Helena Nimbratt

My triathlon stories

Umara sports clubs träningsläger i Borås

Förväntan och glädje. När man först tänker tanken att boka ett träningsläger mitt i vardagens schema så ser det stört omöjligt ut men tricket är att röja tid och klämma in det som känns viktigt. Med lite vilja och prioritering går det, det gäller bara att välja vad som ska prioriteras.

Jag hade så mycket på agendan att jag inte hade utrymme att tänka på lägret förrän dagen innan efter middag. Då packade jag, numera rutinerat, min bag men träningskläder och sedan enbart ett par extra tights och en mjuk hoodie – finare kläder än så krävs inte på detta genuina träningsläger.

Helt underbart.

Sara Hartzell kom flängandes till Centralen knappa 20 min innan tågets avgång. Genast fick vi ett sms som varnade om störning i trafiken och mycket riktigt blev vi nästan 2 timmar försenade och missade första passet.

Jeff, lägrets simcoach delger sitt tuffa schema för kvällens simpass.
Jeff, lägrets simcoach delger sitt tuffa schema för kvällens simpass.

Istället startade vi träningshelgen med ett hårt simpass i Borås vackra simarena. Jag var så taggad när jag hoppade i att jag lyckades simma rakt in i skiljevägen som delade av 50-metersbanan i två 25:0r. Jag nådde fram oväntat snabbt när jag fokuserade till 100% på tekniken och kraften i draget. En lätt stukning i fingrarna hängde sedan med hela helgen! Haha, så typsikt mig.

IMG_9292 (kopia)

Umara Sports Club läger levererade. Ambitionerna på arrangemanget kanske var något nedskruvade men intensiteten i passen var högre. Två riktigt utmanande och hårda simpass som fick alla att stånka och stöna och hänga som slaka gelégubbar lags linorna.

Jag har aldrig simmat så hårt eller bra tror jag men formen var inte med mig. Huvudet dunkade brutalt hela lördagsmorgonen fram till sen eftermiddag när det tillslut släppte någonstans i mitten av simpass 3.

Jag chansade och la mig i långbana och satsade på att köra 100-ingar med starttid 2 min. Jag klarade 3 av 10. Låter ju uselt men jag var supernöjd med det. Jag brukar simma en hundring på under 2 min om jag fokuserar ordentligt. Men det var inga problem. Upplägget var att det lätt gick att backa till 75:or vilket de allra flesta satsade på.

Helgen gick verkligen enbart ut på att träna hårt, ladda om och snabbt ta sig till näst moment. Vi var fyra tjejer i ett rum och alla klagade över dålig sömn: uppskruvade och förväntansfulla med kroppar vars förbränning gick på högvarv vid sänggåendet, då blir sömnen ytlig.

Lördagen började 07:00 i bassängen, därefter frukost som vi slukade i sådana mängder att personalen i köket inte hängde med att fylla på med bröd, ägg, smör och kaffe. Det rodde djungelns lag bland faten. Därefter fick vi oss lite backträning i Ryaåsar och Haléns backe. Jag saknar ord för hur sjukt jobbigt det var. Jag klarade att tassa tre vändor, pulsen skenade men jag återhämtade mig snabbt. Det tog drygt 6 min att genomföra varje vända. Så skönt att löpa på platt, slät, snabb asfalt tillbaka till vandrarhemmet.

Efter lunch var vi tillbaka i simarenan. Vi fick en work shop och sedan träna masstart och trängsel i en bassäng utan linor. När vi skulle dykstarta så slog paniken till i hjärtat och jag valde att stå över. Att den skulle komma var jag inte beredd på.

IMG_9282 (kopia)

Kvällen rundades av med föreläsning av Simon från Umara och jag fick med mig nya tankar om upplägg för träning.

Lägret avslutades med långpass. 20 km i ett snövitt Borås. Hög och klar luft, sol och hög stämning. Trötta men väldigt nöjda tog vi tåget hem jag och Sara. Den här gången utan förseningar.

IMG_9305 (kopia)

IMG_9309 (kopia)

Klockan visade att bara på lördagen hade jag förbrukat 5000 kalorier ... kunde knappt äta och dricka tillräckligt under hela söndagen.
Klockan visade att bara på lördagen hade jag förbrukat 5000 kalorier … kunde knappt äta och dricka tillräckligt under hela söndagen.

