Helena Nimbratt

My triathlon stories

Gamla goda vänner lösningen på allt

Första känningen av den löpskada jag dras med nu kände jag i maj under loppet Wings for Life (för övrigt blir det inga fler Wings for Life-lopp i Sverige) och jag bröt efter 13 km. Det var en intensiv skärande smärta som kändes helt fel.

Notera – på fötterna satt ett par sprillans nya Addias Adizero, modellen som funkat utan komplikationer för mig under många många lopp och 100-tals mil. De satt otroligt skönt på foten. Bekvämt men möjligen lite tight men jag tolkade det som att de var helt nya och inte insprugna.

Efter en vecka var smärtan borta och jag tränade som vanligt.

Samma skor satt på under Vansbro triathlon. Nu med snabbsnören som slarvigt nog snörts för tight. Under löpningen då jag var fast besluten att pressa mig och hålla farten uppe kände jag hur foten började domna och ett ben i foten började göra ont plus att den skärande känslan i benet dök upp igen.

Vid det här laget började de första tankarna på att smärtan kan vara kopplad till skorna, dyka upp.

Så här höll det på, jag sprang och höll skadan ok och så blev det dags för Kalmar. Jag tänkte tanken att ta med de gamla skorna men så såg jag dem i garderoben utan snören … och de blev kvar hemma. De nya, som inte längre var särskilt nya var ju av samma modell …

I förra veckan när jag sprang så gjorde det vansinnigt ont att gå direkt efter. Hoppet sjönk. Smärtan var så intensiv att jag tänkte att det känns ganska kört med löpningen utan ett rejält löpuppehåll. Men smärtan la sig snabbare än väntat och så i lördags bestämde jag mig för en provtur i mina gamla skor som borde ha hamnat i soporna för länge sedan.

Redan efter 100 meter kände jag att det kändes annorlunda. Foten kändes friare. Stegen ömmade inte på samma punkt. Jag sprang 5 km stålsatte mig för att stanna och ta de första stegen …. INGENTING!!! Jag kände ta mig sjutton inget. Anade en ömhet men vilken ofantlig skillnad. Jag trodde inte det var möjligt. Och jag vågar inte ropa ”hej” än!

Smärtfri!!!! Kan det vara möjligt???

  • IMG_1176

Off season – laddar om batterierna

Jag vågar vila. Och jag vill faktiskt vila. Oktober och jag har lagt drygt en månad utan att träningen har varit ett prioriterat fokus. När hände det sist i mitt liv?

Jag måste erkänna att det har känts skönt. Skönt att ge mer utrymme till andra delar i livet. Både tidsmässigt och mentalt. Den dagliga fysiska aktiviteten har jag saknat. Mycket. Men jag har stått fast vid min plan att vila. Jag har kört några pass på trainern och har vilat ordentligt mellan.

Jag har också fokuserat på inskolning av min 2-åring och att ladda hennes batterier med närhet, omsorg och 100 procent uppmärksamhet efter en dag på förskolan. Det har fått komma före allt. Och så kommer jag att prioritera hela hösten och kanske hela året. Det är ett beslut som är väl grundat i mitt hjärta och mig som förälder. Därför har jag sedan länge tänkt att det här året när Edith börjar på förskolan så kommer jag plocka en hel del av den tid jag lagt på träning för att investera en större del i familjen.

IMG_0990

Jag har ju förutom Edith även två vuxna barn så jag är vis –  av erfarenhet kan vi kalla det och det är mitt i den erfarenheten som mitt beslut vilar. Stadigt.

Sömn är också ett av mina fokusområden. Att vara 40+ och blir förälder igen har bara varit positivt förutom när det kommer till sömnen. Där har allt varit tuffare. Som 20-åring spelar det knappast någon roll med en veckas sömnbrist, så fort tillfäller ges så tar kroppen igen men nu … det har varit en brutal kamp men just nu är jag inne i en positiv trend.

Jag börjar sakta känna mig starkare. Och det är vilans förtjänst. En välbekant glädje och tillfredsställelse har också börjat smyga sig på efter och under tränande pass. Till och med efter 5 km löpning. Och när den dök upp så insåg jag att det var mycket länge sedan jag kände så när jag var ute och sprang. Jag har tänkt på Ironman och Kalmar. Jag har tänkt på fart och snitthastigheter men jag har inte tänkt så ofta på skogen, dofterna, blötan och jag har inte springdansat till musiken i lurarna på mycket länge. Så där som jag brukar göra. Men jag gjorde det i veckan. Och det räckte med 5 km.

Just nu är 5 km allt jag springer. Jag har besökt en naprapat, fått en styrkeprogram och hjälp med hur jag ska tolka smärtan i underbenet. Löpningen under Kalmar gjorde förmodligen varken till eller från skademässigt och jag fivk fullt stöd i mitt beslut att jag valde att genomföra löpningen. Det rör sig förmodligen om ett överansträngt muskelfäste och det är den djupa vadmuskeln som spökar.

Jonathan var som balsam för mitt stukade jag. Han lugnade, bekräftade, informerade och berömde min  teknik när jag utförde alla styrkeövningar han delade ut. Framförallt kändes det skönt att få hjälp att göra en plan framåt. Jag har bestämt hur mycket jag får springa, hur ont det får göra och hur jag ska stärka mig för en hållbar löpningen nästa år.

Det känns så himla mycket bättre!

Race report Gustavsberg Open water

Ni som har följt mig länge vet att Gustavsberg är min gamla hemort. På Värmdö utanför Stockholm har jag bott i 16 år och i Gustavsberg de sista 6-7 åren.

När jag såg att några eldsjälar arrangerat ett helt nytt lopp precis utanför mitt gamla köksfönster var jag bara tvungen att anmäla mig.

3300 meter. Jag gillade idén om bansträckningen. Start vid det nya häftiga kulturcentret Artipelags bryggor med simning i annars ganska trafikerat vatten, över en farled och in i det lite trånga sundet som leder in i viken i Gustavsberg där det alltid är proppat med båtar och även större färjor.

Ett tillfälle.

Att banan dessutom går längs min gamla vackra löprunda där jag hämtat kraft miljarder gånger när livet känts tungt, gjorde det hela inte sämre.

