Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vansbro triathlon 2018 – race report

Ni som följt mig ett tag kanske minns hur jag beskrev känslan i kropp och ben när jag provjoggade på gräsmattan på Öland dagen innan min Ironamnstart – kroppen ville knappt röra sig, den skrek och mitt skadade ben gjorde så ont.

Inför Vansbro triathlon i år kändes det precis helt tvärt om. Samma morgon när vi var på väg till starten så vände vi om för att hämta min preppade sportdrycksflaska och rödbetsjuie som jag tänkt sippa på under bildfärden till tävlingsområdet – bara för att känna hur kroppen kändes, så joggade jag från bilen fram till huset: Lätthet, styrka och energi!

Wow! Vad bra det kändes.

Jag var också nöjd med mina praktiska förberedelser. Allt var packat och kollat. Jag hade lyckats köpa nya simglasögon, öronproppar, solkrämen var med, energin var uträknad och serverad i cykelväskan. After race-väskan var packad  med allt det som jag brukar vilja ha för att njuta av målgången ännu mer: ett stort badlakan, tandborste och tandkräm, mjuka kläder, en värmande tröja, mössa, torra skor och sköna strumppor … Tänk vad skön den där duschen är … men stopp nu! Jag ska ju först klara loppet! Här ska inget tas föregivet, vad som helst kan hända och helt ärligt; jag har ingen aning om hur det ska gå. Det enda jag vet är att jag inte simmat alls under vintern, jag har tränat så otroligt mycket mindre och jag startade först någon gång i mars med att få till lite mer mängd.

Frågan var väl istället hur jag skulle hantera att göra ett grovt mycket sämre resultat än tidigare är, och ända känna mig nöjd med min insats.

file-3

Jag var också väldigt nervös. Redan kvällen innan. Det har jag inte varit på ett tag faktiskt. Men det var ändå en annan grej att vara nervös i  år jämför med första året: jag har en strategi för att hantera det. Jag vet att känslorna finns där för att hjälpa mig att tagga till och att det är en del av hela grejen.

Men när jag 20 min innan start packar upp mina nya simglasögon och såg att modellen som jag använt i 5 år blivit ändrad och behövde justeras för att passa då fick jag kortslutning i huvudet:

– Hur kan jag vara så sablans dum att jag inte kollar ett par nya simglasögon innan själva tävlingen?

Roger dyker upp och kommenderar mig att ta det lugnt.

– Vi kan stå här i 5 minuter och fixa dina glasögon och du har ändå gott om tid att ställa dig vid starten, sa han och påpekade dessutom att min simmössa satt helt fel.

C7CB2B00-0C53-4048-BF70-0D0AFCA897D0

Glasögon och mössa kom på plats. Jag tog ett snabbt dopp i vattnet för att konstatera att det bara kändes skönt! Jag ställde mig för simtiden 40-45 min och för första gången i tävlingsklass. Alla tävlande applåderade peppande och så gick starten. Jag klev i vattnet, tog sikte, det var trångt men här verkade alla vana vid situationen. Ingen fick panik i min närhet, alla simmade nära men samspelt på något sätt, lite trångt, lite knuffar men det tillhör. Och så insåg jag att de nya simglasögonen tog in vatten! Vilket skämt! Är detta sant?! jag justerade 3 gånger och sedan höll de sig täta. Phu!

file-6

Först njöt jag av den vackra simstarten. Det härliga ren, friska vattnet och sedan försökte verkligen hitta fokus. Skärpa mig rätt och slätt. Jag har simmat så uselt hemma i Täbysjön att jag varit gråtfärdig. Försökte simma mer strategiskt än jag brukar, försökte simma på.  Och se där, 42 min, bara 1 min sämre än min bästa tid och det utan träning. Jag är riktigt nöjd.

Glad vinglade jag upp längs den blå mattan. Glad över att inte vara bland de sista upp ur vattnet, glad att det stod några cyklar kvar i i växlingsområdet. Att växla i solsken är lättar än att växla i regn kan jag säga. Trasslade lite med race-bältet, satte det bak och fram, bytte håll vinglade på ett ben men så var jag iväg.

I tävlingsklass cyklar alla på. Vilken skillnad i tempo. Målmedvetet, bra fart och samtidigt koll på alla bakom, på regler, på fair play vid omkörningar. Jösses vad det flöt på. Så grymt inspirerande. Varför har jag inte kört tävlingsklass förut?

Hur som helst; Jag hakade på. Cyklade, cyklade, cyklade. Kikade upp ur tempoställningen och log åt de röda dalahusen, rallarrosorna längs vägen. Åh allt det vackra. Vilken sommar vi har! Vilket tävlingsväder!

Ser i Garmin-appen så här efter att jag låg i bra fart i flera mil. Bättre än jag någonsin cyklat. Kunde knappt tro att det var sant. Hejade på funktionärer. Log åt publiken i campingstolarna längs vägen. Låg bakom starka män. Tycket att det gick lite långsamt, kände att kroppen ville mer. Kikade på klockan och såg att snittet var 30 km/h, är det inte lite väl kaxigt att köra om då? Jo! Skulle jag klara det? Vet ej.