Ultraintervaller ger fin kvantitet

4 x 10 km med start varannan timme. Det är en snäll variant av upplägget ”ultrainervaller”.

Jag har länge väntat på ett tillfälle att köra detta pass som kräver tid och mentalt utrymme.

En långhelg i Dalarna där snön ligger tjock över markerna och det enda som finns att göra är faktiskt att bara vara – då känns det fint att klämma in ett tillfredställande träningspass och njuta av löpning i det fantastiska landskapet. De inger respekt det grönklädda blåböljande vyerna. Myrar, mörka skogar, höga branter och iskalla tjärnar, fullt av historik.

Härlig känsla att bärga hem 40 km löpning en lördag i skogen.
Härlig känsla att bärga hem 40 km löpning en lördag i skogen.

Jag märker också vilken kvalitetsskillnad det blir när jag har möjlighet att fokusera fullt ut på det pass jag ska genomföra. Vardagens träning ser annorlunda ut – ofta tidspressad, kompromissad med tanken i det som skall göras efter.

Så ser livet ut – det är bara att acceptera och göra det bästa av det. Framförallt njuta när det blir tillfällen som denna; 40 km löpning, fullt fokus inramad av lugn och fin miljö.

Innan passet startade så var det frukost. På Lövberget med endast vedspis tar det sin lilla tid och kräver en del förberedelser. Jag vaknade på morgonen och temperaturen var minst sagt kylig utanför täcket. Såpass kylig att jag fick min lilla treåring att ligga kvar medan jag slank ur värmen och gjorde upp eld både i öppna spisen och vedspisen.  På med mössa och massa kläder inne. Sakta värmdes stugan upp och den övriga familjen började röra på sig.

Jag rostade bröd på gammalt vis på en plåt i ugnen. Allt smakar så gott i fäboden, oavsett vad som ställs fram så skiner alla upp och tycker det är lyx.

Jag startade de första 10 k med att springa nedför berget en bit och mot grannberget Tyrsberget. De första 5 km gick nedför varvat med en del flackare sträckor och väldigt få uppförsbackar. Tilbaka är det en rejäl utmaning och nästan konstan motlut.

Jag sprang på 59 min. Lugnt och fint. Men kände mig ändå trött när jag slog mig ned på pinnstolen framför brasan för att torka och få värme. Två stora glas vatten och en sockerkaksbit. Sedan gick jag ut till familjen som var ute och byggde igloo i snön.

Vända två gick i samma riktning. Benen var lite sega de första metrarna, sedan rullade det på i ungefär samma tempo som under första intervallen. Vid 5 km blev benen lite segare men känslan var god hela vägen.

Tredje och fjärde milen så skippade jag att springa nerför berget för att undvika de värsta backarna. Men även om jag höll mig på berget så var det långt ifrån flackt.

Jag tyckte det var förvånansvärt lättsmält att springa 40 km uppdelat på 10 km. Kilometrarna bara flög fram. Snittfarten blev 06:17 tror jag, där de sista riktigt hala 5 km drog ned ordentligt.

Medan jag sprang som eldade min fantastiska man i bastun och stod vid spisen och förberedde middag. Jag smög in i värmen och med en iskall immig öl som sällskap. Genom fönstren såg kunde jag fortfarande se de blå dalabergens böljande allvar.

Det nya virket sticker ut i naturen. Till våren ska det behandlas så det smälter in lite bättre.
Det nya virket sticker ut i naturen. Till våren ska det behandlas så det smälter in lite bättre.

IMG_9252

I väntan på hell week

Lite hängig. Lite sockersugen. Lite vardagsseg.

Just nu känns det väldigt mycket vardag, dessutom har jag inte känt mig helt hundra i ett par dagar. Jag hoppade faktiskt över simningen i söndags. Jag sprang bara en kortare runda men känslan var så där. Beslutade att jag behövde lite tid i soffan och vila.

Panikmiddag på Melanders. Vardagslyx att ta en sådan utväg ibland.
Panikmiddag på Melanders. Vardagslyx att ta en sådan utväg ibland.

Just den här veckan känns det mesta lite trist men redan på torsdag vänder det och familjen drar för första gången upp till Lövberget och fäboden för i år. Med familjen menar jag numera Jag och Roger och våra två yngsta Tim och Edith. Simon min äldsta son flyttade hemifrån när jag hade radiotystnad här på bloggen och Olivia, som fyller 20 år, hon har sitt liv och fullt upp med jobb och rikt socialt liv. Kompisarna är viktigare än mamma med andra ord!