Gullig registrering.
Gullig registrering.

Alla mina förväntningar infriades. Jag tror det var lite drygt 100 startande. jag kunde inte riktigt identifiera dem som triathleter, swimrunnare eller simmare. Jag tror att det var en mix av allt och även några glada entusiaster som älskar att simma ut.

Registreringen skedde vid ett litet bord vid parkeringen med hjälp av en spritpenna och trevligt prat. Jag fick ett chip, en badmössa och erbjöds en slurk sportdryck. Ombyte skedde på gräsplätten intill. 15 min innan start var det race briefing.

Jag njöt av att vara där. Jag njöt av miljön, klipporna, måsskriken – skärgårdskänslan.

Så blev det dags att hoppa i. Den entusiastiska arrangören, som jag inte minns namnet på just nu, joggade förbi och undrade om allt kändes bra.

– Absolut!

Tummen upp på det.

Vattnet var svalare än jag och tydligen många andra, räknat med. Jag gled i från bryggan, simmade några tag, vande ansiktet och såg sedan till att hålla mig i rörelse tills starten.

Första bojen hade fått punka så en funktionär på sup agerade reservboj. Det funkade kanske ännu bättre. Jag navigerade bra.

Det kändes ovant att simningen hade själva huvudrollen. Då borde man väl fokusera på att ta i kanske och simma så bra man kan.

Men Jag var nöjd med tempot, fick brottas en del med stora vågor som revs upp av ett par stora motorbåtar. Någonstans kanske närmre 3000 m så måste jag ha tappat i fart för två tjejer som jag simmat om tidigare simmade om i bra fart och jag kunde inte haka på. Kände själv att kroppen bara segade ihop. Jag blev kall och var tvungen att skärpa huvudet.

Men det gjorde inte så mycket. Jag hade det bra där i vattnet och tyckte det var kul att se allt välbekant från vattensidan. Det bliev lite sight seeing där innan jag fick syn å den uppblåsa målbågen och försökte klämma fram lite extra krafter.

Jag fick hjälp att ta mig upp för stegen vid bryggan och snacka om krock. Blöta gummiklädda simmare mitt bland de exklusiva båtarna och flanörerna på båtmässan. De förstod nog inte riktigt att det pågick ett open waterlopp precis där. Barfota tassade vi genom mässområdet och samlades i en träddunge där det fanns energi och väskor med ombyte.

Jag hann tyvärr inte stanna och snacka så länge – som vanligt fullspecka schema, det var bara att hoppa in med våtdräkt och allt i bilen för att skynda hem och byta om till kvällens festligheter. Tankad med massor av härlig energi!

Svärmor bjöd på fest med tårta för att fira vårt smitbröllop.
Svärmor bjöd på fest med tårta för att fira vårt smitbröllop.

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 löpningen

Hur knäppt är det inte att man efter 18 mil cykel inte får sätta sig ned och vila en smula!!

Oavsett om en mara väntar eller inte. Det är en väldigt skön känsla att få kliva av cykeln man suttit konstant på i över 6 timmar.

– Nu är det dags för löpningen! Hurra!!

Jag passar på att suga in den vänliga energin som funktionärerna, som står utanför växlingsområdet, utstrålar. Undrar om de vet hur mycket det ger att växla ett leende med någon som som förstår hur jäkla härligt det är att få växla till en ny gren?

Jag känner mig alltid lite vinglig och yr när jag kliver av cykeln. Hittar min plats och tar av mig cykelskorna med tanken att det måste vara lättare att springa i strumplästen till ombytestältet. Men fötterna känns ömma och jag ångrar mig genast.

Så snabbt det går tar jag mig in i en baja-maja, ler åt hur fånigt skönt det är att sätta sig. 2 minuter paus från allt, jag hör festen utanför och ler ännu bredare att NU pågår det för fullt. Nu är jag här. Nu händer det.

Rabblar i huvudet vad jag ska göra. Jag får inte glömma min resorb och inte min lilla flaska med 7 gels.

I tältet är den röda mattan dygnsur av sjövatten såklart och det blir ännu mer uppenbart att jag borde haft skorna på. Nu är fötterna blöta när jag ska byta till torra strumpor. Det tar några extra sekunder. Men jag bestämmer att det är värt att få allt på plats så bra det går. Inga onödiga veck, kläder, race belt med nummerlapp, skärm. Lika bra att det sitter där det ska så jag slipper tänka på det under löpningen.

Jag är inte raketsnabb men det går snabbare än förra året.

Nu. Nu gäller det. Hur kommer benen, kroppen, huvudet att kännas?

Jag trippar ut. Funktionärerna som tar min påse med cykelgrejerna peppar, peppar, ler och skänker styrka. Och SOLEN skiner – som vanligt i Kalmar. Hur kan det ens vara möjligt år efter år? Jag gläds åt att jag har en somrig mara framför mig och att jag ska få springa genom ett Kalmar (eller blir det gå?) fullt av glada människor som njuter av festen och en härlig sommarkväll. Men först måste jag komma igång.

Just under det här momentet när jag försöker hitta in i löpningen känner jag mig alltid lite blottad. Jag vill springa med rak och stark hållning, visa hur stark jag är … jag gör så gott jag kan på den punkten.

Publiken är som vanligt magisk. De är många. Jag hör mitt namn skrikas så många gånger att jag tillslut inte hinner bemöta allt pepp. Är det så här det känns att vara rockstjärna?!

Jag springer och redan efter ett par hundra meter lossnar det och jag kan börja slappna av. Jag springer! Känner mig lite desorienterad. Tur att det är kravallstaket på båda sidor om banan, annars skulle jag har sprungit fel direkt. Jag springer. Kravallstaketen står tight i år. När publiken sträcker ut händerna mot mig så går det inte att veja. Jag vet att de är snälla men jag är lite känslig i det här läget. Måste få vara i min bubbla. Fokusera. I synnerhet i år när jag kämpar extra med det mentala. Kroppen känns seg istället för stark. Vänster ben gör ont men inte akut värre än tidigare. Jag springer andra kilometern i 5:20-tempo, sedan landar jag på omkring 5:40 och det går bara inte att springa fortare.

