Helena Nimbratt

My triathlon stories

Därför är open water så magiskt

Jag kan inte begripa det – men det finns alltid en liten, liten tröskel som jag måste kliva över när jag ska simma ute. Jag vet att det är härligt. Jag vet att jag älskar det. Jag vet hur levande jag känner mig efteråt.

Jag älskar open water allra mest för den fantastiska naturupplevelsen. Att kliva rakt ned i en stilla mörk sjö omgiven av tät granskog – inget slår det. Sommarsim i Dalarna bara i sällskap med skräddarna som kilar över ytan. Mygg som surrar, en fisk vakar.

Outsider – jag ser det ibland i folks ögon. För den oinvigde så ter sig öppet vatten-simning som något knasig som en del nördiga knasbollar i gummidräkt sysslar med. Men jag menar att simma ute ger en stark äventyrs- och frihetskänsla. Utan linor, kakel och golv att förhålla sig till så blir simningen något mycket mer utmanande. Det är en fantastisk känsla.

Även om jag inte var i Dalarna så blev det spontana open water-simmet med Maria hemma i Rönningesjön, något alldeles extra. Vi var på vippen att ställa in när regn, hagel och sol växlade om vart annat och det ilade i kroppen bara att tänka på att kliva ned  det höstsvala vattnet.

Men så bestämde jag mig: Let’s do this!

Det blev såklart fantastiskt.

Klar kall känsla i vattnet. Solens låga strålar som bländar i glasögonen. Fin simform med starka tag. Och så trevligt med sällskap!

Tack Maria!

69923966_388703721704594_8961517359810478080_n

70025090_366722924267251_196022758361006080_n

70180603_2327402310853152_6386000092884631552_n

70444051_425260164762247_8328318444554420224_n

70514194_469439653640116_5822739054982070272_n

Ironman Kalmar 2019 race report – del 2

Med kramp i vaden som är en hårsmån från att fortplanta sig upp över benet vänder jag från ryggläge och börjar simma igen. En smula skärrad och de negativa tankarna tar ett lika fast grepp om mitt huvud som krampen sitter i vaden.

Dåligt beslut att ropa på funktionärerna.

Fast besluten att vända både kramp och känsla simmar jag in mot kajen och tar mig an den sista etappen av simsträckan. Krampen lättar men ligger hela tiden på lur preciiiis en hårsmån från att sätta i med fullkraft vid första bästa chans. Nu har jag tappat flowet. Muttrar i huvudet att detta är vansinne. ”Vad gör jag här?”

”Jag är ju här för att tävla! Njuta och ha kul.” Jag påminner mig själv om vad jag egentligen tycker och skrattar lite åt min inre dialog.

Det är en fantastisk morgon. Ovädret som Smhi varslat om hela veckan har uteblivit. Vattnet kokar av simmare. Känslan att behärska vattnet och simmomentet är och förblir magisk för mig. Jag är sjukt stolt över att jag gör det här.

Tillslut blir det min tur att greppa räcket till uppgångsrampen. Så lättad att det är över, ser besviket på klockan som visar 1:24. Jag märker inte ens publiken. Var det mycket folk där? Musik? Jag sprang fel väg till påsarna och jag missade muggarna med vatten. Sprang jag ens genom duscharna? Jag minns inte.

Men så står jag och rycker i blå påse med siffrorna 689. Fipplar.

ironman2019

Jag svär inombords över att kramp över huvudtaget existerar och att huvudet är fullt av upprörda känslor redan en timme in i loppet. Sedan släpper jag simmet och låter det bli historia.

Nu är det cykel som gäller och jag är fast besluten att vända det första bakslaget och radera alla negativa tankar. Jag vet att det är möjligt och att känslorna pendlar under en sådan här lång dag.

Jag gör mitt bästa för att växla snabbt men tänderna klapprar och käkarna är konstigt spända. Jag andas lugnt, ner i magen och tar det försiktigt i starten på cykeln. Trampar lätt, lätt, lätt. Tar det lugnt. Kan inte låta bli att cykla om. Känner mig stark. Vill ta i uppför backen men hejdar mig.

Ironmandagen är en lång dag.

