inriktad på tävling. Snarare cykelglädje, vännineskap, naturupplevelse och en hel del jäklar-anamma. En perfekt kombo för mig som forfarande är rookie på det här med cykling.

Jag har inte de bästa tävlingsnerverna och fipplade en hel del med pedalerna precis innan start, helt i onödan! Starten gick och sedan väntade 10 mil av härlig cykelupplevelse med klarblå himmel, förbi åkrar, genom bokskog, längs vattnet. Det var hur vackert som helst!

Här går starten! Glad cyklist. Nöjd över att ha lyckats klicka i fötterna …

Den första sträckan tog jag det lungt och bestämde mig för att haka på två damer som såg starka och rutinerade ut och spanade in hur de hanterade trafik, oberäkneliga medtävlande och andra svårigheter som uppstår när tusentals cyklister ska samsas om samma vägbana tillsammans med bilar.

När jag började slappna av och det dök upp en längre backe där farten drogs ner rejält tog jag mod till mig och trampade på. Ytterligare efter en sträcka blev jag omkörd av ett gäng tjejer som såg ut att ha bildat en spontanklunga och bestämde mig för att hänga på.

Jag har aldrig kört i klunga tidigare men hört lite om tecken, och hur man ska tänka och framförallt hur man ska agera och inte agera när man cyklar tätt ihop med andra cyklister.

Tre mil hängde jag på. Tempot var helt perfekt. Metodiskt, jämt och tillräckligt fort för att vi skulle passera de flesta. Tjejen som drog var rutinerad. Hon körde om tryggt och hanterade alla trafiksituationer säkert. Och hon drog hela sträckan …

Vid först depån försökte jag hålla ett öga på dragartjejen men missade precis när hon satte fart uppför den enda men rejäla uppförsbacken som finns under Tjejevättern. Jag hakade på hela vägen upp men när det gick utför igen så hindrades jag av min ovana. Det var så brant att jag tvekade att trampa nerför. Jag gjorde ett försök men de andra cyklisterna (läs tanterna) var väldigt oberäkneliga och när det plötsligt dök upp en nittiograders kurva och jag precis klarade mig från att sladda ut i skogen så tog jag till bromsarna och gav upp. Jag måste öva på teknik.

Depåstopp vd 5,2 mil. Blåbärssoppa, banan och saft gav nya krafter.

När jag avverkat hälften av sträckan bestämde jag mig för att börja trycka på lite mer. Vis av Vasaloppet och Kungsholmen Runt så vet jag att jag är dåligt på att hushålla med energin. Men den här gången så tog jag det lugnare i början, stannade och drack 4 muggar blåbärssoppa och massor av vatten. Jag hade tillräckligt med krafter för att lägga mig i bockstyret och verkligen cykla hårt de sista två milen. Tyvärr hittade jag ingen i lämpligt tempo att läggga mig bakom. Antingen var tjejerna för snabba eller för långsamma. Eller så ville de inte ha någon att växelköra med …

3.43 klarade jag mina 10 mil på! Och jag är verkligen nöjd! Och precis som under de andra loppen så är effekten av att ha tävlat:

”Jag måste träna mer! Jag vill träna mer NU! Och vad roligt det är att träna. Tänk om jag kan bli ännu bättre under nästa lopp!”

Men Rom byggdes som bekant inte på en dag. Bodyjoymamman är lite trött idag, så här efter att att cyklat Tjejvättern. Jag är ju fortfarande väldigt mycket nybörjare på en racer och att cykelträna överhuvudtaget. Jag har sovit som en stock och det är bara att inse – jag måste vila idag men snart är det en ny vecka! Och den hoppas jag blir fulladdad med nya härliga tränmingspass!

(Kanske ska jag köra mitt första triathlonträningspass … Jag ska fundera lite på det först.)


Vackert Motola och hög stämning.

Kompis.

Fin medalj och tröttare än jag själv riktigt insåg …

Ett tecken på kraftig orutin. Inga gympadojor fanns med i packningen …

Olivia stöttade och blev kanske liiiite sugen hon också. Det gillar mamma.

Laddar cykelbenen på vackra Östgötaslätten

bild-5

Semester och en underbart solig sommardag. I dag har jag varit i Motala. Hämtat nummerlapp och laddat mentalt. I kväll bor vi på ett vackert säteri mitt på Östgötaslätten.

Det var fullbokat på alla hotell i både Motala och Linköping så vi hamnade här.

Det är slitsamt det här med sport. Sol, underbart vackra sommarängar nerlusade av hundkex och smörblommor. Så här års visar Sverige upp sin vackraste sida. Vi bor på Idingstad Säteri ikväll. Drygt en timmer bilfärd från Motala. Det är ett par spanmålsbönder som är växlat verksamhet till hotell- och konferensbranschen.

