Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ultratri Sweden 2018: Cykling genom halva Sverige


Som support så skulle jag träffa Roger nästa gång vid simuppgången och jag hade en del att göra innan dess. Mest nervös var jag för hur jag skulle klara att köra längs den, av naturliga skäl osnitslade banan och hitta till alla viktiga viktiga punkter för att servera vatten, sportdryck, bullar kaffe och det som visade sig bli viktigast av allt i värmen – ned kylning, isklampar i nacken och vatten på huvudet.

Vid simuppgången vid de vackra västkusthusen vid Röda Holme den 20 juli är det uppsluppen stämning bland arrangörer, support och den lilla skara nyfikna som letat sig dit. Simmarna närmar sig uppstigningsplatsen mycket tidigare än förväntat. Det råder goda förhållanden.

Edith och svärmor dyker upp och jag tappar för ett ögonblick fokus på min uppgift och plötsligt ser jag Roger komma vinglandes på bryggan. Jösses där är han! Redan!

690CC01F-BF0D-43D1-A569-A7D8EAF5B5F0
Härlig stämning. Nöjda simmare.

Simningen har gott fantastiskt bra och jag märker att stunden är känsloladdad. Roger kramar sin kajakist, som fungerat som följebåt, hårt och tackar för grym navigation. Jag tittar på Roger ocht tycker han ser påverkad ut på ett sätt som jag inte sett tidigare. Någon säger senare att 3 timmar i saltvatten drar ut mycket vätska ur kroppen.

Jag fixar varmt kaffe och Roger unnar sig några minuters vila på den utbredda filten.

Jag frågar nyfiket hur det kändes att simma så ofantligt långt.

– Det gick mycket lättare än vad jag trott, svarar han.

När Roger cyklat iväg kommer hans kajakist tillbaka och måste helt uppenbart debriefa ett ögonblick. Han är märkbart berörd efter att ha sett simmarnas insats på nära håll.

– Han simmade så himla bra. Han var superduktig!

Därefter börjar cykelmomentet på allvar. Dags 1 19 mil, dag 2 32 mil. 2018 blev ett år där det kom att handla mycket om värmen. Framförallt för Roger.

Att navigera och läsa karta längs vägen krävdes en felkörning och en hel del fokus men sedan flöt det på bra.

Jag njöt av det skiftande landskapet från supporterbilen. Stannade ofta och höll ett vakande öga på Rogers energinivå och status.

8FC30782-03BB-494D-B152-1FD89D1BBF39

Första gången jag erbjöd honom en svalkande dusch  över huvudet och nya flaskor så tackade han nej sedan insåg jag att jag var tvungen att vara tydligare och ta kommandot. Han kunde uppenbarligen inte själv avgöra vad han själv behövde eller inte. Jag försökte hålla koll på hur mycket han drack och var inte nöjd.

Det visade sig bli riktigt, riktigt tufft för Roger med värmen och med vätskenivån. Han slet och jag kunde se att det var långt ifrån en bekväm resa. När jag såg och körde upp för stigningen upp på Tabergstoppen i Huskvarna, som avslutade första dagens cykling, fick jag tårar i ögonen.

Fy helskotta vad brant! Har vi ens sådana här berg i Sverige? Bilen kom ju knappt upp!

Jag ställde mig vid mål och väntade på min tappra man. Först kom Tryggve från Norge. Han besteg backen ståendes och cyklade metodiskt och beslutsamt från sida till sida av vägen och skojade frisk om att han var född i en backe. Sedan kom Roger – gåendes med svetten rinnandes för pannan. Glad av att vara i mål. Tagen av dagens utmaningar och att det nu återstod ytterligare två dagar av loppet.

Kvällen i sig blev också en kamp för Roger. Kroppen kokade och vi gjorde iskalla omslag med hotellets handdukar. Sommarens värme var brutal, ingen ac, fönstrens vidöppna och trafiken utanför störde. Toppa detta med vår busiga 3-åring som saknat mamma och pappa och som ville sova i samma säng …

Men Roger vaknade 05:00 och såg återhämtad ut, långt mer än jag förväntat mig. Humöret kunde ha varit bättre. Så fort han steg ur sängen så räckte jag fram ett halvt glas vatten och började samla ihop cykelkläderna. Mitt arbete som support hade redan börjat.

Vid frukosten hälsade alla på varandra med dämpad röst eller med en tyst nick. Det mesta av hotellets godsaker hoppade Roger över. Kaffe och vitt bröd var allt han ville ha.

På hotellet i Husqvarna strax innan start.
På hotellet i Huskvarna strax innan start.

Starten gick mellan två medhavda flaggor på gatan utanför hotellet. Arrangörerna och familj och vänner peppade iväg cyklisterna. Sedan var det bara för mig att snabbt få in allt i bilen, vattendunkar, kylväska, extrakläder och upp med min cykel på taket.

5497C1A3-37EB-41F0-97FE-07F529F4AC69

Dagens cykling flöt på bra med stigande känsla, humör och energinivåer. Vi började med nedkylningen redan från start och jag laddade på Ica med isklampar, islatte, munkar och wienerbröd. Kylklamparna lindrade. Islatten blev en efterlängtad belöning. Framåt eftermiddagen när temperaturen visade 32 grader svarade jag bara ”nu är det varmt”, när Roger frågade om värmen. Jag tänkte att han skulle inte orka med sanningen men att han behövde förstå att det var viktigt att dricka och fylla på med energi. Viktigare än någonsin.

Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.
Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.

 

5C21E58A-5825-47D7-898E-3300DB45B9ED
Fantastisk cykling vid Kolmården.

 

Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.

Målgången för cyklingen var i söta Trosa och vi bodde på Trosa Spa Hotel. Helt bortkastat för vår del. Det fanns inget utrymme mentalt för Roger att njuta. Han ville bara kyla ned sig, få i sig mat och vila. Restaurangens artiga rutiner skapade bara frustration. Vi var inte intresserade av småprat eller att sitta länge och vänta på nästa rätt. Till slut var middagen över och arbetet med att förbereda utrustning och energi till sista dagens etapp – 93 km  löpningen och 3 km sim.

Jag var trött och orolig för Roger – så glädjen över äventyret var inte riktigt på plats. 93 km löpning är en skrämmande distans och när jag såg Rogers skick så knöt det sig i magen.

”Han gör det här frivilligt”, påminde jag mig själv. Och jag skulle se till att försöka göra vad jag kunde för att hålla honom på fötter hela tredje dagen.

Ultratri Sweden 2018 – Njutning och plåga på samma gång

[ULTRATRI SWEDEN: 9+3 k SWIM, 190+320 k BIKE, 23+70 k RUN]

Det är en mycket liten grupp som slår sig ned på klappstolar under partytältet som står uppställt i Gottskärshamn på Västkusten, några mil utanför Göteborg. Solen steker som den bara kan göra under sommaren 2018 och utsikten över vattnet och de karga skären, är vacker.

B5AEED16-BFCC-46BB-978A-ACCABAC5A8CB
Sex tappra deltagare i det lilla men mycket välarrangerade loppet.

Det är pre race-möte och dagen före start för Ultratri Sweden 2018 – ett etapplopp där deltagarna tar sig från västkusten till Stockholm genom att simma, cykla och springa under tre dagar.

Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.
Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.

Årets sex tävlande har accepterat att tävlingsdagen är bara några timmar bort.

Förberedelserna är gjorda. Beslutet för länge sedan fattat. Detta ska göras på ett eller annat sätt. Att backa är inget alternativ. Det är inte ens någon idé att känna skräck.

– Nu är vi här. Det känns skönt att få komma igång, hör jag nästan samtliga säga till sin support – sambon, vännerna, systern – de nära och kära som lovat ställa upp på att göra allt för att hjälpa sin atlet att komma i mål. Om tre dagar i Trosa.

Springa en mil, klara ett marathon och sedan till och med en Ironman, många hittar sin nivå där man trivs och säger att nu är det nog.

Men dit har inte min äkta hälft Roger kommit än. Eller jo … kanske, kanske är han där nu, efter att ha genomfört Ultratri Sweden.  Just för tillfället har han inget nytt äventyr i åtanke.

– Senaste 6-7 år har jag haft något värre framför mig. Det börjar med att jag tänker att det där klarar inte jag och sedan börjar det gro lite grann. Det handlar om att flytta fram gränserna för vad som är möjligt, försöker han förklara när jag presser honom och frågar: Varför?

Ultratri Swedens första tävlingsdag består av 9 kilometer simning från ön Nidingen sydväst om Onsala (söder om Göteborg) och in till fastlandet, därefter 19 mil på cykel till målgång uppe på Tabergstoppen i Huskvarna. Andra dagen cyklar de rätt och slätt 32 mil, från Husqvarna till trosa och sista biten består av 92 km löpning och 3 km sim med målgång i Stockholm.

Efter att ha upplevt loppet som support är min summering att tävling är en kombination av njutning och plåga. En resa genom Sveriges skiftande landskap på vägar och i vatten som du kanske aldrig hade haft privilegiet att besöka. Att simma från det ökända lilla skäret intill Nidingen med en kajak som navigerar och serverar energi är ren och skär lyx.

Cykelbanan var den som överraskade mig mest. Så otroligt vackert och samtidigt så mördande kuperad på sina håll att jag vid ett par tillfällen blev tårögd och översvallad av känslor när jag såg atleterna kämpa uppför.

Men om det kunde bara deltagarna ana där i Gottskär timmarna innan ribbåten skulle köra dem ut för övernattning vid starten.

Fortsättning följer i kommande inlägg …

8C5DD9BD-AED5-4A98-8468-A48529C02C92

 

Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.
Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.

 

Ribbåten lämnar hamnen. kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.
Ribbåten lämnar hamnen. Kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.

Ironman Kalmar 2018 sett från sidan

Vi kunde inte hålla oss borta. I helgen körde jag och Roger ned till Kalmar för att heja fram helgens stora hjältar och för att känna på stämningen. Det var så ofantligt många som vi känner eller känner igen som skulle stå på startlinjen att det känds som om att ALLA skulle vara där. Dessutom tyckte vi det var spännande att få se den välkända triathleten Jonas Colting tävla efter många år och dessutom samtidigt som Clas Björling, som både jag och Roger tycker gör ett fantastiskt jobba med Vansbro triathlon och alltid förmedlar en sådan varm och inkluderande budskap.

Vi har dessutom utvecklat en relation och varma känslor till både Kalmar och Öland under de år vi har varit ett par. Här har vi upplevt många fina stunder tillsammans. Och så är det ju alltid sommar och sol på Öland – såklart.