Ut ur Kalmar, upp på Ölandsbron. Jag jublar! Det är när man cyklar över Ölandsbron och sträcker ut blicken över havet som vet att man är mitt uppe i världens härligaste race. Den blöta tridräkten blåser snabbt torr och jag får upp värmen i kroppen. Rullar förbi första aidstation men suger åt mig av energin från publik och musiken. Jag pustar ut efter simningen och fokusera framåt på de kommande 17 milen på cykel. Börjar mumsa på mina power balls ur den sprängfyllda ramväskan.

Redan i Färjestaden går det att ana motvinden som ligger i rak sydlig riktning och väntas blåsa med 8 s/m. Jag är inte särskilt bekymrad. I våras övade jag på Öländsk vind i hela tre dagar. Det stärkte både ben men framförallt huvud. Låt vinden komma!

Jag klurar på hur jag ska disponera krafterna och bestämmer mig för att ta det försiktigt ned till Degerhamn, trots att det spritter i kroppen av längtan att lägga mig till vänster och trampa om det långa tåget av cyklister.

Men när jag vänder och cyklar ut på Allvaret får det vara nog. Jag cyklar på tok för långsamt och sidvinden skrämmer inte mig. Jag lägger mig till vänster och börjar cykla om och blir förvånad hur lätt det är att komma upp i 30 km/h.

– Bra kört, är det någon i tåget som ropar och jag blir glad. Jag kan den här sträckan. Jag vet precis hur lång den är och vad nästa moment blir.

Medvinden norrut är lika ljuvlig stark som motvinden. Jublande ser jag till att utnyttja den både klokt och maximalt. 35 km/h och jag njuter av farten. Det känns hållbart. Jag trycker på men med inte för hög belastning. Jag har ingen wattmätare på cykeln som många andra. Jag cyklar på känsla.

Drygt två timmar in på cyklingen känner jag äntligen att kroppen känns bra igen efter krampen. Spänningarna har släppt. Jag har flow i cyklingen. 18 mil, jag kan det här. Detta år är inte ens de sista 3 milen tråkiga eller jobbiga, trots motvinden.

Målet är att snitta 30 Km/h, drömmen att cykla under 6 h. Jag rullar in i växlingsområdet på 6:03. Grymt nöjd. Fantastiskt jublande nöjd. Jag cyklade in all förlorad tid i motvinden och landade på min bästa cykeltid.

Och nu är det bara ett marathon kvar!

Ute längs banan i Kalmar är det precis de orden som någon skrivit på en stor skylt som mötte löparna när de lämnade cyklingen. Som ett skämt, som om det vore galet att springa ett marathon efter att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil.

Men det är precis så det känns efter att ha gjort allt det där! ”Nu är det bara ett marathon kvar”

(Hemma i vardagen kan jag bli helt slut av att springa 7 km)

Jag ger mig iväg och njuter av att få göra något annat. Det känns fantastiskt. Detta är fest och Kalmarpubliken gör mig inte besviken. De är många, de är intensiva, de är högljudda och väldigt underhållande.

Att springa genom stan med den supporten känns nästan inte alls. Vips har 5 km försvunnit, klockan burrar 6 km – redan!

Min plan är att försöka hålla 5:40-tempo. Jag har en handhållen flaska med 12 gels. Jag tar någon klunk vatten vid varje vätskestation men jag stannar bara vid varannan. Jag håller planen. Jag springer 4 km, stannar tar något att mumsa på, dricker vatten springer 4 km. Jag tar chansen att svalka mig i trädgårdsslangar när tillfälle ges. Jag häller en mugg vatten över huvudet och en i munnen. Jag ser till att få i mig salt.

Det är när jag påbörjar mitt sista varv och när det återstår 10 km som jag letar djupt efter mitt varför. Varför ska jag mana mig själv framåt? Varför gör jag det här? Spelar 30 minuter senare målgång någon roll?

Klockan på armen dör – batteritiden är slut (hur är det ens möjligt???) och där tappar jag mitt verktyg att hålla min fart. Jag har inte tillräckligt i mig för att kriga för mina mara på 4 h. Jag känner efter för mycket och ger efter för ett toabesök. Vad gör det!? Men så påminner jag mig själv om hur jag brukar banna mig själv efter målgången. Men jag är liksom nöjd. Nöjd över att jag vände de negativa känslorna till glädje. Jag simmade, fick kramp men det gick ju bra! Jag har cyklat bättre än tidigare och nu springer jag och känner mig helt okej, öm under fötterna ja visst, trött, självklart men hållbart. Jag är ju grym ju! Jag kör Ironman och det är hållbart, inte som förra gången när allt gick sönder både i huvud och kropp. Hållbart, utan skador – det var årets mål.

