Helena Nimbratt

My triathlon stories

Incheckad och startklar – nu kör vi Ironman!

Festen. Förväntningarna. Spänningen. Det är helt omöjligt att gå runt att sura över spilld mjölk när Ironmanfesten bubblar för fullt.

Jag har provcyklat och försökt försäkra mig om att allt fungerar. Det känns riktigt bra. Med den där tempohjälmen på huvudet, spontaninköpt på expot, känns det till och med ännu bättre.

Jag har provjoggat och … ja, det lilla hopp som tänts släktes snabbt. Ouppvärmd känns det skit att springa, rent ut sagt. Jag hoppas att det känns någorlunda efter cyklingen imorgon när kroppen är varm så att jag åtminstone kan får springa ett par kilometer av den där maran. (innerst inne hoppas jag på ett mirakel)

IMG_0203

Men viktigast är: jag är taggad. Det känns kul. Inte lika mycket tunnelseende som mina två andra Ironman men det kittlar rätt bra i magen.

Nu är kl 20:30 och vi har haft fullt upp hela dagen. Det där med att vila dagen före … det känns helt omöjligt att hinnas med. Och särskilt med en tvååring.

Vi försökte konststycket att vid incheckningen båda två ta cyklar, påsar och lotsa Edith verbalt och hindra henne från att som vanligt springa iväg och gömma sig. Det gick riktigt bra fram till vi skulle gå in i växlingsområdet – barn var inte tillåtna. Knepigt när barnvakten inte anlänt ännu. Men vi löste det med.

Ni siktar jag på sängen så fort jag har fyllt mina flaskor. Jag har en race-plan, en energi-plan men lämnar en del flexibilitet att reglera efter hur kroppen känns. Just nu hoppas jag att kunna reglera det åt det positiva hållet.

Håll tummarna!

IMG_0202

Mentalt stålbad: Kraschar en vecka före Ironman

Det var i lördags. Jag skulle cykla lugnt långpass till Drömkåken bara för att få kvittot att jag har cyklingen i en liten ask. Få lite tid i tempoställning. Öva på sportdrycken.

Njuta!

Jag får skjuts av Roger förbi den hårt trafikerade Arningeleden eftersom jag redan innan start är upprörd över att tvingas cykla på en hårt trafikerad 80-väg.

Jag blir lugn igen. Pussar Roger och Edith hej då och pinnar iväg med ett leende på läpparna och klappar mig själv på axeln. Tänk vad långt jag kommit som cyklist. Sedan den där första milen för fyra år sedan där all energi bara gick åt till att klicka i och ur fötterna.

Jag minns långpassen med Fredrikshof sub 12-timmargruppen inför min Vätternrrunda. Minns hur slut jag var och förskräckt att planen var att jag skulle cykla 10 mila VARJE lördag i två månader.

Nu cyklar jag 10 mil ensam, fikar lite och behöver ingen extra återhämtning.

Jag sneglar på klockan fast jag lovat mig själv att strunta i den idag för att inte riskera att presssa upp tempot och slita mer än nödvändigt på kroppen.

Efter 2 mil på min vanliga kuperade bana med lugn känsla så kikar jag ändå på klockan och ser att jag håller jag 31 km/h i snitt.

OJ! Jag blir glad, hoppfull, stolt och måste erkänna att vinterns trainerträning har gjort skillnad. Detta är snabbt för min del.

Det har slutat att regna. Jackan ligger i ryggfickan och solen kikar fram.

Jag tillåter mig själv att trycka på en smula. Säger till mig själv att våga dra fördel av den långa nedförsbacke som ligger framför. Jag susar över nästa uppförsbacke och skrattar lite att jag cyklar i 30 fast det i UPPFÖR! Jag älskar det här! Njuter, njuter. Känner mig stark. Inte illa för en 3-barns 40-plussare!

Amen – nu får jag väl ändå köpa mig en tempohjälm!

Jag rättar till min tempoställning, försöker komna ned mer med skulderbladen. Nästa korsning är det dags att svänga vänster mot Rimbo.

Det är 80 på den här vägen också. Jag hör och ser en bil bakom och bestämmer att låta den passera innan jag tar mig över i filen för vänstersväng. Det går fort, det är nedför även här. Jag bromsar in och avvaktar. Bilen passerar, jag ser över axeln att ännu en bil är på väg och jag skyndar mig att korsa vägen med sikte på att snabbt komma undan och ligga till vänster vid refugen för att inte vara ivägen. Jag tänker först svänga direkt men ser att mötande bil ligger i väldigt hög fart och kommer inte hinna bromsa om jag svänger nu. Jag måste …

Kaos, förvirring – jag ser plötsligt vägen störta mot mig och hör hur cykeln skrapar, skriker och klingar i vägbanan. Cykeln vek sig. Det tog en millisekund. Jag hann inte reagera. Förstod inte vad jag gjorde för fel men uppfattar någonstans att jag precis korsat en stor vit vägpil som pekar vänster.

Jag VET att vita vägmarkeringar är hala om de är blöta. Och det har regnat. Men var det för att jag svängde, eller bromsade jag? Jag glider på asfalten, vill få stopp på farten. Det gör ont att glida. Blir rädd. Var är bilarna? Hur skadad blir jag nu?

Intensiv smärta. Så. Nu tog det stopp och jag hör bilar närma sig. Gör en kraftansträngning och tar mig upp på refugen. Cykeln … det gör satans ont. Måste bara profylaxandas, andas för att inte drabbas av panik. Ligger kvar. Jag hinner tänka på att nu är det ändå kört med Ironman på lördag. Minns mopedolyckan som 19-åring och vet att kroppen kan vara hur trasig som helst … då var benet nästan helt av … jag mår illa, så väldigt yr nu … Hör att bilar stannar. Hjälp är på väg.

Jag behöver nog inte måla upp bilden mer än så. Ni fattar.

Det var inte kul att krascha med cykeln. Jag gjorde illa mig men bröt inget och det var ingen bil inblandad. Den vita pilen, vägmarkeringen, var boven i dramat. Jag gjorde något fel. Bromsade för hårt. Svängde för tvärt. Hade kanske fortfarande för hög fart. Det var i en nedförsbacken. Cykeln vek sig blixtsnabbt, fick inte ens en chans att försöka parera.