Som vanligt blev det en lååååång, lång Ironman-dag. Jag var inte helt kurrant insåg jag senare och blev helt slut av att hänga runt ändå från 06.30 tills det blev mörkt. Men det rådda i alla fall ingen tvivel om att jag vill vara där igen – på startlinjen och springa på den där målrakan. Nästa år! Ironman 2019!

Strax innan start. Stämningen går nästan att ta på. Så laddad som vanligt!
Strax innan start. Stämningen går nästan att ta på. Så laddad som vanligt!

 

Vattnet kokar! Det ser väldigt oläsligt ut från kajen. Bra att minnas.
Vattnet kokar! Det ser väldigt oläsligt ut från kajen. Bra att minnas.

 

Många välkända ansikten på banan. Lina var som vanligt grym.
Många välkända ansikten på banan. Lina var som vanligt grym.

 

Elin sternet gjorde sin andra Ironman och förbättrade tiden med över 60 min. Otroligt bra gjort.
Elin Sternrt gjorde sin andra Ironman och förbättrade tiden med över 60 min. Otroligt bra gjort.

 

Anna Lins sa bestämt förra året att hon ALDRIG mer skulle köra en fulldistans. Lita aldrig på en trathlet ...
Anna Lind sa bestämt förra året att hon ALDRIG mer skulle köra en fulldistans. Lita aldrig på en triathlet …
Den efterlängtade målrakan – så ser den ut.
Den efterlängtade målrakan – så ser den ut.

Oväntad Kärlek till en timrad stuga i skogen

Det är många som överraskat reagerar:

– Va har NI köpt stuga på en fäbodvall? Vaddå finns det ingen el och inget rinnande vatten? Är det utedass?

Men sen funderar det ett varv till och kommer fram till att:

– Jo det är klart, är det några som gillar utmaningar och inte är rädd för det obekväma så är det väl du och Roger, resonerar de.

Under många många år har detta här huset stått brukat och marken runt om har fått leva sitt vilda liv.
Under många många år har detta huset stått obrukat och marken runt om har fått leva sitt vilda liv.

Att ta steget och låta en timrad stuga bli till familjens fritidsbostad trots att den är endast utrustat med det absolut basala som en murstock, en vedpsis, en brunn med vatten och så såklart fyra väggar, tak och golv, det kräver en smula mod och att man överger en hel del av det moderna livets bekvämligheter. Men i gengäld vinner vi något helt annat, enligt min mening. Något ovärderligt och något som kanske är större: närkontakt med naturen, vackra vyer och fullständig tystnad.

Det första vi valt att satsa på är att sätta upp en gärdesgård runt tomten och nu bygger vi en bastu.
Det första vi valt att satsa på är att sätta upp en gärdesgård runt tomten och nu bygger vi en bastu.

Det finns ingenstans där hela familjen sover så länge och så djupt som på Lövberget. Jag och Edith tillsammans i tarrsängen, bakom den gammaldags handvävda draperierna som håller värmen lite bättre när natten blir kylig och spisen slocknat.

Det finns ingenstans där vi låter en hel förmiddag övergå till lunch utan att endast ha presterat en frukost.

Det händer aldrig annars att jag bara stannar upp och står, låter luften leta sig långt ner i lungorna och tystnaden omsluta hela kroppen  – och det känns helt underbart.

Träna går såklart jättebra även i Dalarna. Älskar de cola-färgade sjöarna. Funkar lika bra för simpass som nakenbad.
Träna går såklart jättebra även i Dalarna. Älskar de cola-färgade sjöarna. Funkar lika bra för simpass som nakenbad.

Det kanske är åldern, eller att vi vill komma undan den där självpåtagna prestationsådran som drivit oss upp på det där berget i Dalarna som endast nås via en 10 km lång grusväg genom hög granskog. Vad det än är så känns det helt rätt och en smula överraskande. Roger och jag hade absolut inga planer på att skaffa fritidshus. Att vi i så fall skulle välja Dalarna, det hade vi ingen aning om, inte ens för ett år sedan.

Emaljerade kokkärl är bra på vedspis och fungerar även att ta med ut om man vi laga mat över öppen låga. Kannan fanns i min farmor och farfars dalastuga och är alltid fylld med varmvatten.
Emaljerade kokkärl är bra på vedspis och fungerar även att ta med ut om man vi laga mat över öppen låga. Kannan fanns i min farmor och farfars dalastuga och är alltid fylld med varmvatten.

På Löveberget finns inte så mycket att göra, eller så kan vi göra massor om vi vill. Varken jag och Roger är mycket för att sitta still. Vi hämtar vatten, eldar, bär ved, röjer lite sly, ger oss i kast med att få bort några gamla stubbar. Plockar blåbär. Gör en blåbärspaj i vedspisen eller experimenterar med matlagningen.

Det mesta går såklart att laga på en vedspis. Har man ldat hela dagen tar det bara 10 min i ugnen för att en paj ska bli gyllenbrun och frukten börja bubbla.
Det mesta går såklart att laga på en vedspis. Har man eldat hela dagen tar det bara 10 min i ugnen för att en paj ska bli gyllenbrun och frukten börja bubbla.

Bara att få till en kopp kaffe kräver en insats. Vedspisen ska tändas. Den ska bli varm och vattnet ska koka upp. Elden ska hållas igång.

Undertiden kan man ju alltid gå ut med slakshinken eller sitta på bron och betrakta morgonen.