Plötsligt tror jag att jag sprungit fel. Men hallå! Hur kommer jag ens på den tanken, undrar jag så här efteråt? Jag måste till och med stanna till och fråga en funktionär om man springer här om man precis kommit från cykeln.

– Ja, ja det är bara att fortsätta, säger han och dunkar mig i ryggen.

Efter drygt 5 kilometer får jag för mig att jag sprungit fel igen och måste fråga vid en energistation hur långt in på första varvet som de står. 6 kilometer får jag till svar. Ja, men då så då är det rätt.

Jag funderar över varför jag nojar. Jag känner mig inte helt klar i huvudet.

Löpningen blir en ganska glädjelös kamp. Mycket energi går att att lyssna på kroppen så att jag inte springer sönder mig helt där på banan. Jag har ont i vänster ben men trots att jag dagen innan inte kunde springa en meter så känns det okej nu när kroppen är ordentligt uppvärmd. När jag har sprungit två mil så inser jag att jag har en mara på lite drygt 4 timmar inom räckhåll, om jag bara orkar fortsätta på samma sätt.

Men huvudet orkar inte. Jag tror faktiskt att det är främst huvudet som inte håller den här gången. Det har varit för många motgångar under de sista veckorna och jag hade inte alls förberett mig på att springa så här långt. Tvärtom. I en hel vecka hade jag peppat mig själv att tycka att det var okej att GÅ maran och vara nöjd med varje kilometer jag lyckats springa.

Jag sippar på min flaska med mina gel och är nöjd med energinivån. Jag dricker lagom med vatten och unnar mig att slinka in och tömma blåsan hela tre gånger. Sista varvet så gör sig skadan i benet sig påmint på mer allvar. Vid det här laget så tycker jag att det kvittar om sluttiden blir 10-20 eller 30 min senare, det är helt enkelt inte värt att dra på sig en långdragen skada.

Sista 4 energistationer som ligger med cirka 3 kilometers mellanrum så beslutar jag att gå 500 meter och springa 1,5 km. Nu känner jag mig sååå färdig med det här loppet. Jag vill i mål. Samtidigt smyger sig trots allt en liten strimma glädje och stolthet in i hjärtat. Tänk att  nu är jag påväg mot mål. Jag är snart där. Jag grejade trots att både det ena och det andra var nära tt sätta käppar i hjulen.

Ironman är ett jäkligt långt lopp. Det är som Roger alltid säger ”inget man skojar bort”. Jag vänder in mot stan en sista gång. Jag känner att jag lufsar mer än springer och försöker ta mig i kragen. Publiken nickar menande.

– Heja! Grattis! Nu är det din tur!

Kalmarpubliken peppar in i det sista. Nu springer jag på mattan och försöker ta in publiken. De är ofantligt många och skriker och klappar upphetsat. Det är fest!

En kort stund är rampljuset och alla blickar riktade mot mig. Det är svindlande.

– Helena you aren an Ironman!

Sluttid 12:37.

20933902_10155249055847713_6622243576671401154_o

Nimbratts race report Ironman Kalmar 2017 – cyklingen

Det var fantastiskt att starta cyklingen med en seger i bakfickan. För första gången behövde jag inte brotta ned besvikna känslor efter simningen. Jag var så stolt över hur jag hanterat simningen och nöjd med att ha förbättrat tiden.

Jag firade mig själv inombords i ombytestältet och försökte samtidigt fokusera på att göra min växling effektiv. Det får vara slut med de långa fikapuaserna i T1 och T2, har jag lovat mig själv. Och där i tältet satt bästa Anna Lind och såg härligt lycklig ut. Det måste ha gått bra för Anna att simma. Snabb ut ur T1 var hon också.

Innan jag struttade iväg i cykelskorna så tog jag en gel för att minska risken att hamna på minus energimässigt redan under de första cykelmilen.

Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!
Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!

Det var fantastiskt att växla och springa ut med cykeln med massor av folk runt mig och med många cyklar som hängde kvar på racken. Kul att få vara i hetluften och få energi från medtävlande och publik.

Ett av mina viktigaste löften till mig själv i år var, förutom att lita på min simning, att våga trycka på på cykeln tidigt och inte inspireras för mycket av de som tar det lugnt i början och är rädda att inte hålla alla 18 mil. Jag vet att jag har uthålligheten. Jag vet också att jag har svårt att trampa igen fart som jag missat. Jag har en växel och den kan jag hålla ganska länge.

Men redan på väg över Ölandsbron misslyckades jag. Bron var blöt efter nattens regn. Och med cykelkraschen som hände endast en vecka före Kalmar i färskt minne, så fegade jag och höll nere farten. Jag kände mig vibbig och tänkte att det släpper säker längre in i loppet.

Färjestaden försvann snabbt bakom mig. Mycket folk på banan och det var fantastisk att se kön av böjda färgglada ryggar längs vägkanten och åkrarna. Jag peppade mig själv att köra om när farten kändes lite för låg. Det gick snabbt även till Mörbylånga. Ned i byn och upp igen.

Jag höll mig till mina flaskor och min energi.

Strax efter Mörbylånga fick jag syn på Anna Lind igen. Vi hojtade och peppade varandra. Ungefär här brukar jag tycka att cykeldelen börjar på allvar. Cirka 40 kilometer är avklarade. Man känner att man cyklat. Har man inte tagit energi så börjar det kännas nu. Motvinden är nästan alltid konstant på väg söderut, lite trista raksträckor och fortfarande väldigt långt kvar.

Men jag har ett ess i rockärmen – jag har cyklat den här banan flera gånger under träning!!! Ett sjukt bra knep! För mig är det klockrent att vara bekant med varje bit av cykelbanan. När motvinden drar ned mentalt och vägen tycks oändligt rak och lång så vet jag; det är bara att borra ned sig, trampa på en bit till så kommer en skogsdunge där det blir lite vila. Sedan är det bara en bit till och så är man i Degerhamn och får susa över Alvaret med vinden i ryggen.

Min granne William dyker plötslig upp bakom mig och glider om. Vi blir båda så där fånigt glada över att se ett bekant ansikte. Vi byter några ord, önskar varandra lycka till och han fortsätter förbi.