Efter helgen i Lövberget bryter ”hell week” ut. Börjar med att jag har team dag på jobbet med middag. dagen efter ska jag upp 04:00 för att ta mig till Göteborg för konferens. Hemma igen onsdag för att avlösa maken som har kvällsaktiviteter och åker sedan på Umara Sports Clubs läger 12.10 från centralen med tåg.

Tanken är att jag samtidigt ska driva vanliga arbetet framåt hyfsat som vanligt.

I kväll blir det trainer 60 min för att se hur kroppen reagerar. Lugnt är planen. Imorgon är det onsdags-sim, stenhårt som vanligt.

Trevlig vardagskväll!

Come back i löpning 2019 – tillbaka till glädjen!

Så där! Nu har jag ansökt om att få blir en Asics frontrunner 2019. Det vore ju superkul och en extra morot inför 2019.

Det blir mycket fokus på löpning det här året. Dels beror det på att jag tycker att löpningen är en avgörande del i ett triathlon. Mycket avgörs under Ironman på just löpningen. Sista milen kan bli hiskeligt lång om inte löpningen finns i kroppen.

_mg_0587_helena_nimbratt

Dessutom känns det roligare att springa på väldigt länge. Tack vare alla nygamla kunskaper jag fick av löpcoach Fredrik Zillén. Nya, därför jag aldrig får det teoretiskt förklarat för mig hur ett  löpsteg ser ut och hur allt hänger ihop med armpendling, fot-i-sättning och höftläge osv, osv. Jag har ju bara sprungit och det har funkat hyfsat. Gamla därför att jag faktiskt har sprungit ganska rätt , naturligt. Men inte efter ett gäng skador. Då gick kroppen vilse och svagheter förstärktes.

Nu känns allt så där fantastiskt på rätt spår. Jag älskar när kroppen faktiskt svarar på träningen, när känslan av ansträngning känns utmanande och god.

Stark, rak, snabb … hm …. nåja, allt är relativt men jag jublar när klockan burrar och visar 05:25 eller 05:10 och ibland även 04:50 som under veckans fartlekspass.

Här är löploppen jag planerat inför 2019:

FEB: Edsviken Summer Winter Marathon, del 1 21 km –  Done and dusted

APRIL: Österlen Spring Trail Duo 2 x 30 km med Roger som partner – Anmäld

MAJ: Kålmårdstrailen 21 km – anmäld

AUG: Edsviken Summer Winter Marathon, del 2 21 km – Inte anmäld än (1 vecka efter Ironman)

SEP: Värmdö Ultra 60 km – anmäld

Läger med Umara Sports Club

I november var jag på mitt första träningsläger – någonsin. Umara Sports Clubs läger i Borås. Jag såg nyhetsbrevet med inbjudan av en slump och var precis då i ett starkt behov att boka in några trevliga aktiviteter att se framemot inför vintern. Jag vill också göra något för att tillföra energi i träningen och lära mig något nytt.

Lite nervöst inför första passet med löpteknik.
Lite nervöst inför första passet med löpteknik.

Nu är det dag för läger igen och jag är anmäld. Denna gång får jag sällskap av Sara Hartzell som är sugen att testa sina triathlonvingar.

Många events inom triathlon förpackas ofta med en lyxig inramning, dyra hotell, resorter i solen, lyxig mat osv, osv. Jag uppskattar den typen av upplevelser men tycker faktiskt att det är helt omöjligt att lägga den typen av pengar på bara mig själv när jag har fyra barn i familjen och en man som jag hellre upplever något riktigt fint tillsammans med.

Umara Sports Club träningsläger
Morgonsim!

Umara Sports Clubs läger är upplagt helt perfekt. Funktionellt, mycket bra träning, inspirerande ledare, massor av mat och boende på vandrarhem. Kan det bli bättre?

Det som lämnade starkast avtryck i mig efter det senaste lägret var Borås simarena. Vilken magisk plats. Jag inbillade mig att kända triathleten och debattören Jonas Coltings engagemang i simsporten, i Borås där han bor, har bidragit till att simarenan är helt oklanderligt skött. Rent och så snyggt med stämningsfull belysning.

Workshop simning.
Workshop simning.