Årets bästa swimrun! Tufft, långt och hett i vackra Loftahammar

Loftahammar Endurance Day – en 46 km lång hyllning till swimrun och en kärleksförklaring till Tjust skärgård.

Foto: Loftahammar Endurance Day
Foto: Loftahammar Endurance Day

Solen sken som vanligt denna galna sommar 2018. Loftahammars sommarskrud var helt oemotståndlig där på morgonen timmen innan start. Havet glittrade. Luften var lagom ljum och stämningen skyhög bland deltagarna. Vi vet vad som väntade – ett av swimrun-sveriges mest välarrangerade lopp där varje detalj sitter där den ska. Inte undra på att mitt humör var på topp. Jag kände mig utvilad och nöjd med att vara rustad med bättre utrustning. Och jag var sugen på start.

Roger och jag hejade på flera kända ansikten, tog det bara lugnt, kontrollerade att allt det viktiga var med och inväntade startskottet.

Pang!

Glädje! Nu kör vi.

Första löpningen är 7,9 km. Först asfalt genom Loftahammar och sedan in i skogen på stigar och så ut en bit längs grusväg. Det var bara att flyta med och lägga sig i ett vettigt tempo. Inte för fort men ändå trycka på lite. I år hade jag bestämt mig för att ha lite mer tempo i löpningen, titta lite mer på klockan.

Vi njöt av att temperaturen fortfarande var behaglig. Benen kändes lätta. Plötsligt kom en brant uppförsbacke och jag fnissade lite åt att jag inte alls mindes den som så tidigt i loppet. Vi krönet böjde sig en kille dubbelvikt och kräktes. Stackarn. Redan!

Vi lät pulsen sjunka lite, fick en mugg vatten och rullade vidare. Och så fick vi klättra.

– Det här kommer jag inte ihåg från förra året, säger jag till Roger medan vi trixar oss upp.

Vattnet skymtar mellan träden. Pulsen ökar. Jag blir alltid lite pirrig inför den första simningen under alla swimrunlopp och längtar tills den är över och man kommit in i lunken på allvar. Växlingen går oväntat smidigt trots att vi sprungit ned cabbat. Mössa, glasögon, lina, paddlar, dolme – allt på plats och sedan fokus att inte låta linan bli för spänd och bromsa Roger och inte hacka honom i hälarna med paddlarna. Det sistnämnda är svårast att undvika. Jag får simma i slowmotion för att inte simma upp på ryggen på honom.

– Fasiken vad svårt det var att hitta  flyt i simningen, säger Roger oväntat när vi kliver upp på stranden. Så här dåligt har jag aldrig siktat och han fick medhåll om att det var svårt vinden av Bästa Team Hartzell som dök upp på stranden.

Vi fortsatte. Nästa simning gick bättre och sedan blev vi bjudna på lite vattenmelon och jag sög i mig sportdryck med tanke på värmen och att få i mig elektrolyter.

Vi tuggade på. Jag jublade över att vi höll fin fart.

Stämningen fortsatte att vara hög. Vi skojade och skrattade med medtävlande och började känna igen vissa ryggar. Nr 41 sprang om oss jag vet inte hur många gånger. Och kära Team Hartzell låg tryggt framför.

Men så började mitt huvud mola illavarslande. Ett uns av illamående sköljde över mig och jag såg till att fylla på med en extra mycket vatten och för säkerhetskul; mer sportdryck. En gel på det och så vid nästa station fyra muggar vätska totalt. Jag hulkade. Andades genom näsan och motade bort känslorna.

I tanken tänkte jag

”snälla, snälla huvud sluta värka”

Jag hoppades innerligt att vätskan skulle hjälpa.

Jag började känna mig yr och fick problem att få växlingarna att flyta. Mössan är ett jäkla problem att få på bra när huvudet är blött av svett och den där jäkla tofsen bak i nacken. Så skönt att få av allt när simningen är över. Det spänner så hårt.

Jag försöker tänka på annat. Vi springer i en bullerby med kanske världens gulligaste funktionärer. Under ett parasoll står leende  människor och bjuder på något så ljuvligt som äppelpaj och vaniljsås. Vi äter och tackar och springer vidare till peppande applåder. Landskapet är lantligt. Ängar, hagar, skönt skuggande lövträd. Människor hejar från sina solstolar i trädgårdarna. Våra leenden etablerar sig permanent i i ansiktet.

Trots allt det fantastiska lyckas jag inte häva det oundvikliga. Jag mår dåligt och plötsligt …

— Shit var är mina glasögon?!! Nej, jag har tappat dem.

Jag börjar gå tillbaka upp i skogen, söker med blicken över marken. De MÅSTE ligga här.

— Hur hittar man ens tillbaka längs banan. Var är markeringarna? Har vi sprungit här?

Jag är handfallen. Besvikelsen slår till med all kraft. Minutrarna tickar och jag varken fattar ett beslut att leta eller fortsätta utan. Det går väl inte att simma utan? Jag har ju linser.

Tre lag passerar. Alla tre har olika versioner var de sett glasögonen. För de har sett dem. Ingen tänkte på att ta med dem.

— Jag kör utan, bestämmer jag plötsligt. Jag testar.

Två simningar. Det går hyfsat skitdåligt – men det går.

— Förvånansvärt bra, säger Roger men jag tänker att det här kommer ta all min energi.

När vi kliver upp på stranden för att påbörja loppets längsta löpning 9 km på Hasselö sticker Roger en öppnad gel under min näsa och jag vänder mig blixtsnabbt om och kaskadkräker. Massor. Länge.