Jag kan njuta nu!

2 kilometer kvar och jag tassar. Jag får mitt sista band runt armen och stan närmar sig. Trots att jag sprungit sträckan många gånger nu så minns jag ändå inte att jag först ska in i stan och sedan ut och runt och in igen från andra hållet. Till slut ser jag kurvan jag längtat efter, runt hörnet och där längs en lång raksträcka kantat med kravallstaket nerlusad med publik lyser stora bildskärmen borta vid målet. Röda mattan signalerar välkommen! Jaaaa!!! Jag jag gjorde det! Jag fixade min 4:e Ironman och jag gjord det bra! Nu är det bara sista biten in i mål kvar.

68894928_2308462942798001_3978942605927907328_n

Jag är helt ensam när jag närmar mig mål jag får målrakan helt för mig själv – lyx!! Någon säger:

”Såg du hon har tårar i ögonen” och det har jag förmodligen. Det är näst intill helt omöjligt att inte bli berörd.

Publiken är vild. Strålkastarna lyser starkt. Musiken är hög och endorfinerna sprider sig i kroppen. Jag varken ser eller hör.

Jag känner!

”Helena you are an Ironman!”

12:07

Race Report Ironman Kalmar 2019 – del 1

Jag står på röda mattan med bara några får meter kvar till mål. Musiken dånar och publiken ger allt. Kroppen går på högvarv. Huden hettar och jag ryser när endorfinerna triggas och sprids i kroppen. Glädje. Lättnad. Tacksamhet och förundran. Jag sveper blicken över publikhavet för att riktigt ta in ögonblicket jag kämpat för.

Jag joggar sakta. Klockan tickar men det känns oviktigt (glömde precis då att jag satt upp ett tidsmål!)

56EDBF74-F506-45E1-BD1B-4CFB12EA9A74

Ironman Kalmar finsihline är målbilden jag sett i mitt inre i vintras när jag stretade på trainern så att svetten sprutade. Målbilden jag tänkte på under löppassen i mörkret, när kyla nöp i låren och alla andra satt hemma framför tv:n.

Det finns en historia bakom varje målgång i Kalmar. Långa förberedelser. Hundratals träningspass. Disciplin och målmedvetenhet. Därtill massor av glädje. Det är mäktigt. Det här är mäktiga människor som signar upp för den här typen av utmaning, jag har respekt för var och en av mina medtävlande och har svårt att se mig själv som en i skaran.

Det är en galen dag, Ironmandagen, man kommer ut ur den antigen med en känsla att vara en superhjälte med oövervinnerliga krafter eller i bland tvärtom, nedskjuten och besviken. När insatserna är höga kan förlusterna bli smärtsamma.

När jag i år klev in i växlingsområdet 05:30 inför årets upplaga av Ironman Kalmarm min 4:e start, häpnades jag över trängseln som rådde mellan havet av cyklar som hängde race-klara vid respektive startnummer. Loppet lockar verkligen otroligt många människor. Aldrig någonsin har så många blivande Ironmen varit anmälda till start som i år.

2FEB39E0-DD18-47F8-A5BA-AA5A0AE5271F

Det kommer bli trångt i vattnet, tänkte jag när jag pressade mig fram bland mina medtävlande för att komma fram till mina påsar med cykel- och löpprylar som jag checkat in dagen innan.

Men det stressar mig inte. Tanken på att 3000 (antal anmälda) personer i vattnet (jag tror att 2100 startade) i Kalmars hamn samtidigt gör mig inte rädd. Jag oroar mig nästan över att jag är lite för loj. Lite för bekväm. Man behöver ett visst stresspåslag för att tagga till och för att kroppen ska göra sig klar för race.

Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.
Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.

Allt känns under kontroll. Jag är nöjd med mina förberedelser. Jag vet precis vad jag ska göra och allt klaffar. Jag möter upp Edith och Roger utanför växlingsområdet och vi går sakta tillsammans mot simstarten och fnittrar diskret och med stor igenkänning över alla som irrar runt med flackande blick. Folk trängs lite i onödan. Pratar stressigt i telefon med någon de tappat bort. En tjej slår plötsligt handen för munnen, spärrar upp ögonen och vänder tvärt och springer tillbaka till något hon glömt.