De som hjälpte mig ringde ambulans. Jag var väldigt yr och medtagen, frös och var törstig. De diskuterade att armbågen såg illa ut men jag bad dem att inte prata om det. Jag ville inte veta just då. De sa till varandra att ”hon är chockad”, hämtade filtar och pratade lugnande.

När ambulansen kom skämtade jag med personalen och frågade hur trötta de egentligen var på att skrapa upp cyklister från vägen.

Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!
Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!

– Vi tar det i bilen, sa de menande och stängde igen bakdörrarna. Precis då kom Roger fram till olycksplatsen, hoppade in i bilen pussade mig och sedan kördes jag till Norrtälje sjukhus.

I bilen fick jag veta att den vanligaste cykelolyckan var klungor som hakat i varandra.

– Sedan ligger de där i en hög huller om buller och skräpar.

Som tur var hade de bara erfarenhet av en lite allvarligare cykelkrasch. En singelolycka som min. Jag hade tur.

Röntgen av höft och armbåge visade inga frakturer. Huvudet klarade jag helt till priset av en sträckt nacke. Armbågen fick några stygn.

IMG_7747

Resten av helgen var jag trött, öm, hade svårt att röra mig och jag var väldigt nedstämd.

Nu då?

Det är torsdag. Vi sitter i bilen på väg till Kalmar. Låret pryds av ett stort mörkt blåmärke och en konstig svullnad. Jag har fått en smäll på knät som ömmar och kroppen känns helt klart upptagen med reparationsarbetet. I tisdags försökte jag jogga lite för att känna att det gick. Dålig idé. Kroppen skrek i protest.

Rent mentalt har det varit ett hästjobb. Men idag är jag glad. Jag har smält det faktum att jag måste anpassa mig till rådande omständigheter och göra det bästa jag kan av situationen. Läkarna har sagt att jag får simma med stygnen. Kommer säkert ömma en del att ligga i tempoställning men cyklingen borde funka. Löpningen vågar jag inte alls hoppas på. Jag räknar med att jag kommer att gå en stor del av distansen.

Nu är vi snart framme vid festen! Dags att koppla på leendet och ha kul!!

Race report – LED Loftahammar endurance day 2017

Må Loftahammar endurance day aldrig växa och bli ett stort lopp.

Sorry Mattias Evald, grundare och arrangör av detta event som jag utan att tveka klassar som ett av det mest välarrangerade, trevligaste, vackraste jag hittills har deltagit i. Sorry att jag börjar min race report med de orden, men gud va mysigt loppet var, tack vare sin familjära stämning och lagom stora format. Det var också genuint. Trevligt och coolt.

Självklart beror det främst på att banan var helt magiskt vacker, tuff och kittlande utmanande med en häftig målrakaa i vattnet. Funktionärerna de gulligaste man kunde tänka sig. Den hembakade äppelpajen och vaniljsåsen smakade himmelskt precis när jag hade en mental dipp. Alla små detaljer som till exempel att att få en medalj av glas, att startkittet låg i en snygg vattentät säck och att den där grillade burgaren av närproducerat kött satt som en smäck efter målgång.

Mattias och alla ni andra som jobbat med loppet – tack! Alla fina detaljer, jag lovar vi märkte dem och uppskattade allt.

Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!
Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!

Vi vaknade upp till en fin morgon på Tättö Camping med hissnande 37 km löp och 9 km sim framför oss. Precis utanför stugdörren skymtade vattnet mellan tallarna, där någonstans visste vi att sista simningen och målrakan låg och väntade på oss.

Det var en blåsig dag men jag kände ingen oro. Som medlem i Team Nimbratt, med Roger som partner är jag inte rädd. Det kan få blåsa och vara vågigt, jag vet att det ändå kommer att gå bra. Jag ligger bakom, slipper navigera som jag är stundtals usel på och bara koncentrera mig på att simma och hålla koll på att linan inte är spänd så Roger får mer motstånd i vattnet.

Roger har inte varit jättepepp inför den här tävlingen. När han inte ville köra Utö med mig så letade jag efter ett annat varmare swimrun och hittade det ganska anonyma LED tack vare rekommendationer. Jag lirkade lite och anmälde oss sedan helt sonika utan att jag fått varken ett ja eller nej.

Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.
Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.

Jag som har hanterat hjärtproblem och en misstanke om överträning förhöll mig spänt avvaktande inför loppet. Visste inte vad jag skulle ha för taktik men bestämde tillslut att ta fasta på vårt gamla motto: ”en trevlig dag i skärgården”. Jag ville ta revansch på Utö, fnär det gäller glädje och känsla, fart kommer i andra hand för mig just nu.

Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.
Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.

Alla förberedelser flöt på. Jag stressklippte våtdräktens ben någon centimeter till, blev inte helt nöjd med längden med släppte det. Jag proppade alla tillgängliga fickor fulla med gels, sippade på min starkt blandade resorb och proppade munnen full av sockerkaka. Sedan åkte vi till starten.

När det är ett litet lopp är det inte lika nödvändigt att vara på plats vid starten så där ap-tidigt. Vi kom 45 minuter före och hade gott om tid att supa in stämningen, lämna in väska med ombyte, ta plats i startfållan och bli godkända att starta. Våtdräkt, lina, mössa och startnummer var de enda kraven från tävlingsledningen.

IMG_0070

IMG_0072

Första sträckan löp var ca 8 km. Vi startade med nedcabbade dräkter och bävade en smula för den långa löpningen. 8 km är långt i våtdräkt. All löpning i våtdräkt är långt på något magiskt sätt. Tyngre, varmare och skapar en stark längtan till vattnet. Så är swimrun.

Vi konstaterade ialla fall att det var fiffigt med lång löpning innan start. Då hinner startfältet sprida ut sig och trängseln i vattnet blir mer lagom. Perfekt!

Vi mötte ett lag som stånkade och pustade.

– Vi kanske inte är sist ändå, sa de när vi dök upp. Alla som rusar på nu får bara betala för det senare. Det är vi lite äldre och erfarna som är smarta, sa swimrunnern längst fram i linan och blinkade menande.

– Det är simningen som är vår starka gren. Vi räknar med att ligga topp 10 efter första simningen.

Det var ju mer än jag och Roger kunde räkna med tyvärr … harkel.