Efter eftermiddagen i Motala känns hela Tjejvätternäventyret hur roligt som helst. Jag ska njuta och har ingen aning om hur lång tid det kommer ta. Fixar jag det på fyra timmar så är jag hur nöjd som helst.

Men oavsett så är jag hur glad om helst över att få vara med om allt det här. Och vi har det jättemysigt, jag Roger och våra barn Olivia och Tim. En mysig minisemester.

Otroligt härligt kväll. Coachen och cykelmeken är med.

Härlig kvällspromenad med barnen. Genom kohagen.

Cykeln framme i Motala.
Även om man har världens bästa cykelmek med sig så …
… är det väl bra att ha bytt slang en gång själv. (Fast det är liksom inte min grej.)

Stolt över tretaktsandning

national

Sommar på allvar och Nationaldag! Har njutit hela eftermiddagen och kvällen inne i Stockholm klädd i sommarklänning! Ljuvligt. Och dagen började med ett genombrott i Kvarndammen! Nu fixar jag tretaktsandning!

 

Fortfarande skeptisk mot det stora blå bakom, men med en hel del beslutsamhet.

På lördag är det dags för Tjejevättern så vila och endast lättare träning är det som gäller just nu. Perfekt att lägga en timme på att nöta vattenvana. Öppet vattenvana till och med.

Solen värmde. Sjön var så gott som stilla. Förutsättningarna var helt enkelt på min sida. I dag var vattnet lite kallare än i söndags. Starten gick inte lika bra som då men vis av erfarenhet så vet jag att alla tankar på att ge upp är bara att avfärda. Ladda om, fokusera och tänka positivt, då lossnar det. Och precis så gick det idag.

Ungefär när jag var redo att avsluta dagens plaskande och när tankarna om att ”jag är en värdelös simmare” började dyka upp i huvudet bestämde jag mig för att ge det ett försök till. Jag vill fixa att ta mig förbi känslan av andnöd, slappna av, andas ut, få ner pulsen och fortsätta, utan att stanna.

Här ser ni en som klarar tretaktsandning!

Och plötsligt fick jag in ett skönt lugn, tillsammans med min beslutsamhet. När jag kände hur bra flytläge jag fick bara av att köra ner huvudet ännu lite mer i vattnet och spänna coren en smula så kändes det såååå rätt. När jag dessutom sträkte armen lite längre fram fick jag till rotationen bättre och vips … jag tog ett andetag!

När det väl lossnade var det lika bra att köra. Trots att kylan från vattnet började kännas. Jag simmade, njöt, simmade, tittade runt i det mörka och bruna vattnet. Njöt lite till och kände mig så stolt! Sen klev jag upp, lite snurrig och skakande av köld och värmde mig i solen!

Jag klarade att simma och hålla pulsen nere och när jag testade att ta i mer med armarna så fick jag upp farten! Vilken underbar känsla. Nu vågar jag tro på att jag kommer klara att crawla hela distansen i Riddarfjärden under Stockholm Triathlon den 25 augusti! Det känns hur coolt som helst.

I can. Never quit!

Den är en trygghet att ha med Roger. Jag får bra …

… tips, och så kan jag se hur det ska se ut med crawl på riktigt!

Dagen började med simmning och slutade med …

skön musik under Västerbron på Lånngholmen – Blommor & Bin! Ljummen Stockholmskväll, bra musik, sköna människor och bara hur mysigt som helst. Livet handlar ju inte bara om träning! (Eller …??)

 

På Söder firades nationaldagen med musikfestival.

Svårt att låta bli att dansa.

Ger mig flyt

2xu

Prylar har aldrig varit min grej. Så  det känns lite paradoxalt att falla för just triathlon – sporten som kräver mängder av utrustning!

Flera har frågat vad jag har för våtdräkt. Här är den!

Nyligen rensade jag ut i min klädkammare för att göra plats för alla
träningsattiraljer: Cykelkläder, löparprylar, simdräkt, badmössor,
simglasögon, fenor, och en våtdräkt. Vinterns skidkläder och pjäxor ska
ju också få plats. Cykeln står i förrådet. Det fina är ju att man har kläder att tillbringa fritiden i …

Vem behöver gå och shoppa på NK eller andra flådiga butiker när man har en snygg gummidräkt att glida runt i!?

Men en bättre badmössa måste jag skaffa. En som syns tydligt i sjön. I söndags blev en kvinna som simmade i Mälaren påkörd av en vattenskoter som smet. Hoppas att hon återhämtar sig från sina svåra skallskador.

(Våtdräkten var en julklapp från Roger. Snacka om att jag har killen som vet hur man uppvaktar en träningstokig tjej! Jag blev hur glad som helst!)