Jag är besviken på mig själv och ilskna tårar dyker upp mitt i eländet.

— F-n vad dålig jag är, skäller jag på mig själv.

Vi skulle ju göra bättre resultat den här gången.

— Vi går lite nu, säger Roger och klappar mig vänligt.

Jag börjar trotsigt ta några löpsteg.

— Nä nu springer vi, säger jag.

Munnen är snustorr. Jag längtar efter vatten och inser att med tanke på allt jag fick upp kommer det bli tufft fram till nästa vätskestation.

Jag tänker inte. Jag manar kroppen framåt så får det hålla så länge det går. Det är vansinnigt hett.

– Du ska se att Mattias har tänkt till och att det finns ett par glasögon du kan få vid vätskestationen. Annars kanske du kan låna av någon som gått i mål på Hasselö.

Min Roger är alltid full av lösningar. Mattias Evald är mannen med känsla för detaljer. Loppet är perfekt arrangerat, inget felar – han har bergis tänkt på att man kan fippla bort sina glasögon.

Och det hade han!

Jublande tog jag emot ett par Orca-glasögon och bröt ivrigt förpackningen. Så smart tänkt av Roger och arrangörena. Tack! Tack! Nu kändes det bättre. Nu gällde det bara att få i sig vätska och något uns energi för att fortsätta.

– Jag måste ladda om. Jag behöver tid, säger jag bestämt till Roger och mumsar försiktigt på en saltgurka. Och så en till. Lite chips. Det söta vill kroppen inte ens inta med ögonen … Tre muggar vatten och så försiktigt iväg.

Vid Tättö Camping får vi peppa av bästa barnen.
Vid Tättö Camping får vi peppa av bästa barnen.

Därefter hämtar vi hem krafter och glädje för varje löpsträcka och varje simning vi lägger bakom oss. Kanske är vi sist. Men vi ökar farten och jag piggnar till.

Blir glad igen och pekar och tjoar över allt det vackra. Vid Rågö förstår vi att cut off-tiden var nära men att det är många lag bakom och att flera lag menat att banan tagit upp till en timme längre än förra året på grund av värme och den tuffare terrängen.

– Många har varit väldigt trötta när de passerat, säger de.

Vi tuggar på i bättre fart nu och siktar flera lag framför oss och det ger energi. Jag äter gels och får behålla dem. Vi går om ett lag och berömmer oss själva. Jag ligger på minus men njuter nu av all simning vi får uppleva – 10 km allt som allt. Så sjukt mycket.

När vi kliver upp ur vattnet efter näst sista simningen måste vi skratta. Det blåser upp, precis som förra året när vi närmade oss. Roger hojtar upphetsat och pekar mot vattnet där vi ska simma. Rak motvind, havet piskas upp av vinden. Det börjar regna. Himlen är magiskt mörk. Lång borta förstår vi att det åskar och blixtar.

Vi kommer fram till vattnet och det ser precis ut som förra året så vi tvekar inte. En båt ligger en bit bort och betraktar oss och vinkar och applåderar när vi går i. Vi ser ett lag som ligger en bit ut och bröstsimmar. Det råder någon slags förvirring eller osäkerhet. Vi väljer att fokusera på vårt.

Roger är grym. Stadigt tar han oss mot mål och anpassar rytmen till vågorna. Jag kikar upp och märker att det tar tid. Målet närmar sig ytterst långsamt. Men så lugnar sig vädergudarna. Lika snabbt som vattnet rörts upp blir det lugnt. När vi vänder oss om över axeln och tittar tillbaka mot dagens äventyr möts vi av en hänförande syn – granitblått vatten helt stilla, en mörk dramatisk himmel och så solen som bryter fram. Naturen hade oss som i en liten ask hela dagen – vi fick böja oss för värmen och vinden. Men vi gav inte upp!

Stort tack till Mattias Evald och hans crew! Stort tack till alla skärgårdsinvånare och markägare för er gästfrihet.

15AA2D02-C999-455B-A141-F7AD19E84A54

 

Middag men swimrunvänner smakar extra gott.
Middag men swimrunvänner smakar extra gott.

Min kärleksförklaring till open water-sim

Outsider – jag ser det ibland i folks ögon och i bland anar jag det hos mina vuxna barn. För den oinvigde så ter sig öppet vatten-simning som något knasig som en del nördiga knasbollar i gummidräkt sysslar med.

LRG_DSC04404 kopia

Jag förstår att det är en lustig företeelse om man ser det utifrån men kom igen – alla ni som tvivlar – när ni testat. Det finns en helt magisk värld där ute som ni har möjlighet att uppleva om ni bara tar chansen.

Att simma ute ger en stark äventyrs- och frihetskänsla  som ruskar om en på djupet och jag skulle vilja påstå att det är en livsomvälvande upplevelse att börja simma utomhus. En helt ny värld öppnar sig för den som vågar kränga på sig en våtdräkt och ta klivet ned i vattnet.

När du är ute och simmar, utan golv eller sidor eller linor att förhålla dig till som i en bassäng, så blir simningen mycket mer utmanande och därmed mycket mer givande. Det är en annan grej att simma i det ständigt föränderliga miljön som till exempel havet är och känna kraften i vattnets och bemästra simkonsten trots väder och vind. Naturen är 100 procent närvarande och den tar ofta andan ur mig

Att simma i isande kristallklart kallt i en skärgård, i en spegelblank sjö eller över djuphav ger en sådan kick att det inte går att beskriva med ord.