Men även om vi inte var bäst så simmade vi grymt stabilt. Roger är grym på att navigera, även när strömmar och vind drog fick våra konkurrenter ur kurs höll han en stadig kurs längs flaggor och i perfekt riktning mot uppstigningsplatsen.

Första simningen  var 900  meter och kändes lite svajig. Vattnet var stökigt. Det ÄR blåsigt idag tänkte jag och försökte hitta en rymt medan jag kastades hit, dit och fram mot Roger. Jag bävade lite tyst för mig själv och tänkte:

– Oj, är det så här vår dag kommer att se ut.

Andra simningen gick, bättre och jag kände att nu var vi på gång.

Simningar och löpningar rullade på. Jag har svårt att minnas exakt vad som hände när men vi hade en fantastisk fin dag med stabil känsla. Jag gillade att banan hade långa sjok av sim och några långa löp. Det gjorde att man ganska snabbt kände att man kom framåt i loppet. LED är helt klart den mest välserverade tävling man kan tänka sig. Endast tre egna gel gick åt under de 9 timmar som vi var ute. Det fanns energistationer överallt alla bemannade med nyfikna, vänliga och engagerade människor. Så himla gulliga.

Min tävlingslust infann sig dock aldrig. Jag var väldigt pigg i huvudet men kroppen kändes som en sengångare under vissa löpsträckor. Tanken på överträning har slagit mig tidigare – så även nu. Samtidigt finns Ironman då i mitt huvud och hjärta. Jag har satsat så mycket träning i år och fokus – lagt så många timmar. Jag vill få en bra dag i Kalmar och höll därför igen mer eller mindre omedvetet.

Men jag är också satans dålig på att springa i teknisk terräng. Jag är som en gammal tant när jag tror att klipporna är hala. Livrädd att halka. Så det kan bara bli bättre.

Roger och jag samarbetade fint. Lite oruttade i början men mot slutet av loppet så kändes det som allt satt. Under sista sträckan var det några riktigt kalla simningar. Eftersom jag låg bakom Roger och jag trots allt bara är snäppet svagare i simningen än honom så blev det väldigt inaktivt för mig bak i linan. I bland kändes det som jag knappt rörde mig och jag blev riktigt kall på slutet och skakade. Jag påminde mig själv om hur mycket trevligare swimrun är under sommaren. När det inte är så kallt.

Sista simningen gick från campingen där vi bodde och som låg precis på andra sidan vattnet där start och mål låg i småbåtshamnen. Skakandes kom jag upp ur vattnet till sista vätskestationen med glödhett kaffe (underbart) OCH en fantastisk hejarklack bestående av Edith, hennes storebror Tim och deras farmor. Edith i badkläder lite halvt förvirrad av att vi plötsligt sprang där i knasiga kläder. Men hon var helt med på vad som skulle hända.

– Mamma ska bara simma och plaska lite till. Springa fort!

Det gav extra pepp till sista sträckan. Utsikten över målrakan var underbar. Naturen och allt i sig var fantastisk vackert men flaggorna som ledde rakt in i mål de var en härlig syn. Men just när vi skulle simma låg en liten stormby, milt talat, över målområdet. Det regnade rätt bra och de där flaggorna … jag kikade på dem med ena ögat under ytan, nedborrad i vågorna …vissa låg vägrätt längs vattnet i den hårda vinden.

Det var det bästa som kunde hända. Visserligen stod hela publiken inklämda under tak, när vi kravlade oss upp på stranden, men jag fick en ordentlig övning i att simma i hårt väder. Det gick utmärkt. Tillsammans med Roger kändes det bara häftigt och underbart!

I mål fick vi snyggaste medaljen, en värmande filt, skjuts till duschen och en grymt god burgare. Öl tror jag att det fanns någonstans men den missade jag helt!

LED är mitt nya favoritlopp!

IMG_0081
Alla behövde inte gå i mål i regn. Snacka om skärgårdsväder!

 

Try triathlon – perfekt att diska av alla misstag

Tisdagar bjuder Vattenfall World Triathlon Stockholm på gratis träningstävling under flera sommarveckor. Roger har varit med sedan den tiden när det bara var en handfull deltagare varje gång – numera kommer över hundra nyblivna och veteraner för att köra ett kort och hårt träningspass.

Förra veckan körde Roger. Den här veckan var det min tur och jag laddade för att utmana mig själv och genomlida 40 minuter med riktigt hög puls.

Försnacket var som vanligt trevligt. I tisdags med Micke Rosén, förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten, som tipsade om hur man får växlingarna att flyta smidigt.

Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.
Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.

Jag brukar alltid vara nervös inför de här tävlingarna. Simningen är nog den mest turbulenta jag har upplevt. Kort, väldigt trångt, många ovana och mycket adrenalin.

Det värsta jag vet.

Jag fick dock en bra start eftersom jag för första gången vågade ligga i främre led men en bit in i loppet körde det minst sagt ihop sig. ”Bojen” låg den här kvällen närmre land än vanligt, det blev trångt och trots att jag navigerade så ordentligt jag kunde var jag nära att frontalkrocka med en snabbsimmare som redan hunnit runt vändpunkten och jag fick en rejäl smäll på överläppen.

IMG_7629

Jag trodde ett tag att den sprack. Men jag såg inget blod och sånt här händer så jag avslutade simningen och kände mig nöjd.

Växlingen kändes bra. Minns hur jag som nybörjare hade så hög puls att det var svårt att tänka. Men inte nu. Kul att upptäcka framsteg.

IMG_7637

Nyttigt också för mig att cykla kort, snabbt och med många svängar. Men av någon märklig anledning så hoppar kedjan när jag försöker växla. Har aldrig hänt tidigare och jag får klura flera minuter och vända cykeln upp och ned innan jag kommer på hur man gör och med olja upp till tänderna kan cykla iväg.

Bra! Då har jag testat det.

IMG_7663

Trots alla missöden gick jag i mål 3 min snabbare än min bästa Try triathlontid. Skoj ju! Roligast är dock att insupa triathlonstämningen. Få lite feeling. Se lite folk. Se alla glada trötta ansikten när passet är klart.

Det är så fantastiskt att lite fysisk aktivitet kan få vem som helst att le med hela kroppen!

 

Mental uppladdning viktigare än fysisk inför Kalmar

Jag älskar den här tiden. Jag älskar värmen i luften, i vattnet och att alla är lite mer långsamma efter vårens alla måsten och sommarens vila.