Det var en upplevelse att få simträna där med en duktig coach.

Lägret innehöll 6 timmar träning tror jag det blev och 2 timmar föreläsning om grundträning och energi. Vi började med löpteknik i Borås arena och sprang på bana. Vi pratade sedan styrketräning och basövningar.

07:00 lördag och söndag innan frukost var det simning, vi hann med ett långpass löpning och ett pass backintervaller och dessutom en workshop i simning.

Jag åkte tåg fram och tillbaka från Stockholm, tog en semesterdag på fredagen och var så nöjd med hela helgen.

Om två veckor åker jag igen. Då blir det fokus på simning och så blir det en hel del löpning. Ska bli superkul.

Edsviken summer winter marathon

Värsta tänkbara underlag. Bästa tänkbara sällskap. Och ett helt okej tävlingshumör.

Vad fantastiskt roligt det är med lopp. Vad länge sedan det var.

Pirret i magen. Förväntan. Förberedelserna, velandet hit och dit angående kläder, skor, strategi.

Vid startportalen med Sara Hartzell.
Vid startportalen med Sara Hartzell.

Jag hade förberett mig på snö- och islöpning, knarrande steg och frost i håret och på ögonfransarna.

Riktigt så blev det inte. Men det blev ett äventyr och en utmaning både fysiskt och mentalt.

Bara någon dag före loppet så byttes vintervädret till tö och regn. Den stora mängden snö som fallit under de senaste veckorna började smälta och blev blöt. Isen blev dubbel med ett skört översta lager som lätt gick att trampa igenom. Tävlingsledningen meddelade två dagar innan start att de planerade sju övergångarna på isen skulle blir två.

Summer Winter marathon är ett lopp som skall springas i par och upplevas tillsammans med en god vän. Sara Hartzell som jag har haft förmånen att uppleva Utö swimrun tillsammans med frågade mig om vi skulle köra ihop! Så kul och så glad blev jag över den frågan. Klart jag ville.

Kul också att ha något att se framåt tidigt på säsongen. Något att sikta mot under vinterns långpass.

Dagen för loppet var absolut värsta tänkbara vädermässigt. Snö OCH regn, massor av snö och is som underlag som förvandlades till mjuka tjock sorbet. Lägg lite vind på detta innan start så har vi toppat det. Men humöret var ändå gott. Stämningen riktigt mysig. Folk var fokuserade på att hålla värmen och att få komma iväg.

Starten gick nedför en lång backe och jag bestämde mig för att inte börja med att stå på ändan. Det var trångt längs gåpromenaden runt sjön, vi tuffade på och försökte gå om när tillfälle gavs.

Folk småpratade, skojade och skrattade. Jag och Sara fantiserade om hur det skulle kunnat vara om det var sol, gnistrande snö, minusgrader ….

Det var kul att springa. Snart kom vi till första övergången vid sjön. Ett 10-tal brandmän stod på rad och bevakade löparna eller hejade glatt. Ett par isdubbar per par var regeln. Kanske kontrollerade de detta.

Löpningen under sjön var ett kul inslag.
Löpningen under sjön var ett kul inslag.

Nu gick det inte att undvika blötan. Redan efter ett par meter hade vi trampat igenom ner i issörjan och det iskalla vattnet fyllde skorna. Bara att gilla lägget och tacka ullens goda egenskaper. Snart var fötterna varma igen.

Det var ett trevligt lopp. Underlaget tog bokstavligt talat musten ur en. Jag hade inte särskilt mycket energi med mig. Banan fanns vid de två vätskestationerna men jag var inte allas sugen på proppa munnen full just då. Sara och jag förvånades stilla över plastmuggarna som vattnet serverades i, så här i klimatmedvetna tider.

Regnet tilltog och underlaget blev ännu mjukare. Vi sprang om flera tappra löpare med uppgiven ryggtavla som pustade eller promenerade en bit. När fötterna plötsligt fick lite fast mark ökade vi takten en smula. Stadigt tog vi oss an den sista sträckan fram till mål och plockade många fina placeringar. Mina energidepåer var vid det här laget helt tomma. Har nästan aldrig kört slut på energin på det här sättet. Men det gjorde inget. Målrakan låg framför oss och den var samma branta backe som vi sprang nedför vid start.

Fina medaljen. I augusti springer vi hem andra halvan.
Fina medaljen. I augusti springer vi hem andra halvan.