LRG_DSC04349 kopia

Men det är inte alla dagar som jag är modig, det är inte alltid som den där högt skattade känslan infinner sig. Det kräver en del tid i vattnet och tålamod. Just nu är jag där och simkänslan växer för varje pass. Tryggheten stärks och tron på mig själv. Denna sommar har garanterat utvecklat mängder av simmare och taget dem till nya höjder. Längtar redan efter nästa pass.

Kittar mig för årets swimrun race

I SAMARBETE MED BIKESTER.SE

Jag kikade in på Bikester.se och räknade med att hitta cykelprylar och kanske en ny snygg cykeltröja eller ett vätskesystem till min tempocykel. Istället fann jag ett välsorterat sortiment med bra triathlonprylar och exakt den utrustning jag önskat mig inför min nästa swimruntävling.

Spana in swimrunproffset!

LRG_DSC04287 kopia
The pull belt med insydd koppling till dolme och lina. Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

 

 

LRG_DSC04435 kopia
Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

Mitt i semestern och årets swimrunrace närmar sig. Led Loftamhammar Endurance Day går av stapeln om mindre än två veckor. Jag lovade mig själv förra året att ta ett rejält grepp om min tävlingsutrustning. 2017 satsade jag på att köpa en ny dräkt men körde med min hemmasnickrade dolme, gamla slitna paddlar och en lina som jag och Roger körde med 2014 under Amfibiemannen. Det var långt ifrån otptimalt. Dolmen rymde under simningen och gled ned under löpningen och paddlarnas stroppar lossnade. Helt förkastligt.

2014 och på den tiden när swimrun var en helt ny sport tävlade alla med hemmabyggen. Idag finns det produkter på marknaden som är speciellt utvecklade för den växande sporten och nu har jag skaffat mig ett helt kit med bälte, dolmar och lina till mig och Roger. Dessutom satsade jag på nya paddlar särskilt utvecklade för swimrun och inte vanliga paddlar anpassade för träning i bassäng.

Alla produkter är av märket Swimrunners.
Alla produkter är av märket Swimrunners. Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

Allt satt som en smäck och sent igår fick jag en helt magisk swimrunrunda där jag testade utrustningen. Tyvärr utan min partner dock men det var så stor skillnad medd de här prylarna så jag blev alldeles lycklig. Dolmen är betydligt lättare än den jag hade innan och paddlarn är mycket robustare, enklare att få på och av och sitter bekvämare på handen. Och bältet satt inte alls ivägen. Jag slapp en glidande dolme. Super!

LRG_DSC04357
Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

Och alltså den här sommaren … Vattnet är så ljuvligt att man aldrig vill gå upp. Kväll efter kväll ligger det spegelblankt och lockande. Solen blir så där magiskt röd. Naturupplevelsen är hundraprocentig. Jag hoppas att jag kommer hinna simma massor mer innan hösten är här.

Allt för triathlonatleten

 

Vansbro triathlon 2018 – race report

Ni som följt mig ett tag kanske minns hur jag beskrev känslan i kropp och ben när jag provjoggade på gräsmattan på Öland dagen innan min Ironamnstart – kroppen ville knappt röra sig, den skrek och mitt skadade ben gjorde så ont.

Inför Vansbro triathlon i år kändes det precis helt tvärt om. Samma morgon när vi var på väg till starten så vände vi om för att hämta min preppade sportdrycksflaska och rödbetsjuie som jag tänkt sippa på under bildfärden till tävlingsområdet – bara för att känna hur kroppen kändes, så joggade jag från bilen fram till huset: Lätthet, styrka och energi!

Wow! Vad bra det kändes.

Jag var också nöjd med mina praktiska förberedelser. Allt var packat och kollat. Jag hade lyckats köpa nya simglasögon, öronproppar, solkrämen var med, energin var uträknad och serverad i cykelväskan. After race-väskan var packad  med allt det som jag brukar vilja ha för att njuta av målgången ännu mer: ett stort badlakan, tandborste och tandkräm, mjuka kläder, en värmande tröja, mössa, torra skor och sköna strumppor … Tänk vad skön den där duschen är … men stopp nu! Jag ska ju först klara loppet! Här ska inget tas föregivet, vad som helst kan hända och helt ärligt; jag har ingen aning om hur det ska gå. Det enda jag vet är att jag inte simmat alls under vintern, jag har tränat så otroligt mycket mindre och jag startade först någon gång i mars med att få till lite mer mängd.

Frågan var väl istället hur jag skulle hantera att göra ett grovt mycket sämre resultat än tidigare är, och ända känna mig nöjd med min insats.

file-3

Jag var också väldigt nervös. Redan kvällen innan. Det har jag inte varit på ett tag faktiskt. Men det var ändå en annan grej att vara nervös i  år jämför med första året: jag har en strategi för att hantera det. Jag vet att känslorna finns där för att hjälpa mig att tagga till och att det är en del av hela grejen.

Men när jag 20 min innan start packar upp mina nya simglasögon och såg att modellen som jag använt i 5 år blivit ändrad och behövde justeras för att passa då fick jag kortslutning i huvudet:

– Hur kan jag vara så sablans dum att jag inte kollar ett par nya simglasögon innan själva tävlingen?

Roger dyker upp och kommenderar mig att ta det lugnt.