Och nej jag springer inte

KungshRu2013_2491

Jag har inte pratat så mycket om det. Och jag har inte skrivit om det här på bloggen. Om sanningen ska fram så har jag försökt undvika att tänka på det. Förträngt: Jag har inte sprungit sedan halvmaran. Det gör för ont. 

Jag var så glad och fotade medaljen.

Jag vet inte ens hur lång tid det har gått. Är det fem veckor, fyra eller sex veckor sedan jag sprang sist? Jag tog verkligen i där under loppet Kungsholmen Runt och jag hade ont men det var inget som fick mig att tänka att jag kanske skulle bli skadad. Springer man långt, då gör det väl ont, eller?

Jag tror dessutom att jag mest tänkte på att jag mådde illa. Jag tog en gel strax innan start och fick efter ett tag kramp i övre delan av magen. Det var nog gelen och sportdrycken som jag fick för mig att jag behövde. Jag har aldrigt provat gel tidigare och jag dricker bara vatten. Men jag sprang och det gick ju riktigt bra ganska länge. Det var under de sista fyra kilometrarna som jag tappade farten ordentligt. Nåja. Nu är det gjort och jag kan konstatera att jag gjorde en hel del nybörjarmisstag.

Det största misstaget som jag gjort här är att jag har frångått min allra viktigaste regel som har byggt upp min kondition och styrka under de här åren jag tränat. Den regeln är enkel:

Lyssna på min kropp istället för att lyssna på andra och ta små steg istället för stora. Det gör inget att det går långsamt. Varje liten insats är en viktig insats.

 

Den här gången lyssnade jag för mycket på andra. Jag drabbades av övermod och ville utvecklas snabbt. Jag lät mig själv bli puschad för hårt. Jag var inte riktigt redo. Resultat: Ömma benhinnor och en vadmuskel som är spänd och uppför sig konstigt.

Det här har jag gjort för att bli bätttre:

  1. Total vila.
  2. En kur Voltaren i 5 dagar. Vila.
  3. Provsprungit 1 km = katastrfont.
  4. Besök hus sjukgymnast som stretchat, behandlat med laser och akupunktur. Fick utlåtandet överansträngd muskel.
  5. Fortsatt stretch på egen hand + vila.

I dag åkte jag till gymmet för att känna mig för. Först på bandet, 2 km, lungt tempo. Sedan hoppade jag av bandet, gjorde mina stretchövningar och sen på bandet igen 1 km. Slutligen mera stretch.

Nu lyssnar jag inåt. Det här känns rätt. Det var inte bekvämt att springa men det kändes inte ont som i FEL ont. Väl hemma igen känns det inte alls. Det tolkar jag som ett gott tecken. Jag är brutalt stel och tror att vadmuskeln trycker på benhinnan …. har läst en del om det. Vi får se.

Löpningen har alltid funntis med mig. Varit min terapi, min livlina, min kompis när det varit tungt och min tröst. Jag har varit ofantligt lycklig över att jag överhuvudtaget kunnat använda mitt vänstra knä som blev svårt skadat i en mopedolcyka när jag var blott 19 år. (Ja, det var i Grekland.)
Jag saknar löpturerna. 
Jag kommer aldrig, aldrig mer tänka en ond tanke om löpning. Att det är jobbigt, tråkigt, kallt eller regnigt. Jag ska springa det kroppen vill springa. Fort eller långsamt, spelar ingen roll.
Bara jag får springa utan att ha ont igen!

Vid mål!! Roger väntade pch Pål Stålnacke tog fina bilder.

 

Ikväll. Stretch som gjorde ont.

Magi i öppet vatten

dammen1

Underbart. Magiskt. Sååå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. 23 grader i luften och 17 grader i lilla sjön Kvarndammen. Utan att jag visste ordet av så hade både jag och min våtdräkt premiärsimmat i öppet vatten.

 

Kolla in! Här är jag som varit väldigt skeptisk mot vatten i hela mitt liv!

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så. Roger trodde absolut inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Helt plötsligt föreslog Roger att vi skulle premiärsimma i öppet vatten. 23 plusgrader ute, sol och jag hade klippt gräset med en handjagare, ilsket, så svetten sprutade så jag tyckte att ett dopp lät som en bra idé. Även så här tidigt på sommaren.

Trevande, försiktigt och en smula skakis tog jag mig i vattnet från en klippa. Jag gav mig inte tid att tänka utan tog genast ett djupt andetag och så ner med ansiktet i vattnet och så började jag crawla.

Det var mörkt där nere. Jepp, detta är Sverige och inte Thailand. Men oj så vänligt vattnet kändes. Jag simmade, tog luft, simmade lite till och wow … att simma i öppet vatten med våtdräkt var ju hundra gånger lättare än att simma i bassäng med både fenor och dolme.

