Helena Nimbratt

My triathlon stories

Oväntad Kärlek till en timrad stuga i skogen

Det är många som överraskat reagerar:

– Va har NI köpt stuga på en fäbodvall? Vaddå finns det ingen el och inget rinnande vatten? Är det utedass?

Men sen funderar det ett varv till och kommer fram till att:

– Jo det är klart, är det några som gillar utmaningar och inte är rädd för det obekväma så är det väl du och Roger, resonerar de.

Under många många år har detta här huset stått brukat och marken runt om har fått leva sitt vilda liv.
Under många många år har detta huset stått obrukat och marken runt om har fått leva sitt vilda liv.

Att ta steget och låta en timrad stuga bli till familjens fritidsbostad trots att den är endast utrustat med det absolut basala som en murstock, en vedpsis, en brunn med vatten och så såklart fyra väggar, tak och golv, det kräver en smula mod och att man överger en hel del av det moderna livets bekvämligheter. Men i gengäld vinner vi något helt annat, enligt min mening. Något ovärderligt och något som kanske är större: närkontakt med naturen, vackra vyer och fullständig tystnad.

Det första vi valt att satsa på är att sätta upp en gärdesgård runt tomten och nu bygger vi en bastu.
Det första vi valt att satsa på är att sätta upp en gärdesgård runt tomten och nu bygger vi en bastu.

Det finns ingenstans där hela familjen sover så länge och så djupt som på Lövberget. Jag och Edith tillsammans i tarrsängen, bakom den gammaldags handvävda draperierna som håller värmen lite bättre när natten blir kylig och spisen slocknat.

Det finns ingenstans där vi låter en hel förmiddag övergå till lunch utan att endast ha presterat en frukost.

Det händer aldrig annars att jag bara stannar upp och står, låter luften leta sig långt ner i lungorna och tystnaden omsluta hela kroppen  – och det känns helt underbart.

Träna går såklart jättebra även i Dalarna. Älskar de cola-färgade sjöarna. Funkar lika bra för simpass som nakenbad.
Träna går såklart jättebra även i Dalarna. Älskar de cola-färgade sjöarna. Funkar lika bra för simpass som nakenbad.

Det kanske är åldern, eller att vi vill komma undan den där självpåtagna prestationsådran som drivit oss upp på det där berget i Dalarna som endast nås via en 10 km lång grusväg genom hög granskog. Vad det än är så känns det helt rätt och en smula överraskande. Roger och jag hade absolut inga planer på att skaffa fritidshus. Att vi i så fall skulle välja Dalarna, det hade vi ingen aning om, inte ens för ett år sedan.

Emaljerade kokkärl är bra på vedspis och fungerar även att ta med ut om man vi laga mat över öppen låga. Kannan fanns i min farmor och farfars dalastuga och är alltid fylld med varmvatten.
Emaljerade kokkärl är bra på vedspis och fungerar även att ta med ut om man vi laga mat över öppen låga. Kannan fanns i min farmor och farfars dalastuga och är alltid fylld med varmvatten.

På Löveberget finns inte så mycket att göra, eller så kan vi göra massor om vi vill. Varken jag och Roger är mycket för att sitta still. Vi hämtar vatten, eldar, bär ved, röjer lite sly, ger oss i kast med att få bort några gamla stubbar. Plockar blåbär. Gör en blåbärspaj i vedspisen eller experimenterar med matlagningen.

Det mesta går såklart att laga på en vedspis. Har man ldat hela dagen tar det bara 10 min i ugnen för att en paj ska bli gyllenbrun och frukten börja bubbla.
Det mesta går såklart att laga på en vedspis. Har man eldat hela dagen tar det bara 10 min i ugnen för att en paj ska bli gyllenbrun och frukten börja bubbla.

Bara att få till en kopp kaffe kräver en insats. Vedspisen ska tändas. Den ska bli varm och vattnet ska koka upp. Elden ska hållas igång.

Undertiden kan man ju alltid gå ut med slakshinken eller sitta på bron och betrakta morgonen.

Årets bästa swimrun! Tufft, långt och hett i vackra Loftahammar

Loftahammar Endurance Day – en 46 km lång hyllning till swimrun och en kärleksförklaring till Tjust skärgård.

Foto: Loftahammar Endurance Day
Foto: Loftahammar Endurance Day

Solen sken som vanligt denna galna sommar 2018. Loftahammars sommarskrud var helt oemotståndlig där på morgonen timmen innan start. Havet glittrade. Luften var lagom ljum och stämningen skyhög bland deltagarna. Vi vet vad som väntade – ett av swimrun-sveriges mest välarrangerade lopp där varje detalj sitter där den ska. Inte undra på att mitt humör var på topp. Jag kände mig utvilad och nöjd med att vara rustad med bättre utrustning. Och jag var sugen på start.

Roger och jag hejade på flera kända ansikten, tog det bara lugnt, kontrollerade att allt det viktiga var med och inväntade startskottet.

Pang!

Glädje! Nu kör vi.