Hurra för oss! Vi firade stort med bastu och varsin Ländia kokosboll. Smakade så gott!

Tack Sara för att du drog med mig på detta!

Icebugs är mina nya vänner

För sju år sedan när jag köpte mig ett komplett längdskid-kit så förvandlades de tunga långa vintrarna till något positivt med uteaktivitet. Det var ett av de bästa investeringar jag har gjort.

A8A7ED1D-E71C-4257-BF51-A7B7B85D77FE

Samma känsla infann sig när jag köpte ett par Icebugs, löparskor med broddar/dubb. Jag fick hem dem i förra veckan och var förväntansfull och lite nervös för premiären. Jag har hört att många har klagat på att det sliter hårt på underbenen att springa med riktigt bra grepp och jag vet själv hur det känns at springa på banna. Sjukt härligt med fäste fast farligt, farligt. Ganska snabbt kommer en sugande känsla i vaderna om man är ovan.

Jag satsade dessutom, mot alla goda råd, på ett långpass med de nya skorna på. Med härliga Sara Hartzell som jag ska springa lopp med på lördag. Edsviken Summer Winter Marathon som går ut på att man springer i par, med sin brf – best running friend, och deltar i två halvmarathonlopp, ett på vintern och ett på sommaren. Sammanlagt blir det ett marathon!

Vinterbanan är dessutom tänkt att gå över isen men vädret kan såklart sätt stopp för de planerna och så sent som igår meddelade tävlingsledningen att banan är omdragen, det ligger 20 cm vatten på den annars tjocka isen.

Men mina nya Icebugs kommer ändå att användas flitigt. I veckan sprang jag min vanliga sommarrunda runt Rönningesjön som annars är olöpbar och isig så man knappt kan promenera. En ny värld full av möjligheter öppnades. Vilken lycka.

Benen känns helt ok. Lite stramt men ingen smärta! Tjohoo!!!

Statusuppdatering: Starkare ben och huvud med styrka

|LÖPNING|

Vad har hänt med löpningen under höstens tystnad?

Massor.

Jag bygger på förra årets strategi där jag fick börja från noll efter långt löpuppehåll och skador.

Löpning vis Angarnsjön.
Löpning vid Angarnsjön.

Jag tar det försiktigt, noga med att inte skada mig och försöker reflektera vad som hänt när jag under de senaste åren stretchat det för mycket och misslyckats. Oftast är det de där tävlingarna som stökar till det, eller att jag har små känningar under en längre tid som jag tolkar som ofarliga och så plötsligt ”bang” så är smärtan ett faktum.

Så här långt känns det bra. Bättre och bättre. I går sprang jag ett tröskelpass där snabbaste kilometern låg på tempot 05:10 och snittet slutade på 05:30, trots snömodd och is. Det var en häftig känsla. Länge sedan.

Det känns också skillnad mellan löpningen nu och för 6 år sedan när jag började med triathlon. Åldern känns. Det blir orättvist att jämföra sig med 38-åriga Helena när jag snart är 45 år.

Receptet på löpningens framgång så här långt heter Fredrik Zillén och detta styrkepass som jag gjort med variationer under över ett år.

Löpning i Stolpaskogen i Täby.
Löpning i Stolpaskogen i Täby.

Tung styrka

3 x 6 reps squats

2 x 6 reps marklyft

3 x 10 rep enbens marklyft med kettlebell

3 x 6 vadpress sittandes i maskin

3 x 6 vadpress stående i maskin

3 x 8 höftlyft fötterna på pilatesboll

Jag har nyligen ökat vikterna och bland annat nått kroppsvikt i marklyft. Jag kör 45 kg i squats. Jag började på 15 kg i nov 2018 och skyndat långsamt. Styrkan känns tydligt både i cyklingen och i backarna på löpningen.

Skön känsla.

Balans mellan träningstunga helger och familjemys

Varje söndag stupar jag och Roger i säng. Kudden är alltid lika efterlängtad. Vi konstaterar gång på gång vad mycket roligt vi har gjort och hur galet mycket vi har hunnit med.

– Vi kan inte hålla på så här, säger jag lika ofta. Men lyckas vi dra ner på tempot?