Det är nu först jag verkligen kan njuta av sommaren.

Dra på sig våtdräkten, ta damcyklen och trampa ned till sjön och simma en stund. Strunta i om det regnar lite, det är ju ändå ljummet. Strunta i att ta på sig skor eller att byta om, cykla ståendes hem som en annan galning med sjövatten droppandes från håret och ett brett leende på läpparna.

IMG_0037

Tänk att våtdräkten som känns så självklar på bryggan kan kännas så fel när man cyklar förbi en förskola där föräldrar hämtar sina barn!?

Dagarna går. Inte långt kvar nu. Först LED på lördag och sedan återhämtning och mental uppladdning inför Kalmar.

Jag lyssnar på kroppen nu och låter den bestämma intensitet och mängd. Simfokuset har gett resultat. Paddlarna är på varje pass med tanke på LED men nästa vecka blir det att simma utan. Trivs bäst i min smidiga HEAD swimrun aero-dräkt som inte ger skav i nacken, inte har kardborrband bak som håret fastnar i och som ger smidig och skön vattenkänsla. Jag simmar konstigt nog snabbare i baddräkt än med våtdräkt. Ska det inte vara tvärtom?

I lördags satsade jag på ett brickpass på cirka 3 timmar istället för långpass på cykeln. 2 timmar hård cykling och sedan ut på 10 km löp med ambitionen att hålla högre tempo. Det kändes obekvämt och segt. Sommarvärmen tog på krafterna och som vanligt hade jag fått i mig för lite vatten på cyklen. Höll 5:20-tempo i 7 km och sedan var jag tvungen att springa ut på närmaste brygga och kasta mig i vattnet.

Man lever bara en gång. Lite måste man få njuta också. Det var sååååå fantastiskt skönt. Efter doppet gick det betydligt lättare att springa, men jag satsade på nerjogg de sista kilometrarna hem. Det tog bra det passet, var trött resten av kvällen.

I går var ambitionen att springa ett kortare fartpass. Det gick helt åt skogen. Kroppen kändes obekväm redan de första metrarna hemma utanför dörren. Känner en konstig och oläglig spänning i vänster vad och jag längtar rent allmänt efter mjukgörande massage. När jag började springa var känslan tung, huden gjorde ont. Allt var obekvämt. Märkligt att det kan bli så där. Jag sprang drygt 4 km. Stannade gjorde solhälsningar och försökte hitta mig själv i hunden, spänningarna släppte en smula och sedan bestämde jag mig för att gå och njuta av kvällen istället. Jag ville inte riskera att dra på mg en skada i vaden bara för att jag som vanligt vägrar sluta springa. Det är det inte värt.

Efter några timmar hemma kändes allt mycket bättre.

– NU ser du mycket gladare ut, utbrast Roger och som  jag konstaterar igen att just nu har jag noll tolerans mot stress. Så jag fortsätter att satsa mer på mental uppladdning inför Kalmar snarare än fysisk. Hitta god, lugn känsla inombords. Styrka och beslutsamhet.

En del av Team Nimbratt.
En del av Team Nimbratt.

Dubbla hjärtlsag – hur farligt är det?


Först är det en hel evighet kvar, sedan är det flera månader fram i tiden. Efter det så har man ju semestern på sig … men ta mig sjutton. Den där semestern börjar lida mot sitt slut och nu är vi snart där igen: JULAFTON är snart här! Bästa dagen på året – det är inte långt kvar till Ironman Kalmar.

Tjohoo!!!

Det är bara det att jag och Roger ska köra ett litet swimrunlopp först.

Loftahammar Endurance day bjuder på 37 km löp och 9 km sim … vi tänkte inte alls som vanligt utan vi följde våra hjärtan. Vi ville köra ett swimrunlopp ihop. Få en dag tillsammans – egentid. En sjuhelsikes date!! Så vi valde att köpa en startplats till LED, eftersom vi inte vann lotteriet till ÖtillÖ. Logiskt, eller hur?

Det kommer bli en kul dag i skärgården, det är ett som är säkert och och vi hoppas på snabb återhämtning. I dag har Roger skaffat sig en ny swimrundräkt och vi har vi turats om att simma och springa lite runt sjön där vi bor. När vi kom hem så så jag bestämt till Roger att nu MÅSTE jag blogga.

Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.
Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.

Jag har inte bloggat på länge. Det är helt enkelt fullt i schemat med en tvååring, jobb, tre stora barn, ett hem som ska skötas och en massa roliga saker som ska upplevas och göras. Som till exempel semestern. Jag har också känt mig mentalt sliten. Det ska sägas. Jag har lite att fundera över när Kalmar är över. Hur gör jag nästa år? Vad hade jag kunnat göra bättre det här året?

Helt klart så har jag tränat FÖR bra och varit för motiverad i vintras. Det har resulterat i slitet huvud under sista delen av våren och det har inte funnits tillräckligt med ork att genomföra den formtoppning som jag har haft i bakhuduvdet under hela resan.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Jag har lärt mig att inte underskatta att unna mig att göra andra roliga saker – släppa troathlonandet ett par dagar,  inte bara träna.

Jag har dessutom haft lite huvudbry kring hälsan. Hjärtat har gjort sig påmint med arytmier – en ovana som finns i min släkt men som också är en vanlig företeelse bland folk som sysslar med långdistans. När hjärtat spökar, slår dubbelslag och bökar, då påverkas man lätt mentalt. Det är också dumt att maxa pulsen innan man har fått en utredning.

Problemen blir ofta värre av oro. Mitt första EKG visade flera extra slag. Men i veckan gjorde jag ett arbets-EKG och fick cykla upp pulsen till max och fortsätta tills failure och jag presterade på topp. Det tyder på att hjärtat är friskt. Inga kranskärlsfel – jag blev friskförklarad.

Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!
Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!

Jag firade med att köra 4×4 min på trainern så svetten sprutade och kroppen jublade. Jag har saknat detta! Under hela sommaren har jag saknat att ta i och tro på min styrka. Det är inte kul att tvivla, det blir ungefär som när jag körde i Vansbro – lite halvdant.

Så så ser läget ut inför mitt A-race. Det här har jag tränat under de sista veckorna.

Jag har varit på Öland en vecka och cyklat 30 mil totalt.