Allt är som det ska. Och solen skiner och vinden är morgonsnäll i Kalmar precis som vanligt. Allt känns elektrisk och den kända Ironmanrösten som pratar i högtalarna gör allt vad han kan för att spä på den känslan.

– Andas ner i magen. Ni kan det här med att simma. Ni kan cykla. Ni kan springa. Ni har gjort det tusentals gånger.

Några minuter kvar till start. En präst säger några välsignande ord och avslutar med:

– May the force be with you!

Dramatik!

Kentas låt ”Just idag är jag stark” spelas för 25:e året i rad och hörs i år också ända längt bak i ledet, tack vare högtalare.

Jag står i gruppen som tror de ska simma på 1:20. Jag hoppas på lite bättre. Jag har tränat så mycket.

Ledet med atleter rör sig sakta, sakta mot vattnet. Känslan är märklig under den tighta simmössan, de mörka simglasögonen och innanför öronpropparna. Dämpad och förväntansfullt.

Nu är jag skitnervös.

Men det finns ingen tid att tänka på det. Snart är jag i vattnet och simmar. Det känns kallt men går snabbt över. Andningen är först lite för grund, lite uns panikartad men jag vet hur jag får bukt med det. Blåser ut. Andas djupt. Kontrollera vattenläget. Sträcker ut.

Och så är jag igång.

Det känns härligt och det går bra. Bojarna närmar sig snabbt. Jag surfar på vågorna. Jag simmar rakt och jag tar mig lätt förbi de som kommer ivägen. 1500 meter och dags för vänpunkten ute till havs.

När jag vänder in mot kajen jublar jag. Det går så bra!

Plötsligt är jag inklämd mellan två stora simmare. Det är simmare framför, bakom och någon råkar ta ett armtag rakt över mitt ena lår och trycker ned mig. Jag spänner kroppen, gör instinktivt en bröstsimspark för att inte hamna under ytan.

Kramp! F-n i h-vete vad ont!

Det är vaden som krampar men jag känner att det är en hårsmån att sprida sig upp över baskida lår. Jag är ovan och vet inte hur jag ska hantera situationen. Försöker sträcka ut, försöker slappna av. Känner att hela kroppen spänns. Man kan väl inte få kramp i hela kroppen eller??? Det ger sig inte och jag har långt till närmaste fasta punkt att ta tag i.

Kanske bäst att hålla i en räddningsbåt? Det är tillåtet. Jag bestämmer att så måste det bli och lägger mig på rygg och försöker flyta medans krampen härjar vidare. Vatten sköljer över ansiktet, jag spänner mig mer, gör signalen som betyder ”simmare tillkallar hjälp”. Inget händer. Jag viftar mer. Tankarna flyger. Jag försöker inte få panik. Tittar runt och ropar ”hallå” – tror jag.

Vevar. Funktionärerna tittar in mot land. De är tre stycken. En tittar i mobilen. En tjej i gul signalväst som sitter på ett betongfundament tittar också i mobilen.

Nej, de ser inte och hör inte. Ingen av alla dem som simmar förbi reagerar heller.

Ja måste lösa det själv. Jag måste simma vidare trots smärtan. Hur får man kramp att släppa? Varför får man kramp? Jag har ju tränat.

Forts i nästa inlägg.

Vinden oroar inför Ironman

Några minuter till läggdags. Dagen före Ironman. Som vanligt är det galet mycket att göra denna dag. Det är inte det lättaste att hinna vila.

Testa cykeln, läsa igenom athletes guide, kolla av tider och packa race bags. Fundera över energin en sista gång, se till att dricka vatten, extra kolhydrater och inte missa några måltider. Checka in cykel, gå igenom allt i huvudet.

Det har i äkta Ölandsanda varit en blåsig dag. Väderleksprognosen som har skiftat för varje timme denna vecka har oroat mig mest. Nu verkar regnet utebli men vinden kommer bli desto hårdare under dagen. Gäller att cykla klokt och vara försiktig över Ölandsbron där det kommer att vara stark sidvind.

Det skrämmer mig.

Kroppen känns ok. Min lilla loppa har klagat över halsont några dagar. Vi sover näsa mot näsa oftast och jag är lite raslig  luftrören. Ser att min vilopuls är en smula högre … Men än så länge känns det startbart.