Första löpningen är 7,9 km. Först asfalt genom Loftahammar och sedan in i skogen på stigar och så ut en bit längs grusväg. Det var bara att flyta med och lägga sig i ett vettigt tempo. Inte för fort men ändå trycka på lite. I år hade jag bestämt mig för att ha lite mer tempo i löpningen, titta lite mer på klockan.

Vi njöt av att temperaturen fortfarande var behaglig. Benen kändes lätta. Plötsligt kom en brant uppförsbacke och jag fnissade lite åt att jag inte alls mindes den som så tidigt i loppet. Vi krönet böjde sig en kille dubbelvikt och kräktes. Stackarn. Redan!

Vi lät pulsen sjunka lite, fick en mugg vatten och rullade vidare. Och så fick vi klättra.

– Det här kommer jag inte ihåg från förra året, säger jag till Roger medan vi trixar oss upp.

Vattnet skymtar mellan träden. Pulsen ökar. Jag blir alltid lite pirrig inför den första simningen under alla swimrunlopp och längtar tills den är över och man kommit in i lunken på allvar. Växlingen går oväntat smidigt trots att vi sprungit ned cabbat. Mössa, glasögon, lina, paddlar, dolme – allt på plats och sedan fokus att inte låta linan bli för spänd och bromsa Roger och inte hacka honom i hälarna med paddlarna. Det sistnämnda är svårast att undvika. Jag får simma i slowmotion för att inte simma upp på ryggen på honom.

– Fasiken vad svårt det var att hitta  flyt i simningen, säger Roger oväntat när vi kliver upp på stranden. Så här dåligt har jag aldrig siktat och han fick medhåll om att det var svårt vinden av Bästa Team Hartzell som dök upp på stranden.

Vi fortsatte. Nästa simning gick bättre och sedan blev vi bjudna på lite vattenmelon och jag sög i mig sportdryck med tanke på värmen och att få i mig elektrolyter.

Vi tuggade på. Jag jublade över att vi höll fin fart.

Stämningen fortsatte att vara hög. Vi skojade och skrattade med medtävlande och började känna igen vissa ryggar. Nr 41 sprang om oss jag vet inte hur många gånger. Och kära Team Hartzell låg tryggt framför.

Men så började mitt huvud mola illavarslande. Ett uns av illamående sköljde över mig och jag såg till att fylla på med en extra mycket vatten och för säkerhetskul; mer sportdryck. En gel på det och så vid nästa station fyra muggar vätska totalt. Jag hulkade. Andades genom näsan och motade bort känslorna.

I tanken tänkte jag

”snälla, snälla huvud sluta värka”

Jag hoppades innerligt att vätskan skulle hjälpa.

Jag började känna mig yr och fick problem att få växlingarna att flyta. Mössan är ett jäkla problem att få på bra när huvudet är blött av svett och den där jäkla tofsen bak i nacken. Så skönt att få av allt när simningen är över. Det spänner så hårt.

Jag försöker tänka på annat. Vi springer i en bullerby med kanske världens gulligaste funktionärer. Under ett parasoll står leende  människor och bjuder på något så ljuvligt som äppelpaj och vaniljsås. Vi äter och tackar och springer vidare till peppande applåder. Landskapet är lantligt. Ängar, hagar, skönt skuggande lövträd. Människor hejar från sina solstolar i trädgårdarna. Våra leenden etablerar sig permanent i i ansiktet.

Trots allt det fantastiska lyckas jag inte häva det oundvikliga. Jag mår dåligt och plötsligt …

— Shit var är mina glasögon?!! Nej, jag har tappat dem.

Jag börjar gå tillbaka upp i skogen, söker med blicken över marken. De MÅSTE ligga här.

— Hur hittar man ens tillbaka längs banan. Var är markeringarna? Har vi sprungit här?

Jag är handfallen. Besvikelsen slår till med all kraft. Minutrarna tickar och jag varken fattar ett beslut att leta eller fortsätta utan. Det går väl inte att simma utan? Jag har ju linser.

Tre lag passerar. Alla tre har olika versioner var de sett glasögonen. För de har sett dem. Ingen tänkte på att ta med dem.

— Jag kör utan, bestämmer jag plötsligt. Jag testar.

Två simningar. Det går hyfsat skitdåligt – men det går.

— Förvånansvärt bra, säger Roger men jag tänker att det här kommer ta all min energi.

När vi kliver upp på stranden för att påbörja loppets längsta löpning 9 km på Hasselö sticker Roger en öppnad gel under min näsa och jag vänder mig blixtsnabbt om och kaskadkräker. Massor. Länge.

Jag är besviken på mig själv och ilskna tårar dyker upp mitt i eländet.

— F-n vad dålig jag är, skäller jag på mig själv.

Vi skulle ju göra bättre resultat den här gången.

— Vi går lite nu, säger Roger och klappar mig vänligt.

Jag börjar trotsigt ta några löpsteg.

— Nä nu springer vi, säger jag.

Munnen är snustorr. Jag längtar efter vatten och inser att med tanke på allt jag fick upp kommer det bli tufft fram till nästa vätskestation.

Jag tänker inte. Jag manar kroppen framåt så får det hålla så länge det går. Det är vansinnigt hett.