Jag har sprungit en del långas, senast den här veckan blev det 20 km i tävlingsfart..

Jag har även kört ett par pass med intervaller. Något tröskelpass.

Den här veckan har jag simmat så gott som varje dag med paddlar.

Och jag har gjort vad jag kunnat för att hämta upp mentalt. Det positiva beskedet från doktorn gjorde verkligen sitt.

Nu tänker jag se till att njuta av det jag har, den form som faktiskt finns där och att jag har gjort massor av bra träningstimmar under ett helt år. Jag gör det bästa av det helt enkelt och satsar på att suga på varje minut av den dag som känns lika speciell som julafton.

Och nu när doktorn har sagt att mitt hjärta visade på normal hjärtrytm så börjar jag tro på att jag är Ironman ändå.

Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!
Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!

 

Race report: En dag i Vansbro med fantastiska triathlonfamiljen!

Vilken fantastisk dag det blev! Vansbro visade sig från sin vackraste sida och bjöd på äkta sommar – överraskande sommarhetta till och med. Vem trodde det? I packning fanns både ullunderställ och ordentligt ombyte för både cykel och löpning, om det skulle bli kallt och regna. Allt nedpackat i en plastlåda med lock för att skydda mot väta.

Det var först vid incheckningen som vi förstod och verkligen vågade tro på – det blir sol och varmt!

Wow!

Stämningen i tävlingsområdet var lugn. Mycket lugnare än tidigare år. Vi spekulerade i om publiken var mindre och så var det nog men även de tävlande var mindre ”hetsiga”. Det rådde en påtaglig lugnande stämning i luften. Speakern pratade peppande och snällt med alla som kunde tänkas vara nervösa. Inget stoj eller uppschasad stämning kring start. En vissling med visselpipa och sedan började alla röra sig mot vattnet och tog sig ut i älven i egen takt.

Innan start!
Innan start!

Jag såg framemot dagen med lugn och förväntan. Dock kände Roger att vi var onödigt oförberedda inför tävlingen. Våren och de senaste veckorna har varit fulla med andra aktiviteter som bröllop, USA-resa, 18-årskalas. Vi hade inte laddat mentalt på samma sätt som vi brukat och därmed inte lagt in lika stora förväntningar på prestation. Fast när dagen väl kommer, då vill man göra sitt bästa … såklart.

20 min innan start satt vi fortfarande utan ombytta i gräset och matade Edith med lunch med 100 procent fokus på att det skulle gå så smidigt för henne som möjligt att hänga resten av dagen med sin farmor. Hon var trött och ropade efter mamma, så när starten gick var kroppen inte riktigt i race-mood.

Men snabbt upptäckte jag hur härligt det var i vattnet. Jag tror att det var 14-15 grader, en temperatur jag fasade för för några år sedan och inte ens tänkte på nu. Kyla är inte längre något orosmoment. (Tack bästa swimrungänget, ni vet vilka ni är). Jag fick in oväntat bra känsla, inget fightande med medtävlande, jag höll en bra linje rakt mot första bojen. Jag såg Edith i farmors famn på stranden, funderade på om jag skulle vinka men bestämde mig: Nu är det dags att fokusera på race och på att vara här och nu.

Runt första bojen. Jag tillät mig att kika upp, tog några polosimtag, lokalisera mig och kände: oj vad yr jag är. Det var inget jag tänkte på där och då utan simmade vidare. Jag anade att det faktiskt skulle kännas att jag inte simmat så långa distanser ute i år. Jag blickade mot nästa vändningspunkt. Oj, vad långt bort! Och oj, oj vad yr jag är.

Jag vet inte riktigt vad som hände under simningen. Jag blev grymt yr, simmade riktigt, riktigt ap-dåligt och var tvungen att fokusera stenhårt på att titta på en fast punkt på land för att ta mig framåt. Så fort jag slappnade av så simmade jag nästan 90 grader fel. Det var inte bara dålig träning. Under Utö blev jag också väldigt, väldigt yr och illamående.Inget att göra något åt, peppade jag mig själv men någonstans hade jag ju hoppats på att överraska mig själv … 7 minuter sämre än förra året  och upp kom jag ur vattnet på 48 min. Jag måste komma på varför jag blir så yr. Öronproppar på! De låg hemma utan nytta …

Det fina med triathlon är att man får fler chanser. Mitt största mål med tävlingen var att utmana mig själv att klara hålla 30 km/snitt på cykeln hela distansen. Mitt fokus i vinter har varit att förbättra mig som cyklist. Gick simningen så dåligt så får jag bara inte misslyckas på den här punkten. Jag cyklade med riktigt bra fart första 40-50 km, jag påminde mig om att ta energi regelbundet, dricka och inte tappa fart i onödan. Varje gång klockan burrade, vilket är var 5:e km, så skulle det helst stå 10:00 min på klockan, helst lite under. Jag fick tillfredställande siffror tillräcklig ofta för att hoppet skulle tändas. Jag har en chans att klara cyklingen på 3 timmar.

Sista två milen fick jag bita ihop. Den flacka banan i Vansbro ger inte benen mycket vila och precis som förra året så fick jag grymt ont i ljumskarna som sköt en vansinnig smärta genom kroppen och tvingade mitt starkaste pannben att ta över. Det gick nästan. Jag tog lite rullvila. Jag ställde mig upp och försökte stretcha ljumsken. Men i övrigt så kändes det grymt att cykla med bra kraft även de sista 5 km och minnas hur jag tidigare år stretat med en mycket lägre snittfart med mycket sämre humör och känsla. 9 mil försvann lätt. Tiden blev 3:03. Det får väl ända vara okej!

Jag är nöjd! (jag är så jäkla grym!!!!)

Det var svårare rent mentalt att kasta sig ut på löpningen. Jag var nöjd med cyklingen och ville mest lägga mig i gräset och vila. Kanske berodde det på att jag redan där visste att chansen var borta att förbättra fjolårets tid eller så var jag tröttare än vanligt efter cyklingen. Jag tror det berodde på det första alternativet – tyvärr. Jag var inte tillräckligt hungrig …

Men så var jag iväg. Ljumskarna skrek. Jag stapplade men redan 2:a kilometern så var farten nere på 5:20 tempo och jag blev glad igen. Det här går ju fint. Ganska snart insåg jag att sommaren i Vansbro hade kommit med besked. Oj vad alla på banan såg varma, röda och trötta ut. Det hade blivit en het dag, inget snack om saken. Hur varmt vet jag inte, det är svårt att avgöra när man själv är varm. Man måste titta på publiken och se hur de är klädda för att inse att det faktiskt är hett ute. Kanske kring 25 grader, kanske mer. Vid bilen när vi åkte hem var det strax över 30. kl 21 var det 25 grader ute vid vår stuga.