Foto: Karolina Mikkonen
Foto: Karolina Mikkonen

Ja, när vi åker till vår fäbod på Lövberget i Dalarna, vår knasigaste spontanköp, då går allt in i ett slags undantagstillstånd och tempot går ner på sparlåga. Vi låter packandet ta sin tid. Vi kör upp utan brådska, laddar med kaffe och åter middag längs vägen och så pratar vi ikapp allt det vi inte hunnit med under veckan som gott. Edith sover och fortsätter att sova när vi bär in henne som en inlindad kokong i huset och gör upp eld i spisen. Vi somnar direkt och sover hårt i tystnaden med kalla näsor tills Edith inte vill ligga under täcket längre. Då stiger vi upp och gör eld och får igång kaffepannan.

Vi längtar nu till Lövberget. Till bastun och till avsaknaden av intryck.

För så länge vi är hemma så blir helgerna så där fulla av en massa skoj, och många timmars träning. Den här helgen som passerade så tränade jag 4,5 timmar, 3 timmar cykel och 1, 5 timmar simning, vi hade kusinträff med lek i badhuset i Norrtälje med medhavd matsäck och mys i relaxavdelningen. Edith han med en repa på Leos lekland där en kompis hade kalas och vi hann med en härlig tur på långfärdsskridskor med äldsta sonen och hans fantastiska sambo som tog så fina bilder.

Det är en avvägning hur mycket man ska gasa under dagen för att orka ett stenhård simpass vid 19:00 en söndagkväll. Jag började morgonen med 1, 5 tim på trainern. Cykling inne suger ordentlig på krafterna. Sedan skridskoåkande och korvgrillning i minusgrader, handla och middagslagning gör att man är lagom mör när middagen väl landat i magen och kaffet är upphällt. Men jag ångrar aldrig att jag lyfter mig själv i kragen och packar in alla simgear i bilen och pallrar mig till simhallen.

Härligt med ute-lek.
Härligt med ute-lek.

Där väntar en fullklottrad White board med ett stenhårt pass som genererar si så där 3000 m och en massa syra. Inte konstigt att den där kudden känns så himla skön och det spelar ingen roll att håret fortfarande är blött.

Lyx att få hänga med sonen.
Lyx att få hänga med sonen.
Och hans fantastiska Karolina.
Och hans fantastiska Karolina.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.

Statusuppdatering: Höst med Täby Sim

För att täppa till hålen en smula här på bloggen tänkte jag först uppdatera om läget i det tre triathlongrenarna – simning, cykling, löpning. Vad har hänt sedan sist?

| SIMNING | 

Att simma med andra triathleter och simmare är fantastiskt roligt, motiverande och lärorikt. Detta vet jag sedan gammalt och de olika kurser jag gått. Jag vet också hur roligt det är att känna att simningen känns bra jämför med när vattenkänslan inte alls infinner sig och allt bara känns okoordinerat och konstigt.

Simning när det är som bäst. December, Thailan, Koh Jum. 1500 m efter frukost.
Simning när det är som bäst. December, Thailan, Koh Jum. 1500 m efter frukost.

En fördel med att bo i Täby kommun, strax norr och Stockholm, är att här finns en gammal tradition av simning och en stor och stark klubbverksamhet. En verksamhet som dessutom har plockat upp simtrenden bland motionärer och numera har ett utbud av kurser och träning som passar sådana som mig – som vill bir bättre på crawl, få hjälp med träningen men som inte är drillad i simningens alla regler och inte ens kan voltvända.

Men det går utmärkt att simma utan att slå en kullerbytta vid kakelväggen varje gäng – det kan jag intyga. Och om jag tävlar mot någon i banan bredvid som behärskar denna övning så måste jag bara simma lite fortare …

Just nu är jag i en fantastisk härlig uppåtgående spiral i simningen och jag har ökat simtiden efter nyår från 1,5 timmar/vecka till 2,5 timmar organiserad träning. Jag simmar söndagar och onsdagar med Täby Sim, ibland lyckas jag simma ett pass utöver detta.

Trots att detta inte är någon större mängd så har jag redan blivit mycket bättre på alla sätt. Den stora skillnaden är att jag tränar på riktigt. Jag simmar hårt, jag puschar mig och jag kliver upp ur bassängen ibland med darrande ben.

Det är fantastiskt roligt. 1,5 tim träning bara försvinner i ett nafs. Jag har dessutom börjat träna benspark och vattenkänslan växer, jag känner mig tryggare och tryggare – jag har så kul i bassängen!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.