– Vi kan stå här i 5 minuter och fixa dina glasögon och du har ändå gott om tid att ställa dig vid starten, sa han och påpekade dessutom att min simmössa satt helt fel.

C7CB2B00-0C53-4048-BF70-0D0AFCA897D0

Glasögon och mössa kom på plats. Jag tog ett snabbt dopp i vattnet för att konstatera att det bara kändes skönt! Jag ställde mig för simtiden 40-45 min och för första gången i tävlingsklass. Alla tävlande applåderade peppande och så gick starten. Jag klev i vattnet, tog sikte, det var trångt men här verkade alla vana vid situationen. Ingen fick panik i min närhet, alla simmade nära men samspelt på något sätt, lite trångt, lite knuffar men det tillhör. Och så insåg jag att de nya simglasögonen tog in vatten! Vilket skämt! Är detta sant?! jag justerade 3 gånger och sedan höll de sig täta. Phu!

file-6

Först njöt jag av den vackra simstarten. Det härliga ren, friska vattnet och sedan försökte verkligen hitta fokus. Skärpa mig rätt och slätt. Jag har simmat så uselt hemma i Täbysjön att jag varit gråtfärdig. Försökte simma mer strategiskt än jag brukar, försökte simma på.  Och se där, 42 min, bara 1 min sämre än min bästa tid och det utan träning. Jag är riktigt nöjd.

Glad vinglade jag upp längs den blå mattan. Glad över att inte vara bland de sista upp ur vattnet, glad att det stod några cyklar kvar i i växlingsområdet. Att växla i solsken är lättar än att växla i regn kan jag säga. Trasslade lite med race-bältet, satte det bak och fram, bytte håll vinglade på ett ben men så var jag iväg.

I tävlingsklass cyklar alla på. Vilken skillnad i tempo. Målmedvetet, bra fart och samtidigt koll på alla bakom, på regler, på fair play vid omkörningar. Jösses vad det flöt på. Så grymt inspirerande. Varför har jag inte kört tävlingsklass förut?

Hur som helst; Jag hakade på. Cyklade, cyklade, cyklade. Kikade upp ur tempoställningen och log åt de röda dalahusen, rallarrosorna längs vägen. Åh allt det vackra. Vilken sommar vi har! Vilket tävlingsväder!

Ser i Garmin-appen så här efter att jag låg i bra fart i flera mil. Bättre än jag någonsin cyklat. Kunde knappt tro att det var sant. Hejade på funktionärer. Log åt publiken i campingstolarna längs vägen. Låg bakom starka män. Tycket att det gick lite långsamt, kände att kroppen ville mer. Kikade på klockan och såg att snittet var 30 km/h, är det inte lite väl kaxigt att köra om då? Jo! Skulle jag klara det? Vet ej.

Jag testade. Borrade ned mig, trampade och det höll. Men så fick jag någon liten dipp, jag stannade och bytte flaska och fick lite lägre snitt någon mil och totalen sjönk till dryga 30 km/h. Tiden blev 2:56 min bästa cykeltid någonsin … typ 15 min bättre än vad jag cyklat tidigare.

Jag är galet nöjd och galet stolt! Jag är så jäkla grym! Och jag tyckte att det fanns mer att ge.

Löpningen då!?

Skulle satsningen på cykeln kosta mig löpningen?

Jag var vinglig ut ur transition. Roger hojtade och var glad. Jag gjorde bra ifrån mig, det var tydligt. In i en baja-maja och sedan trippa iväg. Första kilometern landade på 07:00 tempo, jag ökade lite, andra burret på klockan visade 05:20 – så ja, nu kör vi!

Jag sprang på geléiga ben och undrade hur sjutton detta skulle gå? För lite energi eller bara allmänt trött efter den snabba cyklingen. Jag visste inte. Jag tog en gel, blev lite piggare, försökte tänka att bara ta en bit i taget. Jag delade upp halvmaran i fyra delsträckor. Tvingade mig själv att bara tänka 5 km i taget. Tempot höll sig första 10 km, sedan kom gelén tillbaka, i med mer gel, en gel, två gels. Magen mår illa … urk …

Sänker tempot och det känns bättre. Påminner mig om att jag är en jäkel på att cykla. Här ska firas. Och milen gick ju över förväntat. Det finns redan massor att vara glad över. Jag är redan en vinnare.

Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.
Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.

Kilometrarna sniglar sig fram . Ju färre de blir fram till mål desto högre blir stämningen bland medtävlande. Alla tjejer peppade varandra den här dagen. Alla tjejer hejade på varandra! Så grymt härligt. Det borde vara kö till den här tävlingen. Fler borde hitta hit.

Jag hakade på. Peppade och tog emot energi. Tuggade förbi en och annan svärande triathlet, blev omtuggad av någon som hittat en ny växel..

Så var det plötsligt 2,5 km kvar till mål. Roger stod plötsligt i ett hörn och hojtade med ett stort leende ”nu är det bara att bita ihop darling”. Jag blev nästan förbannad. ”Bara att bita ihop”??

– Det är skit långt kvar, hojtade jag tillbaka och funktionärerna runt om skrattade och hejade.

Härligt stämning!

Nu ska jag inte äta mer. Nu slipper jag de äckliga gelsen. Bara en bit till. Så sjuuuukt långt till mål..