– Du ska se att Mattias har tänkt till och att det finns ett par glasögon du kan få vid vätskestationen. Annars kanske du kan låna av någon som gått i mål på Hasselö.

Min Roger är alltid full av lösningar. Mattias Evald är mannen med känsla för detaljer. Loppet är perfekt arrangerat, inget felar – han har bergis tänkt på att man kan fippla bort sina glasögon.

Och det hade han!

Jublande tog jag emot ett par Orca-glasögon och bröt ivrigt förpackningen. Så smart tänkt av Roger och arrangörena. Tack! Tack! Nu kändes det bättre. Nu gällde det bara att få i sig vätska och något uns energi för att fortsätta.

– Jag måste ladda om. Jag behöver tid, säger jag bestämt till Roger och mumsar försiktigt på en saltgurka. Och så en till. Lite chips. Det söta vill kroppen inte ens inta med ögonen … Tre muggar vatten och så försiktigt iväg.

Vid Tättö Camping får vi peppa av bästa barnen.
Vid Tättö Camping får vi peppa av bästa barnen.

Därefter hämtar vi hem krafter och glädje för varje löpsträcka och varje simning vi lägger bakom oss. Kanske är vi sist. Men vi ökar farten och jag piggnar till.

Blir glad igen och pekar och tjoar över allt det vackra. Vid Rågö förstår vi att cut off-tiden var nära men att det är många lag bakom och att flera lag menat att banan tagit upp till en timme längre än förra året på grund av värme och den tuffare terrängen.

– Många har varit väldigt trötta när de passerat, säger de.

Vi tuggar på i bättre fart nu och siktar flera lag framför oss och det ger energi. Jag äter gels och får behålla dem. Vi går om ett lag och berömmer oss själva. Jag ligger på minus men njuter nu av all simning vi får uppleva – 10 km allt som allt. Så sjukt mycket.

När vi kliver upp ur vattnet efter näst sista simningen måste vi skratta. Det blåser upp, precis som förra året när vi närmade oss. Roger hojtar upphetsat och pekar mot vattnet där vi ska simma. Rak motvind, havet piskas upp av vinden. Det börjar regna. Himlen är magiskt mörk. Lång borta förstår vi att det åskar och blixtar.

Vi kommer fram till vattnet och det ser precis ut som förra året så vi tvekar inte. En båt ligger en bit bort och betraktar oss och vinkar och applåderar när vi går i. Vi ser ett lag som ligger en bit ut och bröstsimmar. Det råder någon slags förvirring eller osäkerhet. Vi väljer att fokusera på vårt.

Roger är grym. Stadigt tar han oss mot mål och anpassar rytmen till vågorna. Jag kikar upp och märker att det tar tid. Målet närmar sig ytterst långsamt. Men så lugnar sig vädergudarna. Lika snabbt som vattnet rörts upp blir det lugnt. När vi vänder oss om över axeln och tittar tillbaka mot dagens äventyr möts vi av en hänförande syn – granitblått vatten helt stilla, en mörk dramatisk himmel och så solen som bryter fram. Naturen hade oss som i en liten ask hela dagen – vi fick böja oss för värmen och vinden. Men vi gav inte upp!

Stort tack till Mattias Evald och hans crew! Stort tack till alla skärgårdsinvånare och markägare för er gästfrihet.

15AA2D02-C999-455B-A141-F7AD19E84A54

 

Middag men swimrunvänner smakar extra gott.
Middag men swimrunvänner smakar extra gott.

Min kärleksförklaring till open water-sim

Outsider – jag ser det ibland i folks ögon och i bland anar jag det hos mina vuxna barn. För den oinvigde så ter sig öppet vatten-simning som något knasig som en del nördiga knasbollar i gummidräkt sysslar med.

LRG_DSC04404 kopia

Jag förstår att det är en lustig företeelse om man ser det utifrån men kom igen – alla ni som tvivlar – när ni testat. Det finns en helt magisk värld där ute som ni har möjlighet att uppleva om ni bara tar chansen.

Att simma ute ger en stark äventyrs- och frihetskänsla  som ruskar om en på djupet och jag skulle vilja påstå att det är en livsomvälvande upplevelse att börja simma utomhus. En helt ny värld öppnar sig för den som vågar kränga på sig en våtdräkt och ta klivet ned i vattnet.

När du är ute och simmar, utan golv eller sidor eller linor att förhålla dig till som i en bassäng, så blir simningen mycket mer utmanande och därmed mycket mer givande. Det är en annan grej att simma i det ständigt föränderliga miljön som till exempel havet är och känna kraften i vattnets och bemästra simkonsten trots väder och vind. Naturen är 100 procent närvarande och den tar ofta andan ur mig

Att simma i isande kristallklart kallt i en skärgård, i en spegelblank sjö eller över djuphav ger en sådan kick att det inte går att beskriva med ord.

LRG_DSC04349 kopia

Men det är inte alla dagar som jag är modig, det är inte alltid som den där högt skattade känslan infinner sig. Det kräver en del tid i vattnet och tålamod. Just nu är jag där och simkänslan växer för varje pass. Tryggheten stärks och tron på mig själv. Denna sommar har garanterat utvecklat mängder av simmare och taget dem till nya höjder. Längtar redan efter nästa pass.