Jag testade. Borrade ned mig, trampade och det höll. Men så fick jag någon liten dipp, jag stannade och bytte flaska och fick lite lägre snitt någon mil och totalen sjönk till dryga 30 km/h. Tiden blev 2:56 min bästa cykeltid någonsin … typ 15 min bättre än vad jag cyklat tidigare.

Jag är galet nöjd och galet stolt! Jag är så jäkla grym! Och jag tyckte att det fanns mer att ge.

Löpningen då!?

Skulle satsningen på cykeln kosta mig löpningen?

Jag var vinglig ut ur transition. Roger hojtade och var glad. Jag gjorde bra ifrån mig, det var tydligt. In i en baja-maja och sedan trippa iväg. Första kilometern landade på 07:00 tempo, jag ökade lite, andra burret på klockan visade 05:20 – så ja, nu kör vi!

Jag sprang på geléiga ben och undrade hur sjutton detta skulle gå? För lite energi eller bara allmänt trött efter den snabba cyklingen. Jag visste inte. Jag tog en gel, blev lite piggare, försökte tänka att bara ta en bit i taget. Jag delade upp halvmaran i fyra delsträckor. Tvingade mig själv att bara tänka 5 km i taget. Tempot höll sig första 10 km, sedan kom gelén tillbaka, i med mer gel, en gel, två gels. Magen mår illa … urk …

Sänker tempot och det känns bättre. Påminner mig om att jag är en jäkel på att cykla. Här ska firas. Och milen gick ju över förväntat. Det finns redan massor att vara glad över. Jag är redan en vinnare.

Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.
Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.

Kilometrarna sniglar sig fram . Ju färre de blir fram till mål desto högre blir stämningen bland medtävlande. Alla tjejer peppade varandra den här dagen. Alla tjejer hejade på varandra! Så grymt härligt. Det borde vara kö till den här tävlingen. Fler borde hitta hit.

Jag hakade på. Peppade och tog emot energi. Tuggade förbi en och annan svärande triathlet, blev omtuggad av någon som hittat en ny växel..

Så var det plötsligt 2,5 km kvar till mål. Roger stod plötsligt i ett hörn och hojtade med ett stort leende ”nu är det bara att bita ihop darling”. Jag blev nästan förbannad. ”Bara att bita ihop”??

– Det är skit långt kvar, hojtade jag tillbaka och funktionärerna runt om skrattade och hejade.

Härligt stämning!

Nu ska jag inte äta mer. Nu slipper jag de äckliga gelsen. Bara en bit till. Så sjuuuukt långt till mål..

Roger, Edith och Tim fanns där vid banan hela dagen. De dök upp lite överallt. Älskar Rogers nöjda min. Men sjutton vad den kostar. Man måste vara snabb om man ska göra sitt jobb ordentligt som fru Nimbratt …

Och i mål stod han med. Fast han inte fick. Tog några bilder, gav mig en puss och så smet han ut.

Jösses vad glad jag var! På riktigt.

file-2

Jag åkte till Vansbro beredd att tackla besvikelse och det faktum att jag försämrats under året. Det blev en hejdundrande skräll. 05:44 är 9 minuter bättre än min bästa HIM-tid någonsin.

Jösses!

Tack Vansbro! Tack kroppen!

file-5

Try triathlon en härlig sommartradition

Prova lite triathlon är aldrig fel och känns som en ganska bra idé efter månader av träning av de enskilda grenarna. När man sätter ihop dem till en sport blir det liksom något annat. Lite mer komplext, mer krävande, roligare, jobbigare och så här första gången lite snurrigare.

Solen strålade. Vinden ven attans så mycket. det gick gäss i Djurgårdskanalen – hallå!!

Mitt största problem är egentligen att jag är så där otävlingsinriktid – lite för mycket ”varsågod gå före du”-inställningen. Var är de där hornen? Kan inte jag få dem också?

Det resulterade i att jag tog det ganska soft under simningen som är en så knäpp tvättmaskin i det där trånga utrymmet. I går var det ändå hanterbart många deltagare men, det är trångt på riktigt. Och det gick jättebra. Jag är så stolt över mig själv.

Så här såg det ut:

9F5FDCE5-2F2E-464E-B29B-2DF9D4119714
Dags att dra på våtisen. 6 minuter till start.
8FAF639D-8B4C-47E6-A9D9-1F063EDD34A8
Simmade inte jättefokuserat. Men kul var det. Bländande sol och mascara i simglasögonen … glömmer alltid tvätta sv sminket.
8CEFD9D6-E5E1-48E1-99DB-A01F9DC420FE
Stadigt och fint.
49C382C0-8C96-4038-A47A-B771849885A7
Växling – ut på löp!
Foto: Pål Stålnacke
Foto: Pål Stålnacke
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet ...
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet …

Summa: En kul, glad kväll i tribubblan. Glömde jobb och att midsommar är runt hörnet. Så härlig känsla!