Jag visste att jag hade druckit dåligt på cykeln. Redan vid 8 km började jag må illa. Efter första milen insåg jag att jag måste göra något för att förändra situationen. Ta ett beslut, samla tankarna, göra något radikalt och starta om hårddisken. Jag bestämde mig för att måste vätska upp och kyla ned mig. Vid nästa energistation blir det ett ordentligt stopp för att dricka vatten. Och så blev det. Jag tog tre muggar. En fjärde hällde jag över huvudet och en femte in i kläderna och så sköljde jag mina heta svullna händer. Innan jag gav mig av igen tog jag ett djupt andetag och hoppades på en bättre känsla.

Yes! Det hjälpte. Benen blev lättare. Fartvinden svalkade den blöta huden. Huvudet och blicken klarnade. Det här var en ny erfarenhet. Så här varm har jag aldrig blivit. Inte ens under ett swimrunlopp. De nästkommande två stationerna gjorde jag om proceduren för att verkligen få i mig vatten men försökte gör det snabbt och lite mer på språng. Duschen som fanns vid målområdet gjorde underverk. Och de snälla själarna i villaområdet som ställt upp en vattenspridare, de gjorde verkligen en god gärning.

Det gick bättre och bättre. Men jag fick gräva djupt. Men jag ökade så gott jag kunde på slutet. Sprang de sista 4 km kring 5:20-tempo och gjorde vad jag kunde för att åtminstone komma in under 6 timmar. Jag bommade med 1:58 min tror jag men vad sjutton! Där stod Roger i mål. Han väntade på mig i målområdet och det var så skönt att få slänga sig om halsen på honom, sätta sig på en bänk och bara känna efter: Nu är det gjort! Jag grävde, grävde och jag vann över banan.

vansbro2

Vi satt där och lätt oss bli servade med vatten. Vi gladdes med vår medtävlande som rullade in i mål. En del med glädjetårar, en del anhöriga med stolta glädjetårar. En halv ironman-distans är ska man inte ta för lätt på. Det kräver sin förberedelse fysiskt men i synnerhet mentalt.

När vi en stund senare, nyduschade och mindre illamående, sakta packade ihop i transition så sa jag till Roger:

– Det här är bra fantastiskt ändå. Vilken kväll, vilken skön trött och tillfredställande känsla i kroppen. Man måste ju bara älska att vi får chansen att uppleva det här!

Alla vi möter ler mot varandra. Alla grattar och tackar för en bra dag. Medtävlande, funktionärer, konkurrenter. Hela triathlonfamiljen!!

 

vansbro

IMG_9587

Racetime! Vad som helst kan hända i Vansbro

På lördag är det race! Så himla kul och så himla härligt!

Simma i (iskallt) friskt och rent älvvatten. Cykla på dalavägar och njuta av vackra hus,  luft full av syre och känslan av skog. Springa en ganska tråkig bana om jag inte minns fel men ändå med en del vacker utsikt och härlig luft. För varmt lär det ju inte heller bli.

Jag ser fram emot Vansbro triathlon. Välarrangerat men fortfarande familjärt. Det gillar jag. Dessutom är det något alldeles extra att besöka Dalarna. Jag var där mycket som barn, min farmor och farfar hade en fäbovall i skogen, så skogarna har legat latent i mitt medvetande i många år. Jag blir alldeles salig vid allt jag ser och jag brukar tänka att det är perfekta förhållanden för träning i Dalarna. Lite svalare, massor av vägar i lagom storlek att cykla på. Magiska sjöar att simma i.

I Vansbro kan som helst kan hända för min del, känns det som. Jag vet inte riktigt hur formen är i kroppen.

Mängdsmässigt har jag inte tränat så mycket som jag hade velat sedan jag började jobba i januari. Samtidigt så la jag en rejält bra grund i vintras. Jag känner och märker att jag är starkare än för ett år sedan i alla grenar.

Löpning–  mer löpstyrka och min bekvämlighetsfart är högre.

Cykling – benen är starkare.

Simning – huvudet är starkare.

Menatalt – mycket tryggare.

Samtidigt så har jag inte cyklat ute så mycket i år – än. Jag har simmat för lite sedan Utö. Jag har inte sprungit något löplopp i år och testat halvmaran.

Jag lägger mitt fokus på att få en så bra upplevelse som möjligt under loppet. Den mentala biten och känslan av kontroll över racet snarare än tvärtom, är därför viktigast för mig. Jag vill utmana mig. Jag hoppas att det nu när jag går in i ytterligare en säsong med triathlon, att jag börjar känna att jag har viss rutin. Det ska bli fantastiskt häftigt att uppleva det – eller så får jag syn på vattnet, alla vältränade medtävlande och blir supernervös. Igen!

Vi får se!

All utrustning är nu packad. I eftermiddag åker vi!

Långpassen är gjorda.
Långpassen är gjorda.

 

Escape from Alcatraz triathlon och ett smygbröllop

Det är ett legendariskt lopp i en legendarisk stad – Escape from Alcatraz i San Francisco har länge stått på Rogers ”wow-lista”. Trots att den rackaren hade turen att få en slot till Norseman extreme triathlon förra året så ta mig sjutton – han fick en även chansen i år att köpa en startplats även till Escape from Alcatraz där simningen från den kända ön (egentligen från en färja som ligger nära ön) är den största utmaningen och det mest spektakulära med loppet. (tur i lotteri … jag som trodde att han hade tur i kärlek!)

Att åka till Kalifornien har jag inget emot så efter massor av velande så bestämde vi oss för att detta skulle bli sommarens stora äventyr. Tävling och semester på en och samma gång. Tävling, semester och även bröllop. Vi smyggifte oss dagen efter racet, i svenska kyrkan. Så med andra ord – det fanns alla anledning för oss satsa på en resa till Amerikat.

Glad och nygift.
Glad och nygift.