Kittar mig för årets swimrun race

I SAMARBETE MED BIKESTER.SE

Jag kikade in på Bikester.se och räknade med att hitta cykelprylar och kanske en ny snygg cykeltröja eller ett vätskesystem till min tempocykel. Istället fann jag ett välsorterat sortiment med bra triathlonprylar och exakt den utrustning jag önskat mig inför min nästa swimruntävling.

Spana in swimrunproffset!

LRG_DSC04287 kopia
The pull belt med insydd koppling till dolme och lina. Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

 

 

LRG_DSC04435 kopia
Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

Mitt i semestern och årets swimrunrace närmar sig. Led Loftamhammar Endurance Day går av stapeln om mindre än två veckor. Jag lovade mig själv förra året att ta ett rejält grepp om min tävlingsutrustning. 2017 satsade jag på att köpa en ny dräkt men körde med min hemmasnickrade dolme, gamla slitna paddlar och en lina som jag och Roger körde med 2014 under Amfibiemannen. Det var långt ifrån otptimalt. Dolmen rymde under simningen och gled ned under löpningen och paddlarnas stroppar lossnade. Helt förkastligt.

2014 och på den tiden när swimrun var en helt ny sport tävlade alla med hemmabyggen. Idag finns det produkter på marknaden som är speciellt utvecklade för den växande sporten och nu har jag skaffat mig ett helt kit med bälte, dolmar och lina till mig och Roger. Dessutom satsade jag på nya paddlar särskilt utvecklade för swimrun och inte vanliga paddlar anpassade för träning i bassäng.

Alla produkter är av märket Swimrunners.
Alla produkter är av märket Swimrunners. Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

Allt satt som en smäck och sent igår fick jag en helt magisk swimrunrunda där jag testade utrustningen. Tyvärr utan min partner dock men det var så stor skillnad medd de här prylarna så jag blev alldeles lycklig. Dolmen är betydligt lättare än den jag hade innan och paddlarn är mycket robustare, enklare att få på och av och sitter bekvämare på handen. Och bältet satt inte alls ivägen. Jag slapp en glidande dolme. Super!

LRG_DSC04357
Foto: Olivia Blomqvist Nimbratt

Och alltså den här sommaren … Vattnet är så ljuvligt att man aldrig vill gå upp. Kväll efter kväll ligger det spegelblankt och lockande. Solen blir så där magiskt röd. Naturupplevelsen är hundraprocentig. Jag hoppas att jag kommer hinna simma massor mer innan hösten är här.

Allt för triathlonatleten

 

Vansbro triathlon 2018 – race report

Ni som följt mig ett tag kanske minns hur jag beskrev känslan i kropp och ben när jag provjoggade på gräsmattan på Öland dagen innan min Ironamnstart – kroppen ville knappt röra sig, den skrek och mitt skadade ben gjorde så ont.

Inför Vansbro triathlon i år kändes det precis helt tvärt om. Samma morgon när vi var på väg till starten så vände vi om för att hämta min preppade sportdrycksflaska och rödbetsjuie som jag tänkt sippa på under bildfärden till tävlingsområdet – bara för att känna hur kroppen kändes, så joggade jag från bilen fram till huset: Lätthet, styrka och energi!

Wow! Vad bra det kändes.

Jag var också nöjd med mina praktiska förberedelser. Allt var packat och kollat. Jag hade lyckats köpa nya simglasögon, öronproppar, solkrämen var med, energin var uträknad och serverad i cykelväskan. After race-väskan var packad  med allt det som jag brukar vilja ha för att njuta av målgången ännu mer: ett stort badlakan, tandborste och tandkräm, mjuka kläder, en värmande tröja, mössa, torra skor och sköna strumppor … Tänk vad skön den där duschen är … men stopp nu! Jag ska ju först klara loppet! Här ska inget tas föregivet, vad som helst kan hända och helt ärligt; jag har ingen aning om hur det ska gå. Det enda jag vet är att jag inte simmat alls under vintern, jag har tränat så otroligt mycket mindre och jag startade först någon gång i mars med att få till lite mer mängd.

Frågan var väl istället hur jag skulle hantera att göra ett grovt mycket sämre resultat än tidigare är, och ända känna mig nöjd med min insats.

file-3

Jag var också väldigt nervös. Redan kvällen innan. Det har jag inte varit på ett tag faktiskt. Men det var ändå en annan grej att vara nervös i  år jämför med första året: jag har en strategi för att hantera det. Jag vet att känslorna finns där för att hjälpa mig att tagga till och att det är en del av hela grejen.

Men när jag 20 min innan start packar upp mina nya simglasögon och såg att modellen som jag använt i 5 år blivit ändrad och behövde justeras för att passa då fick jag kortslutning i huvudet:

– Hur kan jag vara så sablans dum att jag inte kollar ett par nya simglasögon innan själva tävlingen?

Roger dyker upp och kommenderar mig att ta det lugnt.