Småbarnslivet. Jag borde ha tänkt på det, att Edith precis börjat förskolan efter långt sommarlov och träffat alla kompisar …

May the ironmanforce be with me i morgon när vinden tar i, hårt från syd. Jag kan Ironmanbanan utantill. Jag vet när de mentalt tuffa sträckorna kommer och hur länge de varar. Jag har cyklat i hård vind  år.

Steg ett: simma till första bojen, sen tar jag det därifrån i små, små tuggor och hoppas att det räcker ända fram.

Godnatt!

Fjärde Ironman – lika nervös ändå.

Det krävs ett jäkla självförtroende det här jäkla loppet. Jag försöker med alla medel pumpa mitt eget huvud med en massa superwoman-tankar.

Semestervila. Något som jag verkligen gjort annorlunda i år det är att jag har fokuserat på återhämtning.
Semestervila. Något som jag verkligen gjort annorlunda i år det är att jag har fokuserat på återhämtning.

Stark.

I bra form.

Starka cykelben.

Målmedveten.

Taggad.

Väl förberedd.

Och cool som satan – såklart!

Men jag vet ju hur det funkar. Sedan kliver man in till race breifingen i Kalmar på torsdag och korthuset rasar av åsynen av alla starka triathleter och den obligatoriska tanken planterar sig: ”Jag borde ha tränat mer!”

Jag ser framemot Kalmar som sjutton faktiskt. Trött på all träning och sugen på att göra jobbet. Jag tycker att jag följt årets plan bra, den som jag satt upp för mig själv. Jag har ingen coach och jag tränar mest för mig själv. Egentid. Sortera tankar. Få ny energi.

Det här har varit mina fyra fokusområden sedan i vintras.

1. Jag har satsat på simningen och simmat hyfsat dedikerat med Täby Sim masters. I höstas 1 pass per vecka och sedan efter jul 2,5 timmar per vecka. Strukturerat, hårt och utvecklande.

2. Stärka kroppen rent generellt med tung styrketräning. Man börjar ju komma upp lite i ålder. Här krävs tyngre vikter och färre reps. Jag har gjort det för löpnngens skull. Jag beslöt mig att en gång för alla försöka förändra något för att slippa de ständiga smärtorna i underbenet. Här snackar vi jackpot! Med ny kunskap och styrketräning så har jag lyckats. Jag har för första gången på 6 år sprungit helt smärtfritt. Vilken seger.

3. Vilat. Sovit. Kväll efter kväll – jag har bara släppt allt och gått och lagt mig.

4. Ätit mat. Jag har inte gjort något särskild diet, inte skurit i kolhydrater eller satsat på mer protein. Jag har tagit bra portioner vid varje måltid, varit noga med att välja grönsaker, jag har sett till att fylla på med energi direkt efter varje pass.

Allt detta har jag gjort, förutom att cyklat, sprungit, simmat så där som jag brukar. Sedan finns en lista på allt jag inte gjort men jag känner mg glad och stolt över det arbete jag lagt ned.

Cyklat flera pass med Sara Hartzell.
Cyklat flera pass med Sara Hartzell.

Sista långpasset sprang jag för två veckor sedan (15 km), när jag slog av på träningstakten kände jag mig sliten, benen stumma, kanske en smula övertränad. Nu börjar det ordna upp sig.

Cyklade 6 mil i lördags med stark känsla och bra fart. Simmade min snabbaste tusing i Rönningesjön igår. Jag skiter i att stressa på jobbet. Jag har sovit bra. Ätit bra.  Jag har börjat sippa på min röbetsjuice och avstår helt från rött kött nu. Lätt i kroppen – det är känslan jag vill åt på lördag.

Umara sports clubs träningsläger i Borås

Förväntan och glädje. När man först tänker tanken att boka ett träningsläger mitt i vardagens schema så ser det stört omöjligt ut men tricket är att röja tid och klämma in det som känns viktigt. Med lite vilja och prioritering går det, det gäller bara att välja vad som ska prioriteras.

Jag hade så mycket på agendan att jag inte hade utrymme att tänka på lägret förrän dagen innan efter middag. Då packade jag, numera rutinerat, min bag men träningskläder och sedan enbart ett par extra tights och en mjuk hoodie – finare kläder än så krävs inte på detta genuina träningsläger.

Helt underbart.