Jag gillar naturen bättre än simhallen. Här kan jag bara slappna av och  plaska bäst jag vill och det gick superbra. Det kändes lätt (fast ändå svårt)!
Luften räcker ganska dåligt men jag känner att det handlar mest om vana.

Oj vilken härlig sommar det kommer att bli! 

Jag och Roger simmade tre vändor till andra sidan sjön. Sedan blev det en snabblunch och upp på cykeln, 35 km, medan Roger fick vila sina maratontrötta ben!

Det blev en helt fantastiskt underbar dag!

Jag simmade till andrasidan sjön tre gånger och är sjukt stolt.
 
Intressant att se mig själv på bild. Lite teknikslip behövs kan man ju säga …

Cyklat upp humöret

maranc

Så där ja! Äntligen. Tänk vad ett ynka litet cykelpass kan göra för humöret. 

Vackert på Ingarö. Passerade en insjö med fint hopptorn.

Åh vad tacksam jag är att få unna mig att koppla av och lägga nästan en och en halv timme på att njuta av vacker natur, sol, ljumma försommarvindar. Nu står det klart – jag tycker om att cykla. Det här är en relation som kommer att bli långvarig.

Det är en underbar känsla att ligga i bockstyret, få ner kraften i benen och flyta fram längs vägarna. Farten är härlig. Det är grymt jobbigt. Hela kroppen aktiveras på ett skönt sätt.

Nu känner jag mig lite säkrare i sadeln. Inte lika orolig för trafiken. Den där rädslan för att sitta fast med fötterna har jag glömt helt. Nu gäller det bara att beta av timmar av träning så ska nog jag också kunna cykla i anständigt tempo. I dag blev det 25 km/timme, inklusive lite fotostopp.

Och så har jag hunnit se ett tusental maratonlöpare gå i mål. Otroligt känslosamt att stå och se alla tappra som kämpat. Det fanns lika många målgångsstilar som löpare. Här är några exempel:

  • Kraftig slagsida åt antingen höger eller vänster.
  • Glädjerus, inklusive galen spurt runt hela Stadion.
  • Hasandes med ett ben som inte fungerar.
  • Joggandes med stolta barn.
  • Gråtandes glädjetårar.
  • Friandes till fästmön.
  • Hand i hand med sin älskling.
  • Springandes i sedled med allt fokus på publikens jubel.

Ja, så var det en och annan som la sig ner på banan bara några meter framför mål och kunde inte resa sig igen. De flesta grinade illa och alla såg riktigt, riktigt trötta ut!

Imponerande!

Min älskling var bäst av alla!

Tid att skapa mentala rum för vila

maran3

Återhämtning, vila, paus. Tid för egna tankar. För mig är det så viktigt att hitta stunder för total avkoppling. Lördagmornar med lång frukost är ett måste för mig, då och då.

 

Det är lördag. Min Roger har precis lämnat huset och begett sig till starten för Stockholm Marathon 2013, tejpad och invaselinad. Jag sitter kvar vid frukostbordet med min kaffe, njuter av stillheten. Jag behöver det!

Då och då får jag ett starkt behov av att skapa mentala rum där jag kan vila, samla tankarna och hitta nytt fokus i vardagen och framförallt i jobbet. Just nu är det så.

Jag märker att det är dags när mina effektiviteten plötsligt blir drastiskt sämre. Både hemma och på jobbet. Jag har ett kreativt jobb som kräver att jag är engagerad, känner glädje i det jag gör och är inspirerad. Därför blir det mitt jobb att se till att hitta det som gör mig glad. Som fyller mig med energi.

Just nu är känner jag att bästa botemedelt är att ge mig själv ett lugnt cykelpass. Jag har längtat massor efter att få cykla men tidsmarginalerna har inte varit på min sida. Kvällsjobb och en del läxläsning med min dotter och annat jox har kommit ivägen.

Maratonpackning. Här finns alla för att klara de dryga fyra milen.

Så därför fick Roger åka själv till starten idag. Jag ska cykla och sen supporta.

Det är härligt, soligt försommarväder här i skärgården men inne i Stockholm är regn utlovat till alla som ska springa maran. Jag ska självklart in och gratta Roger i mål och så har jag en snabb kollega som sprang Barecelona marathon på imponerande 3.16 i år. Jag vet att hon har tränat hårt för att förbättra tiden och jag är nyfiken på hur det kommer att gå.

Nästa vecka har jag Tjejvättern att se framemot/våndas över. Eftersom
jag fortfarande är ganska ny på min cykel så tänker jag att jag får
cyklade där 10 milen med huvudet. Istället för med benen!

 
Ny fin baddräkt och vindskydd till cykelskorna.

Gräset är inte grönare hos grannen, men kortare.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.