– Vi kan stå här i 5 minuter och fixa dina glasögon och du har ändå gott om tid att ställa dig vid starten, sa han och påpekade dessutom att min simmössa satt helt fel.

C7CB2B00-0C53-4048-BF70-0D0AFCA897D0

Glasögon och mössa kom på plats. Jag tog ett snabbt dopp i vattnet för att konstatera att det bara kändes skönt! Jag ställde mig för simtiden 40-45 min och för första gången i tävlingsklass. Alla tävlande applåderade peppande och så gick starten. Jag klev i vattnet, tog sikte, det var trångt men här verkade alla vana vid situationen. Ingen fick panik i min närhet, alla simmade nära men samspelt på något sätt, lite trångt, lite knuffar men det tillhör. Och så insåg jag att de nya simglasögonen tog in vatten! Vilket skämt! Är detta sant?! jag justerade 3 gånger och sedan höll de sig täta. Phu!

file-6

Först njöt jag av den vackra simstarten. Det härliga ren, friska vattnet och sedan försökte verkligen hitta fokus. Skärpa mig rätt och slätt. Jag har simmat så uselt hemma i Täbysjön att jag varit gråtfärdig. Försökte simma mer strategiskt än jag brukar, försökte simma på.  Och se där, 42 min, bara 1 min sämre än min bästa tid och det utan träning. Jag är riktigt nöjd.

Glad vinglade jag upp längs den blå mattan. Glad över att inte vara bland de sista upp ur vattnet, glad att det stod några cyklar kvar i i växlingsområdet. Att växla i solsken är lättar än att växla i regn kan jag säga. Trasslade lite med race-bältet, satte det bak och fram, bytte håll vinglade på ett ben men så var jag iväg.

I tävlingsklass cyklar alla på. Vilken skillnad i tempo. Målmedvetet, bra fart och samtidigt koll på alla bakom, på regler, på fair play vid omkörningar. Jösses vad det flöt på. Så grymt inspirerande. Varför har jag inte kört tävlingsklass förut?

Hur som helst; Jag hakade på. Cyklade, cyklade, cyklade. Kikade upp ur tempoställningen och log åt de röda dalahusen, rallarrosorna längs vägen. Åh allt det vackra. Vilken sommar vi har! Vilket tävlingsväder!

Ser i Garmin-appen så här efter att jag låg i bra fart i flera mil. Bättre än jag någonsin cyklat. Kunde knappt tro att det var sant. Hejade på funktionärer. Log åt publiken i campingstolarna längs vägen. Låg bakom starka män. Tycket att det gick lite långsamt, kände att kroppen ville mer. Kikade på klockan och såg att snittet var 30 km/h, är det inte lite väl kaxigt att köra om då? Jo! Skulle jag klara det? Vet ej.

Jag testade. Borrade ned mig, trampade och det höll. Men så fick jag någon liten dipp, jag stannade och bytte flaska och fick lite lägre snitt någon mil och totalen sjönk till dryga 30 km/h. Tiden blev 2:56 min bästa cykeltid någonsin … typ 15 min bättre än vad jag cyklat tidigare.

Jag är galet nöjd och galet stolt! Jag är så jäkla grym! Och jag tyckte att det fanns mer att ge.

Löpningen då!?

Skulle satsningen på cykeln kosta mig löpningen?

Jag var vinglig ut ur transition. Roger hojtade och var glad. Jag gjorde bra ifrån mig, det var tydligt. In i en baja-maja och sedan trippa iväg. Första kilometern landade på 07:00 tempo, jag ökade lite, andra burret på klockan visade 05:20 – så ja, nu kör vi!

Jag sprang på geléiga ben och undrade hur sjutton detta skulle gå? För lite energi eller bara allmänt trött efter den snabba cyklingen. Jag visste inte. Jag tog en gel, blev lite piggare, försökte tänka att bara ta en bit i taget. Jag delade upp halvmaran i fyra delsträckor. Tvingade mig själv att bara tänka 5 km i taget. Tempot höll sig första 10 km, sedan kom gelén tillbaka, i med mer gel, en gel, två gels. Magen mår illa … urk …

Sänker tempot och det känns bättre. Påminner mig om att jag är en jäkel på att cykla. Här ska firas. Och milen gick ju över förväntat. Det finns redan massor att vara glad över. Jag är redan en vinnare.

Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.
Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.

Kilometrarna sniglar sig fram . Ju färre de blir fram till mål desto högre blir stämningen bland medtävlande. Alla tjejer peppade varandra den här dagen. Alla tjejer hejade på varandra! Så grymt härligt. Det borde vara kö till den här tävlingen. Fler borde hitta hit.

Jag hakade på. Peppade och tog emot energi. Tuggade förbi en och annan svärande triathlet, blev omtuggad av någon som hittat en ny växel..

Så var det plötsligt 2,5 km kvar till mål. Roger stod plötsligt i ett hörn och hojtade med ett stort leende ”nu är det bara att bita ihop darling”. Jag blev nästan förbannad. ”Bara att bita ihop”??

– Det är skit långt kvar, hojtade jag tillbaka och funktionärerna runt om skrattade och hejade.