Hur var loppet då?

Från mitt perspektiv som support så kändes det väldigt amerikanskt i sitt ganska bombastiska uttryck med mängder av flaggor och heroisk image – som Ironman med andra ord. Det kändes också välarrangerat, trevligt och som ett lopp som många ser som en bragd att genomföra.

Roger som inte satsat nämnvärt på att förbereda sig fick stundtals tunnelseende (han erkänner det inte själv). Han kanske hade underskattat loppet en smula och sett det mer som en upplevelse-grej mer än ett tufft lopp. Han bestämde sig tidigt att hyra cykel på plats istället för att ta med sin egen tempocykel men det enda han pratade om när vi var på väg till uthyrningsstället var alla proffsiga cyklar de medtävlande hade.

Och jag håller med: De flesta i startfältet såg väldigt rutinerade och förberedda ut. Det skulle garanterat bli en bra tävlingsdag.

Rutinerna kring loppet var de välbekanta. Registrering, prerace-möte och incheckning av cykel skedde dagen innan. Däremot fick inga andra prylar lämnas i transition förrän tävlingsdagen. Det skulle även förberedas en afterswim-påse med löparskor för den som inte ville springa från simuppgången 800 meter barfota eller i neoprensockor. Skor rekommenderades på grund av underlaget.

Väl dags för start så visade sig San Fransisco från sin vackraste sida. Tävlingsområdet ligger vid vattnet med utsikt över både Golden Gate och Alcatraz med vackra hus längs strandlinjen. Utsikten över resten av stan var lika magisk som den över vattnet och bron. Jag har dessutom aldrig sett en så välutnyttjad rekreationsområde som parken Presidio of San Fransisco. Jösses vad folk sprang, cyklade och tränade i utegymmet. Så inspirerande att se.

Vi steg upp 04:00 och packade in stackars Edith i varma filtar och in i  bilen. Det visade sig omöjligt att hitta en parkeringsplats. Tillslut dumpade vi bilen och såg till att Roger hann ställa sig i kön till bussarna som skulle ta atleterna till färjan i tid. Han bytte inte om till våtdräkt. Han var den enda som inte bytte om till våtdräkt, utan stod lugnt med vanliga kläder och en väska i handen när vi pussade honom lycka till och sedan flydde in att värma oss i bilen. Det är soligt i San Francisco i juni men kallt i luften. Riktigt kallt. Och väldigt blåsigt den här dagen.

När jag efter en timme fick se bussarna återvända och insåg att de inte var tomma tog jag Edith under armen och joggade till växlingsområdet. Vad hade hänt? Ganska snart snappade jag upp att simningen ställts in precis i det ögonblick färjan skulle avgå – det var för blåsigt och för strömt. Säkerhetsbåtarna kunde inte gå ut och därmed gick det inte att simma. Första gången sedan tävlingen startade för typ 29 år sedan. Och det märktes. Tävlingsledningen hade ingen rutin för hur de skulle hantera en inställd simning. Det tog kanske två timmar innan de fick en igång en rullstart på cykeln. Yngsta första, 7 sekunder mellan och det tog tid att få ut alla på banan. Roger körde extra hårt, för att krama ut max av det som blev av tävlingen. Grymmaste motvinden, kuperad bana, sandlöpning. Han var helt död när han kom i mål.

Växlinggsområdet under cykelstarten.
Växlinggsområdet under cykelstarten.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.

IMG_9298

Race report Utö Swimrun: Viljan vann största segern!

Starten gick och vi tog oss ann första löpsträckan om cirka 2 km som började med ett tuff uppförsbacke. Solen gassade. Huden under våtdräkten kändes redan överhettad. Jag tror att våtdräkt med ullkläder under och gummimössa nerdragen över öronen är det mest absurda löputstyrsel man kan tänka sig. I synnerhet i 25 grader och sol.

Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography
Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography

Känslan när det kalla vattnet nådde in innanför våtdräkten är obetalbar.

– Iiiii så kallt och så skönt!

Jag var (dumdristigt nog) faktiskt inte alls nervös inför en av årets stora utmaningar Utö Swimrun. Spänd av förväntan såklart men inte alls orolig. Jag såg framemot att få uppleva en dag i skärgården, med vacker natur och på en utmanande bana. Jag såg framemot att få kämpa, bli trött, arg, glad, ledsen och överlycklig – ja ni vet åka berg- och dalbana på det där sättet som man gör under krävande fysiska utmaningar.

På den punkten blev jag verkligen inte besviken.

05:45 sladdade min partner in på gatan med hög musik i bilen och hon var redan härligt taggad. Vi kramades, skrattade, kastade in packningen i bilen och mös gemensamt över att nu är det dags. Dagen D är här!

Resan till Utö flöt på utan bekymmer. Vi kom fram till färjan i god tid. Vi hittade parkering. Vi slappade och snackade på båten och vips så stod vi vid registreringen och visade att det minsann var ordning och reda på Team Amfitrite – tryckförband, visselpipa, hälsodeklaration och till och med varsin våtdräkt! Japp! Allt var med!

Det var inte mycket tid från det vi klev av färjan tills starten gick. Vi hann göra allt vi skulle, utan stress men också utan marginaler. Race-mötet var likt ett väckelsemöte; taggad stämning, mycket applåder och inbördes beundran – precis som vi vill ha det.

Min partner Sara och jag valde att klä oss så redo för sim som möjligt och såg till att stå i skuggan i startfållan. Simmössan tog vi på tre minuter innan start. Då pirrade det till rejält i maggropen och jag förstod att jag trots allt var ganska så tagen av utmaningen som låg framför. Tagen och matt i benen. Kraftlös … dålig taiming!

Nu gäller det!

Jag sprang med hyfsat lätta ben. Sara min partner såg inte helt nöjd ut och sa redan efter ett par minuter att det inte alls kändes bra i benhinnorna.

– Det bästa med swimrun är att man springer och får återhämtning i benen under simningarna, resonerade jag och tänkte så det knakade – hur peppar jag min partner på bästa sätt? Än så länge känner vi inte varandra så väl.