Vid Alvaret, österut, där jag har planerat att cykla upp snittet något snäpp så dök hjärnspöken upp. Här är asfalten mer ojämn och jag hör ett skramlande ljud från framgaffeln. Roger har kikat igenom cykeln efter kraschen men när jag provcyklade dagen före race märkte vi att det var glapp i styret. Växlarna fungerade heller inte optimalt. Nu med massor av medvind vill jag lägga i tyngsta växeln men märker att det blir ingen skillnad. Den vill inte hoppa i.

Humöret dyker. Tänk om jag ligger i 40 km/h och framhjulet bara viker sig. Och tänk om kedjan hoppar nu i den här farten när jag trixar hit och dit med växlarna.

Jag blir jättebesviken och rädd att det är fel på cykeln.

Jag som tränat hela vintern på den där rackarns trainern för att susa på Ironmanbanan och slå alla mina rekord. Jag har ju drömt om att cykla under sex timmar.

Men jag vågar inte trycka på så mycket som benen längtar att få göra. Jag blir omcyklad.

När det är dags att svänga norrut igen så blir asfalten slätare och cykeln tystnar. Fast inte helt … Nu hör jag hur den gnisslar och knirkar när jag trampar. Vad sjutton. Så här skulle det ju inte vara.

Det blåser rätt ordentligt men på ett hyfsat fördelaktigt sätt. Nu ligger vinden snett från sidan. Men jag vågar inte heller nu trampa på som planerat. Istället för att ligga strax över 30 km/h så landar jag strax under. Jag tycker plötsligt att det är läskigt att cykla fort. Jag minns rädslan och smärtan för en vecka sedan vid vägen medan jag väntade på ambulansen …  Men jag är ändå nöjd med hur jag tacklar cyklingen. Jag känner mig stark i benen och jag har helt brottat ned distansen 18 mil mentalt. 18 mil känns som en helt ok cykeltur. Jag tycker det går fort att avverka milen. Jag längtar knappt en enda gång att det ska vara slut. När det är dags att cykla över Alvaret igen möts vi av vinden från h-vetet. Brutal motvind. Någon skriker rakt ut:

– Fy fan vad vidrigt!!

Jag trampar på. Vinden kommer inte åt min lust att cykla. Jag vet exakt hur långt det är, jag vet att det bara gäller att komma över Alvaret och sedan blir det vila. Jag cyklar metodiskt och passerar mängder av starka triathleter  där i blåsten. Inte för att jag är så himla mycket starkare, det vet jag, men just där så har jag övertaget mentalt. Jag vet att det blir bättre.

Vägen är spikrak. Runt om bara karg mark, med sten och några vindpinade buskar. Inte ett hus syns i horisonten.

Men allt har ett slut. Även vägen över Alvaret och vips befinner jag mig på toppen av Ölandsbron och stretar i samma hårda vind. Nu känns det betydligt tuffare. Jag håller i styret med båda händer. Vinden sliter i cykeln. Nedför trampar jag hårt utan större effekt.

Så är det äntligen dags att njuta av ärevarvet i rondellen inne i Kalmar. Musik, applåder, hejarop. Sedan tystnad när det är dags för varvet på fastlandet.

Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.
Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.

Sista två milen bävar jag. Alla runt om mig pratar om att det ska bli så skönt att springa men jag längtar inte. I vanliga fall är löpningen den lättaste biten för min del, även om det rör sig om ett helt maraton. Men inte i år. Jag är beredd på att kroppen kommer att protestera. Jag har ont i så väl lårmuskeln, som i knät plus dras med ömma muskelfästen nere vid foten. Men mitt beslut står fast. Jag börjar springa och tar ett steg i taget.

Cyklingen tog 6:20 min cirka. (fånigt nu minns jag inte exakt)

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 simningen

Det kan vara svårt att tro det där på morgonen när klockan ringer kring  4:00. Du kanske är illamående av nervositet, du har sovit rent ut sagt skitdålig och du frågar dig gång på gång varför du fick för dig att anmäla dig till Ironman – en hel jäkla fulldistans i triathlon. Men tro det eller ej; Ironmandagen är allt en riktig triathlet kan önska sig, upphöjt till hundra. Redan vid mål längtar många till nästa chans. Det blir ett gift som sätter sig i blodet.

Har man en gång gjort en Ironman så  besitter man plötsligt ett helt annan mental styrka. Man vet att nästan allt i livet är möjligt och det går att utveckla sig själv till nya höjder, oavsett var i livet man befinner sig.

Det är en mäktig känsla att bära runt på i vardagen. Tänk dig själv vilket övertag det ger i så många situationer. Inte minst i yrkeslivet.

Årets Ironman Kalmar är över. Jag tycker det känns skönt. Nu återstår återhämtning och reflektion. I år behöver jag verkligen vila. Så sliten som jag känner mig just nu har jag aldrig varit efter en fysisk prestation. Men jag är glad och väldigt nöjd.

Jag startade i tron att jag inte skulle kunna springa mer än någon kilometer. Det slutade med att jag sprang ända fram tills de sista 8 kilometrarna. Fråga mig inte hur det gick till. Efter att ha bearbetat mig själv under hela sista veckan innan start, att jag skulle acceptera att det skulle vara omöjligt för mig att springa under årets Ironman på grund av cykelolyckan veckan innan, så uppstod mental förvirring när jag plötsligt var i full gång att springa hem en helt okej maratid. Har man intalat sig själv att löpningen inte kommer att bli av så blir det galet tufft att skaka fram ett  spontant ”varför gör jag det här” när smärtan dyker upp med all kraft och hela kroppen skriker övertalande: Det är sååååå sköööönt att lägga sig ned i gräset!

Okej – men vi måste ta det från början:

En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.
En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.

Ironman Kalmar 2017 – simningen

En sak stod klart när jag vaknade: Om det fortsätter blåsa som det gjorde 04:30 så skulle jag INTE starta. No way! Jag var bergsäker.

När klockan ringde 04:30 så slet vinden i det öppna fönstret. Regnet öste ned och jag kunde urskilja i mörkret hur de stora trädkronorna utanför vek sig för vinden.

Kan ni tänka er något mer skräckinjagande en ironmandag?!! Inte jag! Blött, kallt, mörkt och hård vind … Magen knöt sig.

Jag åt frukost men inte med lika stor omsorg som tidigare år. Rödbetsjuicen fanns där, ägg ville jag ha för mättnadskänsla, kaffe och en macka.