Härligt stämning!

Nu ska jag inte äta mer. Nu slipper jag de äckliga gelsen. Bara en bit till. Så sjuuuukt långt till mål..

Roger, Edith och Tim fanns där vid banan hela dagen. De dök upp lite överallt. Älskar Rogers nöjda min. Men sjutton vad den kostar. Man måste vara snabb om man ska göra sitt jobb ordentligt som fru Nimbratt …

Och i mål stod han med. Fast han inte fick. Tog några bilder, gav mig en puss och så smet han ut.

Jösses vad glad jag var! På riktigt.

file-2

Jag åkte till Vansbro beredd att tackla besvikelse och det faktum att jag försämrats under året. Det blev en hejdundrande skräll. 05:44 är 9 minuter bättre än min bästa HIM-tid någonsin.

Jösses!

Tack Vansbro! Tack kroppen!

file-5

Try triathlon en härlig sommartradition

Prova lite triathlon är aldrig fel och känns som en ganska bra idé efter månader av träning av de enskilda grenarna. När man sätter ihop dem till en sport blir det liksom något annat. Lite mer komplext, mer krävande, roligare, jobbigare och så här första gången lite snurrigare.

Solen strålade. Vinden ven attans så mycket. det gick gäss i Djurgårdskanalen – hallå!!

Mitt största problem är egentligen att jag är så där otävlingsinriktid – lite för mycket ”varsågod gå före du”-inställningen. Var är de där hornen? Kan inte jag få dem också?

Det resulterade i att jag tog det ganska soft under simningen som är en så knäpp tvättmaskin i det där trånga utrymmet. I går var det ändå hanterbart många deltagare men, det är trångt på riktigt. Och det gick jättebra. Jag är så stolt över mig själv.

Så här såg det ut:

9F5FDCE5-2F2E-464E-B29B-2DF9D4119714
Dags att dra på våtisen. 6 minuter till start.
8FAF639D-8B4C-47E6-A9D9-1F063EDD34A8
Simmade inte jättefokuserat. Men kul var det. Bländande sol och mascara i simglasögonen … glömmer alltid tvätta sv sminket.
8CEFD9D6-E5E1-48E1-99DB-A01F9DC420FE
Stadigt och fint.
49C382C0-8C96-4038-A47A-B771849885A7
Växling – ut på löp!
Foto: Pål Stålnacke
Foto: Pål Stålnacke
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet ...
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet …

Summa: En kul, glad kväll i tribubblan. Glömde jobb och att midsommar är runt hörnet. Så härlig känsla!

Onödigt långt långpass

Hela helgen har varit präglad av träning. Roger har stått för de flesta timmarna och vi har inte haft några marginaler för att hinna med att klämma in den mängd som båda ville träna. En snabb frukost, en kort kaffe mellan passen är allt vi har hunnit ses.

I går var vi dessutom bjudna hem till Rogers mamma för häng med kusiner, fika och äta god mat. Vi deklarerade att vi kommer gärna men att vi måste träna och kommer att turas om att vara där.

Jag pep iväg mellan fikat och middagen med sikte på 20 km löpning. Gärna en bit i ett motionsspår. Jag kikade på kartan och hittade en slinga dryg 2 km bort och hamnade vid starten till Rundbyspåret i Upplands Väsby, den förort där jag är uppväxt i. Här har jag enbart hemska orienteringsminnen och minnen av en årlig friluftsdag som gick ut på att vi skulle vandra med matsäck 10 km. Det skedde alltid i anslutning till skolavslutningen och jag minns heta dagar och hur sjuuuukt jobbigt det var. Förmodligen på grund av för varm klädsel, dåligt med vätska och noll energi längs vägen +  dålig kondis.

FCB85D16-995C-4186-9BA1-32ABB75B2075

Dessa minnen från skolidrotten …. Hoppas verkligen att barnen idag får andra upplevelser med sig i ryggsäcken.

Jag kände faktiskt igen delar av området och jag blev överraskad över att 10 km-rundan var ren traillöpning med branta partier både upp och ned, smala stigar, mörk granskog, ängar, kalhyggen och … knäpptyst.

Jag hade svårt att slappna av under rundan. Tyckte att det var lite läskigt och inte en själ mötte jag. Men lyfta jag blicken så var det fantastiskt fint och så bra träning. Det gick inte fort men jag kände en grymt tillfredställande känsla i kroppen. Stark, full av energi. Jag han revidera min runda flera gånger åt båda hållen innan jag var hemma. Först tänkte jag korta distansen eftersom den var så kuperad, sedan bestämde jag mig för att lägga på en kortare slinga innan jag begav mig av hemåt och landade till sist i att testa Kairospåret innan hemgång. Det stod 4,7 km på kartan. När jag sprungit 5 började jag anan oråd. Klockan tickade på och jag som var ute i och provsprang tridräkten utan vätska, utan energi …Men det gick bra. Konstig nog var energidepåerna inte tömda. Jag stannade och frågade en man och hans två barn om det var långt kvar till starten och fick veta att jag sprungit ”öglan” vilket förlängde Kairospåret till dryga 8 km.