Sara Hartzell kom flängandes till Centralen knappa 20 min innan tågets avgång. Genast fick vi ett sms som varnade om störning i trafiken och mycket riktigt blev vi nästan 2 timmar försenade och missade första passet.

Jeff, lägrets simcoach delger sitt tuffa schema för kvällens simpass.
Jeff, lägrets simcoach delger sitt tuffa schema för kvällens simpass.

Istället startade vi träningshelgen med ett hårt simpass i Borås vackra simarena. Jag var så taggad när jag hoppade i att jag lyckades simma rakt in i skiljevägen som delade av 50-metersbanan i två 25:0r. Jag nådde fram oväntat snabbt när jag fokuserade till 100% på tekniken och kraften i draget. En lätt stukning i fingrarna hängde sedan med hela helgen! Haha, så typsikt mig.

IMG_9292 (kopia)

Umara Sports Club läger levererade. Ambitionerna på arrangemanget kanske var något nedskruvade men intensiteten i passen var högre. Två riktigt utmanande och hårda simpass som fick alla att stånka och stöna och hänga som slaka gelégubbar lags linorna.

Jag har aldrig simmat så hårt eller bra tror jag men formen var inte med mig. Huvudet dunkade brutalt hela lördagsmorgonen fram till sen eftermiddag när det tillslut släppte någonstans i mitten av simpass 3.

Jag chansade och la mig i långbana och satsade på att köra 100-ingar med starttid 2 min. Jag klarade 3 av 10. Låter ju uselt men jag var supernöjd med det. Jag brukar simma en hundring på under 2 min om jag fokuserar ordentligt. Men det var inga problem. Upplägget var att det lätt gick att backa till 75:or vilket de allra flesta satsade på.

Helgen gick verkligen enbart ut på att träna hårt, ladda om och snabbt ta sig till näst moment. Vi var fyra tjejer i ett rum och alla klagade över dålig sömn: uppskruvade och förväntansfulla med kroppar vars förbränning gick på högvarv vid sänggåendet, då blir sömnen ytlig.

Lördagen började 07:00 i bassängen, därefter frukost som vi slukade i sådana mängder att personalen i köket inte hängde med att fylla på med bröd, ägg, smör och kaffe. Det rodde djungelns lag bland faten. Därefter fick vi oss lite backträning i Ryaåsar och Haléns backe. Jag saknar ord för hur sjukt jobbigt det var. Jag klarade att tassa tre vändor, pulsen skenade men jag återhämtade mig snabbt. Det tog drygt 6 min att genomföra varje vända. Så skönt att löpa på platt, slät, snabb asfalt tillbaka till vandrarhemmet.

Efter lunch var vi tillbaka i simarenan. Vi fick en work shop och sedan träna masstart och trängsel i en bassäng utan linor. När vi skulle dykstarta så slog paniken till i hjärtat och jag valde att stå över. Att den skulle komma var jag inte beredd på.

IMG_9282 (kopia)

Kvällen rundades av med föreläsning av Simon från Umara och jag fick med mig nya tankar om upplägg för träning.

Lägret avslutades med långpass. 20 km i ett snövitt Borås. Hög och klar luft, sol och hög stämning. Trötta men väldigt nöjda tog vi tåget hem jag och Sara. Den här gången utan förseningar.

IMG_9305 (kopia)

IMG_9309 (kopia)

Klockan visade att bara på lördagen hade jag förbrukat 5000 kalorier ... kunde knappt äta och dricka tillräckligt under hela söndagen.
Klockan visade att bara på lördagen hade jag förbrukat 5000 kalorier … kunde knappt äta och dricka tillräckligt under hela söndagen.

Ultraintervaller ger fin kvantitet

4 x 10 km med start varannan timme. Det är en snäll variant av upplägget ”ultrainervaller”.

Jag har länge väntat på ett tillfälle att köra detta pass som kräver tid och mentalt utrymme.

En långhelg i Dalarna där snön ligger tjock över markerna och det enda som finns att göra är faktiskt att bara vara – då känns det fint att klämma in ett tillfredställande träningspass och njuta av löpning i det fantastiska landskapet. De inger respekt det grönklädda blåböljande vyerna. Myrar, mörka skogar, höga branter och iskalla tjärnar, fullt av historik.

Härlig känsla att bärga hem 40 km löpning en lördag i skogen.
Härlig känsla att bärga hem 40 km löpning en lördag i skogen.