Dagen innan tog det inte mer än 15 minuter för mig att packa alla race bags. Jag tyckte tydligen inte att det var så mycket att grubbla över. Nu på morgonen var jag lika effektiv. Jag visste att jag redan nu ville dra på mig våtdräkten till hälften. En houdinitröja för värmen, en skaljacka som skydd för regnet och sedan i med fötterna i engångstofflor som jag kunde dumpa innan start.

Min street bag, den som man hämtar efter målgången var fullproppad, ”civila” skor, viktigt, skönt att slippa dra på sig samma dojor efter duschen, tights, torra strumpor, ett stooort mjukt badlakan att värma sig i om allt varmvatten är slut och tandbortse! Superviktigt för mig. Jag vet hur skönt det är efter alla gels att borsta tänderna.

Roger gjorde iordning sitt. Vi pratade lite tramsgrejer. Gnabbades om att jag skulle simma eller inte om det fortsatte blåsa.

– NEJ, sa jag bestämt. Det händer inte.

Roger njöt lite hur knäppt det känns att förbereda sig för sim när det är kolsvart och kallt ute. Tyst stängde vi dörren bakom oss så att inte Edith och farmor skulle vakna. Vi slank in i bilen. Full värme och sedan körde vi från Öland över bron till Kalmar. Himlen var ljusare över Kalmar. Vi såg att hamnen, där simstarten snart skulle gå, låg i lä.

Vattnet var nästan helt platt!!!! (Ni fattar DEN lättnaden!!)

Allt flöt på lika smidigt fram till start. Vi gjorde vad vi skulle i växlingsområdet. Kramade några kända ansikten, önskade lycka till, peppade och skojade om morgonens oväder.

Flaskor på cykeln. Kontrollera däcken. Sätta fast lilla ramväskan med energi på sin plats. Och så traska bort till påsarna. Först till den röda som i Run. Knyta upp knuten som hindrade nattens regn från att rinna ned och blöta ned innehållet. I med min lilla flaska med dubbel resorb som hjälper mig att piggna till och reglera saltbalansen efter cyklingen. I också med en liten flaska, formad som ett grepp, fylld med 7 gels som jag tänkte sippa på under löpningen.

IMG_0206

I den blå båsen, bå som i Bike. Stoppade jag ned en gel som jag bestämt mig för att ta redan direkt efter simningen. Så var det klart.

Roger och jag möttes upp vid utgången och gick till startområdet. Sedan gick det ganska fort.

Min plan var att ställa mig i 1:30 gruppen men i sista stund mindes jag känslan från förra årets simkaos och löftet till mig själv att våga tro på min simningen. Förra året fastnade jag bakom långsammare simmare.

Jag ställde mig bakre delen av 1:20-gruppen, längst till vänster för att kunna simma nära bojorna och inte hamna mitt i smeten.

Kentas låt ”Just idag är jag stark” ljöd ur högtalarna och jag gladdes åt att jag faktiskt hörde den ordentligt i år när jag inte stod så lång bak i startledet.

Elektrisk stämning. Rosa badmössor överallt. Flackande blickar. Nervöst trampande fötter. Kramar. Ryggdunk.

Startkanonen smäller av och långsamt rör sig folkmassan framåt. Det märks tydligt att det är fler som kommit till start i år än tidigare. 2158 hör jag speakern Björn säga. Nästan samtliga framför mig bär ett rosa band och ett grönt armband, som visar att de är ”ironvirgins”, de gör sin första Ironman i år.

Lugnt kliver jag ned i vattnet och börjar simma med kraftiga tag. Bra att komma iväg, få en bra start och komma ur startområdet där det kan bli grötigt. Jag har en plan och följer den. Jag navigerar, simmar och konstaterar att jag lyckas få överblick över vattnet. Jag ser var folk fightas och kan sikta åt ett annat håll. När någon blir för närgången kan jag ta några extra smabba simtag, simma om och hitta nytt fritt vatten. Jag kan ana bröstsimsparkar och undvika dem.

Jag har full kontroll över situationen!

Wow! Jag jublar! Dagens första seger! Så här trygg i simmet har jag aldrig någonsin känt mig under tävling. Det är ljusår från Vansbro triathlons simakatastrof.

Det är långt till första bojen som ska rundas. Men jag ser hur den närmar sig fascinerande snabbt. Jag rundar, det blir lite trångt igen och plötsligt märker jag att jag ligger långt ut till höger, ut mot havet. Hur gick det till? Det måste vara strömt utåt konstaterar jag och siktar snett inåt igen. Hmm synd … nu tappade jag förmodligen tid genom att simma för långt.

Då gäller det bara att fortsätta simma bra och rakare. När banan vänder tillbaka simmar vi rakt mot vågorna. Det är lite skvalpigt, det tar några tag att hitta en bra rytm som inte fyller munnen med vatten. Motståndet ökar i vattnet.

Jag passerar ytterligare två vändpunkter och kan inte tro att det är sant. Jag simmar redan längs kajen. Med ett öga roar jag mig att titta på publiken. Jag tycker till och med att jag har utrymme att testa att ligga på fötter. Får syn på bubblor en bit framför, simmarikapp och följer de okända fötterna en bit tills jag inser att de inte simmar rakt. Släpper dem och simmar om.

Kommer på att kontrollera tekniken tyst för mig själv. Sträcker ut för att få ett nyt tag långt fram, ballerina fötter …

– Aj, satan. Hellskotta! Kramp!

Jag har aldrig fått kram tidigare och får nu brottas med 3 rejäla panikkrampattacker. Måste stanna. Hålla mig i bron som vi ska simma under. Hur blir man av med den här smärtan?

Jag bestämmer mig helt enkelt att jag måste simma vidare. Till slut släpper det och jag simmar den sista biten i den grumliga kanalen med så stängd mun det bara går. Jag simmar och och jublar över mig själv. Jag kunde inte ha fått en bättre start.

Tiden blir 1:24. 5 minuter bättre är förra året och ca 15 min bättre än min första Ironman. Jag är så sjukt nöjd.

Solen skiner. Publiken är magisk. Nu ska jag cykla!

 

Incheckad och startklar – nu kör vi Ironman!