Tiden gick. Jag hade varit ute lång över 2 h. jag blev lite stressad men bestämde mig för att bara springa så lugnt och avslappnat det gick. Det började regna och jag undrade stilla hur kall jag skulle bli.

D428B6FF-4A78-4297-A142-A3AF0968BF97

Men krafterna fanns kvar. De sista 2 km asfalt som återstod för att komma hem låg jag i 5:40-tempo och tuffade på bekvämt. Det blev totalt 23 km med 10 km tuff traillöpning och dryga 8 km kuperad löpning i motionsspår.

Och japp! Jag åt massor och drack massor – hela kvällen!!

Det drar ihop sig till race – bästa känslan

Sista anmälningsdagen – då köpte jag min startplats. Utan någon som helst tvekan. Det ska bli jättekul att vara med i Vansbro triathlon igen och jag inser nu att jag älskar känslan när det drar ihop sig mot race, nu när jag inte är helt upptagen av en liten bebis som behöver 100 procent av min tid.

Förra året startade jag utan att ha förberett mig mentalt för fem öre. Jag ska försöka göra annorlunda i år. Jag har redan läst race PM:et. jag har börjat fundera på om jag behöver köpa någon ny utrustning. Imorgon ska jag lämna in min cykel på service, det är mest en mental grej efter att jag gick omkull med cykeln förra året. Det hanns inte med innan Kalmar och så cyklade jag med växlar som var lite knepiga att få i, ett styre som var felinställt … och lite sånt men det gick ju det också.

249D3D0D-5CF3-4A24-9A93-4EDAACFBCA93

Jag har en ny race suit från Airofin Athletic som jag ännu inte alls nämn här på bloggen. Det blir mer om det märket och samarbetet snart. Jag blev kontaktad av en brittisk kille som heter Harry och som äger och grundat märket. Han verkar allra mest brinna för att skapa ett community och bjöd in till att bli en del av Team Airofin. Han är en sådan eldsjäl och verkar sjukt sympatisk och jag är helt kär i dräkten. Kan det vara så här bekvämt att tävla? Den är som ett andra skinn, väldigt tunn men samtidigt känns den välsydd och hållbar. Inget som trycker på magen, inget som glipar, allt bara sitter där utan att det märks. Cykelkläderna känns superproffsiga. Jag har aldrig haft så här fina kläder.

Jag har fram till nu kört tvådelat men hela tiden varit missnöjd med att toppen åker upp, jag drar och drar för att inte visa magen. kanske beror på att den här typen av kläder inte alla är tillåtande om man har en smula vadd runt höfterna. Det kan ju gå lite upp och ner var i månaden man befinner sig som kvinna.

E67EBBE8-28D6-4774-B612-BD1F6B9036EA

Och jag känner mig så snygg i denna dräkt. I går testade jag att cykla i den för att följa regeln – ingen ny utrustning på tävling.

Lite skav mellan låren eftersom trikläder har mindre padding, men det är bara att hacka i sig. Klockren och snabb.

Och snabbt cyklade jag.

Höll ca 30 km/h i snitt. Kanske lite under men med så knasigt god känsla. Har nog aldrig känt så här …. (tänk om jag hade tränat lite mer )…

BC729F28-CD22-4390-B2D8-5AFC5F6E1868

Jag har energi i kroppen som jag inte känt … alls faktiskt. När jag började med denna sport hade jag en otroligt pressad tid yrkesmässigt, kaos, panik och otroligt mycket press och dålig struktur på mitt jobbande (som var mitt eget fel). Jag var verkligen i stressträsket och vaknade kring 04:00 på nätterna och huvudet drog igång. Kroppen kändes ofta som bly när jag var ute och sprang. Men det var jag van vid. Det var vardag för mig.

Jag hade precis fått ordning på sömnen när Edith kom … och ja ni har hört mitt tjatande, men det har verkligen lönat sig att ta tag i detta problem. Nu har nog bebishormonerna gått ur kroppen så jag sover mycket hårdare och vaknar på ett annat läge. Förmodligen får kroppen bättre möjlighet att lagra in glycogen och det känns. Jag är fulladdad när jag tränar på ett annat sätt.

Underbar känsla.

Underbar känsla på cykeln. När det inte känns måttligt ansträngande  att cykla 80 km så går tiden ganska fort. Kring 70 km började jag bli trött och lite seg men energiintaget var inte på topp så det var naturligt. Kunder ändå pressa upp farten. Och jag njöt.

Kl 18:00 en solig lördag i Sverige – ALLA är hemma och grillar. Och jag får ha vägarna för mig själv.

Bergtagen och full av simlycka

Huvudstabadet ligger bara 4 minuter med tunnelbanan från mitt jobb. Huvudstabadet har en 50-metersbassäng utomhus vid vattnet. Huvudstabadet kanske inte är toppmodernt men ger en möjlighet till bassängsim ute i solen och chans på egen bana! Lyx!