Roger, Edith och Tim fanns där vid banan hela dagen. De dök upp lite överallt. Älskar Rogers nöjda min. Men sjutton vad den kostar. Man måste vara snabb om man ska göra sitt jobb ordentligt som fru Nimbratt …

Och i mål stod han med. Fast han inte fick. Tog några bilder, gav mig en puss och så smet han ut.

Jösses vad glad jag var! På riktigt.

file-2

Jag åkte till Vansbro beredd att tackla besvikelse och det faktum att jag försämrats under året. Det blev en hejdundrande skräll. 05:44 är 9 minuter bättre än min bästa HIM-tid någonsin.

Jösses!

Tack Vansbro! Tack kroppen!

file-5

Try triathlon en härlig sommartradition

Prova lite triathlon är aldrig fel och känns som en ganska bra idé efter månader av träning av de enskilda grenarna. När man sätter ihop dem till en sport blir det liksom något annat. Lite mer komplext, mer krävande, roligare, jobbigare och så här första gången lite snurrigare.

Solen strålade. Vinden ven attans så mycket. det gick gäss i Djurgårdskanalen – hallå!!

Mitt största problem är egentligen att jag är så där otävlingsinriktid – lite för mycket ”varsågod gå före du”-inställningen. Var är de där hornen? Kan inte jag få dem också?

Det resulterade i att jag tog det ganska soft under simningen som är en så knäpp tvättmaskin i det där trånga utrymmet. I går var det ändå hanterbart många deltagare men, det är trångt på riktigt. Och det gick jättebra. Jag är så stolt över mig själv.

Så här såg det ut:

9F5FDCE5-2F2E-464E-B29B-2DF9D4119714
Dags att dra på våtisen. 6 minuter till start.
8FAF639D-8B4C-47E6-A9D9-1F063EDD34A8
Simmade inte jättefokuserat. Men kul var det. Bländande sol och mascara i simglasögonen … glömmer alltid tvätta sv sminket.
8CEFD9D6-E5E1-48E1-99DB-A01F9DC420FE
Stadigt och fint.
49C382C0-8C96-4038-A47A-B771849885A7
Växling – ut på löp!
Foto: Pål Stålnacke
Foto: Pål Stålnacke
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet ...
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet …

Summa: En kul, glad kväll i tribubblan. Glömde jobb och att midsommar är runt hörnet. Så härlig känsla!

Onödigt långt långpass

Hela helgen har varit präglad av träning. Roger har stått för de flesta timmarna och vi har inte haft några marginaler för att hinna med att klämma in den mängd som båda ville träna. En snabb frukost, en kort kaffe mellan passen är allt vi har hunnit ses.

I går var vi dessutom bjudna hem till Rogers mamma för häng med kusiner, fika och äta god mat. Vi deklarerade att vi kommer gärna men att vi måste träna och kommer att turas om att vara där.

Jag pep iväg mellan fikat och middagen med sikte på 20 km löpning. Gärna en bit i ett motionsspår. Jag kikade på kartan och hittade en slinga dryg 2 km bort och hamnade vid starten till Rundbyspåret i Upplands Väsby, den förort där jag är uppväxt i. Här har jag enbart hemska orienteringsminnen och minnen av en årlig friluftsdag som gick ut på att vi skulle vandra med matsäck 10 km. Det skedde alltid i anslutning till skolavslutningen och jag minns heta dagar och hur sjuuuukt jobbigt det var. Förmodligen på grund av för varm klädsel, dåligt med vätska och noll energi längs vägen +  dålig kondis.

FCB85D16-995C-4186-9BA1-32ABB75B2075

Dessa minnen från skolidrotten …. Hoppas verkligen att barnen idag får andra upplevelser med sig i ryggsäcken.

Jag kände faktiskt igen delar av området och jag blev överraskad över att 10 km-rundan var ren traillöpning med branta partier både upp och ned, smala stigar, mörk granskog, ängar, kalhyggen och … knäpptyst.

Jag hade svårt att slappna av under rundan. Tyckte att det var lite läskigt och inte en själ mötte jag. Men lyfta jag blicken så var det fantastiskt fint och så bra träning. Det gick inte fort men jag kände en grymt tillfredställande känsla i kroppen. Stark, full av energi. Jag han revidera min runda flera gånger åt båda hållen innan jag var hemma. Först tänkte jag korta distansen eftersom den var så kuperad, sedan bestämde jag mig för att lägga på en kortare slinga innan jag begav mig av hemåt och landade till sist i att testa Kairospåret innan hemgång. Det stod 4,7 km på kartan. När jag sprungit 5 började jag anan oråd. Klockan tickade på och jag som var ute i och provsprang tridräkten utan vätska, utan energi …Men det gick bra. Konstig nog var energidepåerna inte tömda. Jag stannade och frågade en man och hans två barn om det var långt kvar till starten och fick veta att jag sprungit ”öglan” vilket förlängde Kairospåret till dryga 8 km.

Tiden gick. Jag hade varit ute lång över 2 h. jag blev lite stressad men bestämde mig för att bara springa så lugnt och avslappnat det gick. Det började regna och jag undrade stilla hur kall jag skulle bli.

D428B6FF-4A78-4297-A142-A3AF0968BF97

Men krafterna fanns kvar. De sista 2 km asfalt som återstod för att komma hem låg jag i 5:40-tempo och tuffade på bekvämt. Det blev totalt 23 km med 10 km tuff traillöpning och dryga 8 km kuperad löpning i motionsspår.

Och japp! Jag åt massor och drack massor – hela kvällen!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.