Festen. Förväntningarna. Spänningen. Det är helt omöjligt att gå runt att sura över spilld mjölk när Ironmanfesten bubblar för fullt.

Jag har provcyklat och försökt försäkra mig om att allt fungerar. Det känns riktigt bra. Med den där tempohjälmen på huvudet, spontaninköpt på expot, känns det till och med ännu bättre.

Jag har provjoggat och … ja, det lilla hopp som tänts släktes snabbt. Ouppvärmd känns det skit att springa, rent ut sagt. Jag hoppas att det känns någorlunda efter cyklingen imorgon när kroppen är varm så att jag åtminstone kan får springa ett par kilometer av den där maran. (innerst inne hoppas jag på ett mirakel)

IMG_0203

Men viktigast är: jag är taggad. Det känns kul. Inte lika mycket tunnelseende som mina två andra Ironman men det kittlar rätt bra i magen.

Nu är kl 20:30 och vi har haft fullt upp hela dagen. Det där med att vila dagen före … det känns helt omöjligt att hinnas med. Och särskilt med en tvååring.

Vi försökte konststycket att vid incheckningen båda två ta cyklar, påsar och lotsa Edith verbalt och hindra henne från att som vanligt springa iväg och gömma sig. Det gick riktigt bra fram till vi skulle gå in i växlingsområdet – barn var inte tillåtna. Knepigt när barnvakten inte anlänt ännu. Men vi löste det med.

Ni siktar jag på sängen så fort jag har fyllt mina flaskor. Jag har en race-plan, en energi-plan men lämnar en del flexibilitet att reglera efter hur kroppen känns. Just nu hoppas jag att kunna reglera det åt det positiva hållet.

Håll tummarna!

IMG_0202

Mentalt stålbad: Kraschar en vecka före Ironman

Det var i lördags. Jag skulle cykla lugnt långpass till Drömkåken bara för att få kvittot att jag har cyklingen i en liten ask. Få lite tid i tempoställning. Öva på sportdrycken.

Njuta!

Jag får skjuts av Roger förbi den hårt trafikerade Arningeleden eftersom jag redan innan start är upprörd över att tvingas cykla på en hårt trafikerad 80-väg.

Jag blir lugn igen. Pussar Roger och Edith hej då och pinnar iväg med ett leende på läpparna och klappar mig själv på axeln. Tänk vad långt jag kommit som cyklist. Sedan den där första milen för fyra år sedan där all energi bara gick åt till att klicka i och ur fötterna.

Jag minns långpassen med Fredrikshof sub 12-timmargruppen inför min Vätternrrunda. Minns hur slut jag var och förskräckt att planen var att jag skulle cykla 10 mila VARJE lördag i två månader.

Nu cyklar jag 10 mil ensam, fikar lite och behöver ingen extra återhämtning.

Jag sneglar på klockan fast jag lovat mig själv att strunta i den idag för att inte riskera att presssa upp tempot och slita mer än nödvändigt på kroppen.

Efter 2 mil på min vanliga kuperade bana med lugn känsla så kikar jag ändå på klockan och ser att jag håller jag 31 km/h i snitt.

OJ! Jag blir glad, hoppfull, stolt och måste erkänna att vinterns trainerträning har gjort skillnad. Detta är snabbt för min del.

Det har slutat att regna. Jackan ligger i ryggfickan och solen kikar fram.

Jag tillåter mig själv att trycka på en smula. Säger till mig själv att våga dra fördel av den långa nedförsbacke som ligger framför. Jag susar över nästa uppförsbacke och skrattar lite att jag cyklar i 30 fast det i UPPFÖR! Jag älskar det här! Njuter, njuter. Känner mig stark. Inte illa för en 3-barns 40-plussare!

Amen – nu får jag väl ändå köpa mig en tempohjälm!

Jag rättar till min tempoställning, försöker komna ned mer med skulderbladen. Nästa korsning är det dags att svänga vänster mot Rimbo.

Det är 80 på den här vägen också. Jag hör och ser en bil bakom och bestämmer att låta den passera innan jag tar mig över i filen för vänstersväng. Det går fort, det är nedför även här. Jag bromsar in och avvaktar. Bilen passerar, jag ser över axeln att ännu en bil är på väg och jag skyndar mig att korsa vägen med sikte på att snabbt komma undan och ligga till vänster vid refugen för att inte vara ivägen. Jag tänker först svänga direkt men ser att mötande bil ligger i väldigt hög fart och kommer inte hinna bromsa om jag svänger nu. Jag måste …

Kaos, förvirring – jag ser plötsligt vägen störta mot mig och hör hur cykeln skrapar, skriker och klingar i vägbanan. Cykeln vek sig. Det tog en millisekund. Jag hann inte reagera. Förstod inte vad jag gjorde för fel men uppfattar någonstans att jag precis korsat en stor vit vägpil som pekar vänster.

Jag VET att vita vägmarkeringar är hala om de är blöta. Och det har regnat. Men var det för att jag svängde, eller bromsade jag? Jag glider på asfalten, vill få stopp på farten. Det gör ont att glida. Blir rädd. Var är bilarna? Hur skadad blir jag nu?

Intensiv smärta. Så. Nu tog det stopp och jag hör bilar närma sig. Gör en kraftansträngning och tar mig upp på refugen. Cykeln … det gör satans ont. Måste bara profylaxandas, andas för att inte drabbas av panik. Ligger kvar. Jag hinner tänka på att nu är det ändå kört med Ironman på lördag. Minns mopedolyckan som 19-åring och vet att kroppen kan vara hur trasig som helst … då var benet nästan helt av … jag mår illa, så väldigt yr nu … Hör att bilar stannar. Hjälp är på väg.

Jag behöver nog inte måla upp bilden mer än så. Ni fattar.

Det var inte kul att krascha med cykeln. Jag gjorde illa mig men bröt inget och det var ingen bil inblandad. Den vita pilen, vägmarkeringen, var boven i dramat. Jag gjorde något fel. Bromsade för hårt. Svängde för tvärt. Hade kanske fortfarande för hög fart. Det var i en nedförsbacken. Cykeln vek sig blixtsnabbt, fick inte ens en chans att försöka parera.