7A74DFF1-8A78-4BA3-9433-8E22B2466D37

Tibblebadet i Täby är helt förfärligt på flera sätt. Framförallt alltid knökfullt och med personal som inte tar någon som helst ansvar för att styra upp simmandet och badandet så att det funkar på bästa sätt för alla betalande besökare och medlemmar. Roger betalar ett familjemedlemskap varje månad, vi lägger massor med pengar på att få simma som vi älskar men det är ofta fel avvägt mellan motionssim och snabbsim. Inte sällan är det 10-12 personer som crawlar i 1 bana och 4 äldre damer som simmar lugnt och fint och har 2-3 banor.

Nog om det.

Veckans satsning på lunchsim i Huvudstabadet blev ett fantastiskt lyckat drag. Istället för att gå upp tidigt och dra direkt till simmat så gick jag upp tidigt för att ha 2 timmars lunch. Smart eller hur?!

07:00 var jag på jobbet. Kunde jobba ostört och effektivt och vid 12:00 pep jag iväg med Ironman-ryggan slängd över axeln, ner i tunnelbanan och var på plats på under 15 min. Tjohoo vilken grej!

Lite kyligt i luften men desto bättre, lugnt och fint vid badet. 3 snabbanor 1 helt ledig!

Lyckorus! Wow vad härligt!

Jag var bara tvungen att dokumentera trots att huden var helt knottrig av vindarna och svala luften och sedan ned i vattnet och iväg.

Andningen var lite problematisk och jag insåg att jag mentalt fortfarande var på jobbet. Adrenalin efter effektiva timmar. Släpp allt, Andas. Känn vattnet, se solen under ytan.

Jag simmar så mycket bättre när jag slipper våtdräkten. Vattnet mot huden, hela kroppen vid ytan, starka tag. Jag fokuserade på armtagen och att få till lite kick. Det är det som brukar krävas för att jag ska simma hyfsat. Catchen på plats vid varje stroke. Ibland glömmer jag vänsterarmen och den lever sitt eget liv. Det gäller att tvinga hjärnan att hålla reda på alla kroppens delar, de olika rörelserna som sker diagonalt genom kroppen. Det gäller att inte ge sig och så ned med huvudet, sippa luft nära ytan. Fokus, fokus. Ta tag i vattnet.

2000 m och totalt uppslukad av stunden. Mindfulness när den är som bäst. Först när jag kom upp ur vattnet och skalade av mig badräkten och såg i spegeln att solen tagit på ryggen genom ytan så undrade jag: ”hur länge låg jag i egentligen”? ”Vad är det för dag?”

5F1E6853-8C0D-4F39-B936-AA1905CE8C3B

– Jösses det är ju arbetsdag! Kl är 13:30 och jag har simmat på tok för länge.

Men jag hann tillbaka till jobbet i tid och till mötet kl 14:00. Dyblöt i håret slank jag in i konferensrummet, högg girigt fikat som stod framdukat och som fick funka som kompensation för  den missade lunchen jag tänkt köpa på väg tillbaka.

Rusig av lycka, lite yrvaken känsla och rätt slut på energi.

Det här gör jag om nästa vecka.

Årets första långpass på cykeln

Äntligen var det dags. Jag snodde en lucka mellan studentfirande och 3-årskalas och cyklade årets första långpass – 8 mil.

971C4D0B-BFB1-47D8-833D-C663D5115318

Det enda sättet var att kapa tiden och bara ge sig ut med resultatet att jag stod 1 timme innan gästerna till Ediths kalas skulle komma och blåste ballonger, panikdukade och i all hast försökte få kalaset att se någorlunda förberett ut. Det hela räddades av att jag hade hembakade bullar och handrullade chokladbollar att bjuda på, en skål jordgubbar sätter kalaskänslan och toppa det med lite servetter och tutor så funkar det faktiskt riktigt bra.

Jag preppade takterassen med en stor lekmatta, ett lektält och en back med lego och sedan in i duschen. Man kan säga att de som känner mig är vana att bli mottagna av en värdinna som är dyblöt och håller mascaran i handen ….

Cyklingen var helt nödvändig. Jag håller bestämt fast vid planen att köra Vansbro triathlon första helgen i juli. Kan ju vara bra att ha cyklat ett långpass i alla fall. Förhoppningsvis tre …

Mest bekymrad är jag över simningen. Jag har väldigt lite uthållighet i simmet just nu och det går låååångsamt.

Försöker bara låta det vara som det är. Jag känner mig samtidigt starkare än på väldig länge så jag är på väg mot något som kan bli riktigt bra framöver. Och det ser jag framemot. Jag tränar det jag hinner. Vilar bra mellan. Är mycket mer noga med kosten. Ökar långsamt för att hålla alla skador långt borta. Försöker bara vara så klok jag bara kan och inte stressas av alla prestationer, resultat, träningspass osv osv som blixtrar förbi i sociala medier.

Känslan på cykeln bekräftade att jag är på rätt väg. Ganska skönt att ha lite grund innan det där första långpasset körs. Jag hade en bar och en gel som energi under hela turen. Snittade 28-29 km/h, stabilt, stark känsla och jag börjar bli mer avslappnad igen på cykeln.

Jag var supernöjd!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.