Jag märker också vilken kvalitetsskillnad det blir när jag har möjlighet att fokusera fullt ut på det pass jag ska genomföra. Vardagens träning ser annorlunda ut – ofta tidspressad, kompromissad med tanken i det som skall göras efter.

Så ser livet ut – det är bara att acceptera och göra det bästa av det. Framförallt njuta när det blir tillfällen som denna; 40 km löpning, fullt fokus inramad av lugn och fin miljö.

Innan passet startade så var det frukost. På Lövberget med endast vedspis tar det sin lilla tid och kräver en del förberedelser. Jag vaknade på morgonen och temperaturen var minst sagt kylig utanför täcket. Såpass kylig att jag fick min lilla treåring att ligga kvar medan jag slank ur värmen och gjorde upp eld både i öppna spisen och vedspisen.  På med mössa och massa kläder inne. Sakta värmdes stugan upp och den övriga familjen började röra på sig.

Jag rostade bröd på gammalt vis på en plåt i ugnen. Allt smakar så gott i fäboden, oavsett vad som ställs fram så skiner alla upp och tycker det är lyx.

Jag startade de första 10 k med att springa nedför berget en bit och mot grannberget Tyrsberget. De första 5 km gick nedför varvat med en del flackare sträckor och väldigt få uppförsbackar. Tilbaka är det en rejäl utmaning och nästan konstan motlut.

Jag sprang på 59 min. Lugnt och fint. Men kände mig ändå trött när jag slog mig ned på pinnstolen framför brasan för att torka och få värme. Två stora glas vatten och en sockerkaksbit. Sedan gick jag ut till familjen som var ute och byggde igloo i snön.

Vända två gick i samma riktning. Benen var lite sega de första metrarna, sedan rullade det på i ungefär samma tempo som under första intervallen. Vid 5 km blev benen lite segare men känslan var god hela vägen.

Tredje och fjärde milen så skippade jag att springa nerför berget för att undvika de värsta backarna. Men även om jag höll mig på berget så var det långt ifrån flackt.

Jag tyckte det var förvånansvärt lättsmält att springa 40 km uppdelat på 10 km. Kilometrarna bara flög fram. Snittfarten blev 06:17 tror jag, där de sista riktigt hala 5 km drog ned ordentligt.

Medan jag sprang som eldade min fantastiska man i bastun och stod vid spisen och förberedde middag. Jag smög in i värmen och med en iskall immig öl som sällskap. Genom fönstren såg kunde jag fortfarande se de blå dalabergens böljande allvar.

Det nya virket sticker ut i naturen. Till våren ska det behandlas så det smälter in lite bättre.
Det nya virket sticker ut i naturen. Till våren ska det behandlas så det smälter in lite bättre.

IMG_9252

I väntan på hell week

Lite hängig. Lite sockersugen. Lite vardagsseg.

Just nu känns det väldigt mycket vardag, dessutom har jag inte känt mig helt hundra i ett par dagar. Jag hoppade faktiskt över simningen i söndags. Jag sprang bara en kortare runda men känslan var så där. Beslutade att jag behövde lite tid i soffan och vila.

Panikmiddag på Melanders. Vardagslyx att ta en sådan utväg ibland.
Panikmiddag på Melanders. Vardagslyx att ta en sådan utväg ibland.

Just den här veckan känns det mesta lite trist men redan på torsdag vänder det och familjen drar för första gången upp till Lövberget och fäboden för i år. Med familjen menar jag numera Jag och Roger och våra två yngsta Tim och Edith. Simon min äldsta son flyttade hemifrån när jag hade radiotystnad här på bloggen och Olivia, som fyller 20 år, hon har sitt liv och fullt upp med jobb och rikt socialt liv. Kompisarna är viktigare än mamma med andra ord!

Efter helgen i Lövberget bryter ”hell week” ut. Börjar med att jag har team dag på jobbet med middag. dagen efter ska jag upp 04:00 för att ta mig till Göteborg för konferens. Hemma igen onsdag för att avlösa maken som har kvällsaktiviteter och åker sedan på Umara Sports Clubs läger 12.10 från centralen med tåg.

Tanken är att jag samtidigt ska driva vanliga arbetet framåt hyfsat som vanligt.