Att tävla i par är en av tjusningarna med swimrun. Dessutom en utmaning. Det är en fördel att känna varandra och känna till varandras styrkor och svagheter. När jag och Sara sprang vårt första långpass tillsammans i Angarns naturreservat så korsförhörde vi varandra. Vi berättade om vår bakgrund som träningsgalningar, vi avslöjade rädslor och kom fram till att vi både delade kärleken till löpning och viss rädsla för vatten. Men inget samtal i världen kan ersätta tid och gemensam tävlingserfarenhet. Det saknade vi helt.

Vilja och motivation det hade vi så det räckte och blev över och det skulle visa sig ganska snart att det var precis de egenskaperna som skulle bli avgörande för vårt genomförande av Utö swimrun 2017.

Det körde ihop sig rejält redan efter de första 5-6 kilometrarna, tror vi, vi minns inte riktigt.

Allt flöt bra. Den första simningen är gjord, kanske även den andra. Vi höll tillfredställande fart både i vattnet och på land. Vi sprang längs en stig och jag hade sikte framåt. Plötsligt såg vi inte snitslarna och insåg att vi missat en avtagsstig. Sara var snabb som en vessla att lokalisera rätt spår och skuttade in i terrängen till rätt stig. Jag hakade på. Jag med min ovana att springa terräng är inte riktigt lika snabb i vändningarna och innan jag hinner sänka blicken för att se vart jag sätter fötterna slår ena foten i en hög uppstickande sten. Knät viker sig och landar med en hög smäll i  stenen.

– Aj för i h-vete, satan, satan, satan vad ont!

Jag ligger med ansiktet ner i blåbärsriset och skriker en massa fula ord. Förvirrad och frågande – vad sjutton hände? Det är knät inser jag. Det är nog inte så farligt. Jag måste resa mig och fortsätta springa. Men nej, det gör oroväckande ont.

Sara tittar oroligt på mig och pratar lugnande. Jag ser att hon blir lika stressad som jag när lag efter lag springer om men hon pressar mig inte. Hon låter mig känna efter och bestämma om jag kan fortsätta. Men jag måste upp och på fötter för att skona de passerande lagen från att stanna och erbjuda mig hjälp.

– Spring ni, det är ingen fara. Jag klarar mig, säger jag till våra vänner Elin och Åsa som bekymrat undrar vad som hänt och alla andra hjälpsamma.

Först går jag en bit. Sedan tassar jag försiktigt och säger till Sara att det går nog … fast det gör riktigt ont.

Jag bestämmer mig för att inte fortsätta delge Sara mer information – inte mer än absolut nödvändigt. Jag vill inte förstöra hela upplevelsen för henne och dra ner henne i något gnällträsk fast jag helst vill gråta högt av ilska, besvikelse och ilande smärta.

Det värker från knät upp i låret djupt in  i ljumsken. Hur kan det ens kännas DÄR??? Tänk om jag pajar knät helt om jag fortsätter.

Men jag kan inte bryta. Jag är ju stand in för Saras man Lasse som är skadad. Jag måste fortsätta. Och det gör jag. En bit i taget.

Jag tar mig framåt men kroppen känns konstig – i någon slags chock inser jag senare när det släpper och jag faktiskt återfår en del styrka. Jag känner mig frossig, svag och måste gräva djupt efter kraft att fortsätta. Viljan finns.

När det står 22 km på klockan så känns det bättre. Plötsligt känner jag lite kraft i simtagen men har ändå svårt att hitta fullt fokus och få till stadiga simningar. Jag tror Sara tycker jag drar för mycket åt höger, som jag brukar när jag tappar mentalt och glömmer fokusera på draget med vänster arm. Hon simmar upp flera gånger vid min sida och tar sig om, Det blir lite stökigt. Jag trasslar in mig i linan med paddlarna så stropparna som håller fast paddeln på handen lossnar, jag måste hålla fats paddeln med fingrarna. Bitvis måste jag simma med en hand när linan är sträckt rakt åt sidan. Det här glömde vi prata om. Hur gör vi om Sara tycker det inte funkar att ha mig framför?

Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.
Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.

Vi jagar cut off-tiderna. Det finns tre stycken och den första klarar vi med 4 minuter till godo. Jag ser att energistationen är riggad i ett pittoreskt båthus och vi är långt ute i skärgården. Men jag stressar i mig flera muggar vatten, tar en medhavd gel och så snabbt fortsätter vi framåt. Ut på den tuffaste simningen.

Jag registrerar utan att se mig om att här är havet väldigt närvarande och stort. Det känns stort bakom min rygg och jag gissar att om jag blickar bakåt så ser jag horisonten. Inga öar stoppar vågor eller vind.

Det ilar i magen av rädsla. Sara är snabbt ner i vattnet, jag försöker samla mig, klipporna är hala, plötsligt är jag i och får genast brottas med att samla ihop tankarna. Fokusera, börja simma. Vattnet är busigt. Skvimpar hit och dit. Det här har jag inte övat så mycket på heller. Kylan är intensiv och jag inser att jag missat i stressen att stänga våtdräkten.

Men jag simmar och det funkar. Efter ett tag känns det bättre men väl uppe på land skakar jag av köld och yrseln är löjlig. Jag mår jätteilla. Men efter någon minut fortsätter vi framåt.

Ungefär så här stretar vi på. Jag och min fantastiska partner Sara. Det är inte loppet som jag skulle sätta etiketten ”glädje” på så här efteråt. Vi var inte jätteglada men vi var beslutsamma och vår vilja och vårt fina samarbete lämnar en varm känsla i bröstet.

F-n vad vi kämpade Sara! We did it! Vi gick i mål under Utö Swimrun – Team Amfitrite, vi klarade de där förbannade cut offerna och fick fullfölja vår galna utmaning ute i Stockholm vackra skärgård.

Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography
Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography

Vilken dag det blev! Vad mycket vi lärde oss.

Kylan var det jag oroade mig för mest innan loppet. Kylan var det jag tänkte på minst där ute på banan trots att det sägs att under vissa simningar höll vattnet endast 6 grader.

Under den sista milen, när jag var trött tänkte jag tanken att ”shit nu är det kallt alltså”, men att ens ödsla energi på att bli upprörd över det kändes bara onödigt. Så det struntade jag i.

Utö swimrun är ett tufft lopp, ett bitvis hänförande vackert lopp och ett lopp som helt klart seglar upp i topp vid sidan av Ironman Kalmar som en av mina största utmaningar.

 

IMG_6809

 

We will be back!! Vi kan bättre än så här!

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.