De som hjälpte mig ringde ambulans. Jag var väldigt yr och medtagen, frös och var törstig. De diskuterade att armbågen såg illa ut men jag bad dem att inte prata om det. Jag ville inte veta just då. De sa till varandra att ”hon är chockad”, hämtade filtar och pratade lugnande.

När ambulansen kom skämtade jag med personalen och frågade hur trötta de egentligen var på att skrapa upp cyklister från vägen.

Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!
Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!

– Vi tar det i bilen, sa de menande och stängde igen bakdörrarna. Precis då kom Roger fram till olycksplatsen, hoppade in i bilen pussade mig och sedan kördes jag till Norrtälje sjukhus.

I bilen fick jag veta att den vanligaste cykelolyckan var klungor som hakat i varandra.

– Sedan ligger de där i en hög huller om buller och skräpar.

Som tur var hade de bara erfarenhet av en lite allvarligare cykelkrasch. En singelolycka som min. Jag hade tur.

Röntgen av höft och armbåge visade inga frakturer. Huvudet klarade jag helt till priset av en sträckt nacke. Armbågen fick några stygn.

IMG_7747

Resten av helgen var jag trött, öm, hade svårt att röra mig och jag var väldigt nedstämd.

Nu då?

Det är torsdag. Vi sitter i bilen på väg till Kalmar. Låret pryds av ett stort mörkt blåmärke och en konstig svullnad. Jag har fått en smäll på knät som ömmar och kroppen känns helt klart upptagen med reparationsarbetet. I tisdags försökte jag jogga lite för att känna att det gick. Dålig idé. Kroppen skrek i protest.

Rent mentalt har det varit ett hästjobb. Men idag är jag glad. Jag har smält det faktum att jag måste anpassa mig till rådande omständigheter och göra det bästa jag kan av situationen. Läkarna har sagt att jag får simma med stygnen. Kommer säkert ömma en del att ligga i tempoställning men cyklingen borde funka. Löpningen vågar jag inte alls hoppas på. Jag räknar med att jag kommer att gå en stor del av distansen.

Nu är vi snart framme vid festen! Dags att koppla på leendet och ha kul!!

Race report – LED Loftahammar endurance day 2017

Må Loftahammar endurance day aldrig växa och bli ett stort lopp.

Sorry Mattias Evald, grundare och arrangör av detta event som jag utan att tveka klassar som ett av det mest välarrangerade, trevligaste, vackraste jag hittills har deltagit i. Sorry att jag börjar min race report med de orden, men gud va mysigt loppet var, tack vare sin familjära stämning och lagom stora format. Det var också genuint. Trevligt och coolt.

Självklart beror det främst på att banan var helt magiskt vacker, tuff och kittlande utmanande med en häftig målrakaa i vattnet. Funktionärerna de gulligaste man kunde tänka sig. Den hembakade äppelpajen och vaniljsåsen smakade himmelskt precis när jag hade en mental dipp. Alla små detaljer som till exempel att att få en medalj av glas, att startkittet låg i en snygg vattentät säck och att den där grillade burgaren av närproducerat kött satt som en smäck efter målgång.

Mattias och alla ni andra som jobbat med loppet – tack! Alla fina detaljer, jag lovar vi märkte dem och uppskattade allt.

Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!
Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!

Vi vaknade upp till en fin morgon på Tättö Camping med hissnande 37 km löp och 9 km sim framför oss. Precis utanför stugdörren skymtade vattnet mellan tallarna, där någonstans visste vi att sista simningen och målrakan låg och väntade på oss.

Det var en blåsig dag men jag kände ingen oro. Som medlem i Team Nimbratt, med Roger som partner är jag inte rädd. Det kan få blåsa och vara vågigt, jag vet att det ändå kommer att gå bra. Jag ligger bakom, slipper navigera som jag är stundtals usel på och bara koncentrera mig på att simma och hålla koll på att linan inte är spänd så Roger får mer motstånd i vattnet.

Roger har inte varit jättepepp inför den här tävlingen. När han inte ville köra Utö med mig så letade jag efter ett annat varmare swimrun och hittade det ganska anonyma LED tack vare rekommendationer. Jag lirkade lite och anmälde oss sedan helt sonika utan att jag fått varken ett ja eller nej.

Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.
Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.

Jag som har hanterat hjärtproblem och en misstanke om överträning förhöll mig spänt avvaktande inför loppet. Visste inte vad jag skulle ha för taktik men bestämde tillslut att ta fasta på vårt gamla motto: ”en trevlig dag i skärgården”. Jag ville ta revansch på Utö, fnär det gäller glädje och känsla, fart kommer i andra hand för mig just nu.

Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.
Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.

Alla förberedelser flöt på. Jag stressklippte våtdräktens ben någon centimeter till, blev inte helt nöjd med längden med släppte det. Jag proppade alla tillgängliga fickor fulla med gels, sippade på min starkt blandade resorb och proppade munnen full av sockerkaka. Sedan åkte vi till starten.

När det är ett litet lopp är det inte lika nödvändigt att vara på plats vid starten så där ap-tidigt. Vi kom 45 minuter före och hade gott om tid att supa in stämningen, lämna in väska med ombyte, ta plats i startfållan och bli godkända att starta. Våtdräkt, lina, mössa och startnummer var de enda kraven från tävlingsledningen.

IMG_0070

IMG_0072

Första sträckan löp var ca 8 km. Vi startade med nedcabbade dräkter och bävade en smula för den långa löpningen. 8 km är långt i våtdräkt. All löpning i våtdräkt är långt på något magiskt sätt. Tyngre, varmare och skapar en stark längtan till vattnet. Så är swimrun.

Vi konstaterade ialla fall att det var fiffigt med lång löpning innan start. Då hinner startfältet sprida ut sig och trängseln i vattnet blir mer lagom. Perfekt!

Vi mötte ett lag som stånkade och pustade.

– Vi kanske inte är sist ändå, sa de när vi dök upp. Alla som rusar på nu får bara betala för det senare. Det är vi lite äldre och erfarna som är smarta, sa swimrunnern längst fram i linan och blinkade menande.

– Det är simningen som är vår starka gren. Vi räknar med att ligga topp 10 efter första simningen.

Det var ju mer än jag och Roger kunde räkna med tyvärr … harkel.