I kväll blir det trainer 60 min för att se hur kroppen reagerar. Lugnt är planen. Imorgon är det onsdags-sim, stenhårt som vanligt.

Trevlig vardagskväll!

Come back i löpning 2019 – tillbaka till glädjen!

Så där! Nu har jag ansökt om att få blir en Asics frontrunner 2019. Det vore ju superkul och en extra morot inför 2019.

Det blir mycket fokus på löpning det här året. Dels beror det på att jag tycker att löpningen är en avgörande del i ett triathlon. Mycket avgörs under Ironman på just löpningen. Sista milen kan bli hiskeligt lång om inte löpningen finns i kroppen.

_mg_0587_helena_nimbratt

Dessutom känns det roligare att springa på väldigt länge. Tack vare alla nygamla kunskaper jag fick av löpcoach Fredrik Zillén. Nya, därför jag aldrig får det teoretiskt förklarat för mig hur ett  löpsteg ser ut och hur allt hänger ihop med armpendling, fot-i-sättning och höftläge osv, osv. Jag har ju bara sprungit och det har funkat hyfsat. Gamla därför att jag faktiskt har sprungit ganska rätt , naturligt. Men inte efter ett gäng skador. Då gick kroppen vilse och svagheter förstärktes.

Nu känns allt så där fantastiskt på rätt spår. Jag älskar när kroppen faktiskt svarar på träningen, när känslan av ansträngning känns utmanande och god.

Stark, rak, snabb … hm …. nåja, allt är relativt men jag jublar när klockan burrar och visar 05:25 eller 05:10 och ibland även 04:50 som under veckans fartlekspass.

Här är löploppen jag planerat inför 2019:

FEB: Edsviken Summer Winter Marathon, del 1 21 km –  Done and dusted

APRIL: Österlen Spring Trail Duo 2 x 30 km med Roger som partner – Anmäld

MAJ: Kålmårdstrailen 21 km – anmäld

AUG: Edsviken Summer Winter Marathon, del 2 21 km – Inte anmäld än (1 vecka efter Ironman)

SEP: Värmdö Ultra 60 km – anmäld

Läger med Umara Sports Club

I november var jag på mitt första träningsläger – någonsin. Umara Sports Clubs läger i Borås. Jag såg nyhetsbrevet med inbjudan av en slump och var precis då i ett starkt behov att boka in några trevliga aktiviteter att se framemot inför vintern. Jag vill också göra något för att tillföra energi i träningen och lära mig något nytt.

Lite nervöst inför första passet med löpteknik.
Lite nervöst inför första passet med löpteknik.

Nu är det dag för läger igen och jag är anmäld. Denna gång får jag sällskap av Sara Hartzell som är sugen att testa sina triathlonvingar.

Många events inom triathlon förpackas ofta med en lyxig inramning, dyra hotell, resorter i solen, lyxig mat osv, osv. Jag uppskattar den typen av upplevelser men tycker faktiskt att det är helt omöjligt att lägga den typen av pengar på bara mig själv när jag har fyra barn i familjen och en man som jag hellre upplever något riktigt fint tillsammans med.

Umara Sports Club träningsläger
Morgonsim!

Umara Sports Clubs läger är upplagt helt perfekt. Funktionellt, mycket bra träning, inspirerande ledare, massor av mat och boende på vandrarhem. Kan det bli bättre?

Det som lämnade starkast avtryck i mig efter det senaste lägret var Borås simarena. Vilken magisk plats. Jag inbillade mig att kända triathleten och debattören Jonas Coltings engagemang i simsporten, i Borås där han bor, har bidragit till att simarenan är helt oklanderligt skött. Rent och så snyggt med stämningsfull belysning.

Workshop simning.
Workshop simning.

Det var en upplevelse att få simträna där med en duktig coach.

Lägret innehöll 6 timmar träning tror jag det blev och 2 timmar föreläsning om grundträning och energi. Vi började med löpteknik i Borås arena och sprang på bana. Vi pratade sedan styrketräning och basövningar.

07:00 lördag och söndag innan frukost var det simning, vi hann med ett långpass löpning och ett pass backintervaller och dessutom en workshop i simning.

Jag åkte tåg fram och tillbaka från Stockholm, tog en semesterdag på fredagen och var så nöjd med hela helgen.

Om två veckor åker jag igen. Då blir det fokus på simning och så blir det en hel del löpning. Ska bli superkul.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.