Men även om vi inte var bäst så simmade vi grymt stabilt. Roger är grym på att navigera, även när strömmar och vind drog fick våra konkurrenter ur kurs höll han en stadig kurs längs flaggor och i perfekt riktning mot uppstigningsplatsen.

Första simningen  var 900  meter och kändes lite svajig. Vattnet var stökigt. Det ÄR blåsigt idag tänkte jag och försökte hitta en rymt medan jag kastades hit, dit och fram mot Roger. Jag bävade lite tyst för mig själv och tänkte:

– Oj, är det så här vår dag kommer att se ut.

Andra simningen gick, bättre och jag kände att nu var vi på gång.

Simningar och löpningar rullade på. Jag har svårt att minnas exakt vad som hände när men vi hade en fantastisk fin dag med stabil känsla. Jag gillade att banan hade långa sjok av sim och några långa löp. Det gjorde att man ganska snabbt kände att man kom framåt i loppet. LED är helt klart den mest välserverade tävling man kan tänka sig. Endast tre egna gel gick åt under de 9 timmar som vi var ute. Det fanns energistationer överallt alla bemannade med nyfikna, vänliga och engagerade människor. Så himla gulliga.

Min tävlingslust infann sig dock aldrig. Jag var väldigt pigg i huvudet men kroppen kändes som en sengångare under vissa löpsträckor. Tanken på överträning har slagit mig tidigare – så även nu. Samtidigt finns Ironman då i mitt huvud och hjärta. Jag har satsat så mycket träning i år och fokus – lagt så många timmar. Jag vill få en bra dag i Kalmar och höll därför igen mer eller mindre omedvetet.

Men jag är också satans dålig på att springa i teknisk terräng. Jag är som en gammal tant när jag tror att klipporna är hala. Livrädd att halka. Så det kan bara bli bättre.

Roger och jag samarbetade fint. Lite oruttade i början men mot slutet av loppet så kändes det som allt satt. Under sista sträckan var det några riktigt kalla simningar. Eftersom jag låg bakom Roger och jag trots allt bara är snäppet svagare i simningen än honom så blev det väldigt inaktivt för mig bak i linan. I bland kändes det som jag knappt rörde mig och jag blev riktigt kall på slutet och skakade. Jag påminde mig själv om hur mycket trevligare swimrun är under sommaren. När det inte är så kallt.

Sista simningen gick från campingen där vi bodde och som låg precis på andra sidan vattnet där start och mål låg i småbåtshamnen. Skakandes kom jag upp ur vattnet till sista vätskestationen med glödhett kaffe (underbart) OCH en fantastisk hejarklack bestående av Edith, hennes storebror Tim och deras farmor. Edith i badkläder lite halvt förvirrad av att vi plötsligt sprang där i knasiga kläder. Men hon var helt med på vad som skulle hända.

– Mamma ska bara simma och plaska lite till. Springa fort!

Det gav extra pepp till sista sträckan. Utsikten över målrakan var underbar. Naturen och allt i sig var fantastisk vackert men flaggorna som ledde rakt in i mål de var en härlig syn. Men just när vi skulle simma låg en liten stormby, milt talat, över målområdet. Det regnade rätt bra och de där flaggorna … jag kikade på dem med ena ögat under ytan, nedborrad i vågorna …vissa låg vägrätt längs vattnet i den hårda vinden.

Det var det bästa som kunde hända. Visserligen stod hela publiken inklämda under tak, när vi kravlade oss upp på stranden, men jag fick en ordentlig övning i att simma i hårt väder. Det gick utmärkt. Tillsammans med Roger kändes det bara häftigt och underbart!

I mål fick vi snyggaste medaljen, en värmande filt, skjuts till duschen och en grymt god burgare. Öl tror jag att det fanns någonstans men den missade jag helt!

LED är mitt nya favoritlopp!

IMG_0081
Alla behövde inte gå i mål i regn. Snacka om skärgårdsväder!

 

Try triathlon – perfekt att diska av alla misstag

Tisdagar bjuder Vattenfall World Triathlon Stockholm på gratis träningstävling under flera sommarveckor. Roger har varit med sedan den tiden när det bara var en handfull deltagare varje gång – numera kommer över hundra nyblivna och veteraner för att köra ett kort och hårt träningspass.

Förra veckan körde Roger. Den här veckan var det min tur och jag laddade för att utmana mig själv och genomlida 40 minuter med riktigt hög puls.

Försnacket var som vanligt trevligt. I tisdags med Micke Rosén, förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten, som tipsade om hur man får växlingarna att flyta smidigt.

Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.
Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.

Jag brukar alltid vara nervös inför de här tävlingarna. Simningen är nog den mest turbulenta jag har upplevt. Kort, väldigt trångt, många ovana och mycket adrenalin.

Det värsta jag vet.

Jag fick dock en bra start eftersom jag för första gången vågade ligga i främre led men en bit in i loppet körde det minst sagt ihop sig. ”Bojen” låg den här kvällen närmre land än vanligt, det blev trångt och trots att jag navigerade så ordentligt jag kunde var jag nära att frontalkrocka med en snabbsimmare som redan hunnit runt vändpunkten och jag fick en rejäl smäll på överläppen.

IMG_7629

Jag trodde ett tag att den sprack. Men jag såg inget blod och sånt här händer så jag avslutade simningen och kände mig nöjd.

Växlingen kändes bra. Minns hur jag som nybörjare hade så hög puls att det var svårt att tänka. Men inte nu. Kul att upptäcka framsteg.

IMG_7637

Nyttigt också för mig att cykla kort, snabbt och med många svängar. Men av någon märklig anledning så hoppar kedjan när jag försöker växla. Har aldrig hänt tidigare och jag får klura flera minuter och vända cykeln upp och ned innan jag kommer på hur man gör och med olja upp till tänderna kan cykla iväg.

Bra! Då har jag testat det.

IMG_7663

Trots alla missöden gick jag i mål 3 min snabbare än min bästa Try triathlontid. Skoj ju! Roligast är dock att insupa triathlonstämningen. Få lite feeling. Se lite folk. Se alla glada trötta ansikten när passet är klart.

Det är så fantastiskt att lite fysisk aktivitet kan få vem som helst att le med hela kroppen!

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.