Onödigt långt långpass

Hela helgen har varit präglad av träning. Roger har stått för de flesta timmarna och vi har inte haft några marginaler för att hinna med att klämma in den mängd som båda ville träna. En snabb frukost, en kort kaffe mellan passen är allt vi har hunnit ses.

I går var vi dessutom bjudna hem till Rogers mamma för häng med kusiner, fika och äta god mat. Vi deklarerade att vi kommer gärna men att vi måste träna och kommer att turas om att vara där.

Jag pep iväg mellan fikat och middagen med sikte på 20 km löpning. Gärna en bit i ett motionsspår. Jag kikade på kartan och hittade en slinga dryg 2 km bort och hamnade vid starten till Rundbyspåret i Upplands Väsby, den förort där jag är uppväxt i. Här har jag enbart hemska orienteringsminnen och minnen av en årlig friluftsdag som gick ut på att vi skulle vandra med matsäck 10 km. Det skedde alltid i anslutning till skolavslutningen och jag minns heta dagar och hur sjuuuukt jobbigt det var. Förmodligen på grund av för varm klädsel, dåligt med vätska och noll energi längs vägen +  dålig kondis.

FCB85D16-995C-4186-9BA1-32ABB75B2075

Dessa minnen från skolidrotten …. Hoppas verkligen att barnen idag får andra upplevelser med sig i ryggsäcken.

Jag kände faktiskt igen delar av området och jag blev överraskad över att 10 km-rundan var ren traillöpning med branta partier både upp och ned, smala stigar, mörk granskog, ängar, kalhyggen och … knäpptyst.

Jag hade svårt att slappna av under rundan. Tyckte att det var lite läskigt och inte en själ mötte jag. Men lyfta jag blicken så var det fantastiskt fint och så bra träning. Det gick inte fort men jag kände en grymt tillfredställande känsla i kroppen. Stark, full av energi. Jag han revidera min runda flera gånger åt båda hållen innan jag var hemma. Först tänkte jag korta distansen eftersom den var så kuperad, sedan bestämde jag mig för att lägga på en kortare slinga innan jag begav mig av hemåt och landade till sist i att testa Kairospåret innan hemgång. Det stod 4,7 km på kartan. När jag sprungit 5 började jag anan oråd. Klockan tickade på och jag som var ute i och provsprang tridräkten utan vätska, utan energi …Men det gick bra. Konstig nog var energidepåerna inte tömda. Jag stannade och frågade en man och hans två barn om det var långt kvar till starten och fick veta att jag sprungit ”öglan” vilket förlängde Kairospåret till dryga 8 km.

Tiden gick. Jag hade varit ute lång över 2 h. jag blev lite stressad men bestämde mig för att bara springa så lugnt och avslappnat det gick. Det började regna och jag undrade stilla hur kall jag skulle bli.

D428B6FF-4A78-4297-A142-A3AF0968BF97

Men krafterna fanns kvar. De sista 2 km asfalt som återstod för att komma hem låg jag i 5:40-tempo och tuffade på bekvämt. Det blev totalt 23 km med 10 km tuff traillöpning och dryga 8 km kuperad löpning i motionsspår.

Och japp! Jag åt massor och drack massor – hela kvällen!!

Det drar ihop sig till race – bästa känslan

Sista anmälningsdagen – då köpte jag min startplats. Utan någon som helst tvekan. Det ska bli jättekul att vara med i Vansbro triathlon igen och jag inser nu att jag älskar känslan när det drar ihop sig mot race, nu när jag inte är helt upptagen av en liten bebis som behöver 100 procent av min tid.

Förra året startade jag utan att ha förberett mig mentalt för fem öre. Jag ska försöka göra annorlunda i år. Jag har redan läst race PM:et. jag har börjat fundera på om jag behöver köpa någon ny utrustning. Imorgon ska jag lämna in min cykel på service, det är mest en mental grej efter att jag gick omkull med cykeln förra året. Det hanns inte med innan Kalmar och så cyklade jag med växlar som var lite knepiga att få i, ett styre som var felinställt … och lite sånt men det gick ju det också.

249D3D0D-5CF3-4A24-9A93-4EDAACFBCA93

Jag har en ny race suit från Airofin Athletic som jag ännu inte alls nämn här på bloggen. Det blir mer om det märket och samarbetet snart. Jag blev kontaktad av en brittisk kille som heter Harry och som äger och grundat märket. Han verkar allra mest brinna för att skapa ett community och bjöd in till att bli en del av Team Airofin. Han är en sådan eldsjäl och verkar sjukt sympatisk och jag är helt kär i dräkten. Kan det vara så här bekvämt att tävla? Den är som ett andra skinn, väldigt tunn men samtidigt känns den välsydd och hållbar. Inget som trycker på magen, inget som glipar, allt bara sitter där utan att det märks. Cykelkläderna känns superproffsiga. Jag har aldrig haft så här fina kläder.

Jag har fram till nu kört tvådelat men hela tiden varit missnöjd med att toppen åker upp, jag drar och drar för att inte visa magen. kanske beror på att den här typen av kläder inte alla är tillåtande om man har en smula vadd runt höfterna. Det kan ju gå lite upp och ner var i månaden man befinner sig som kvinna.

E67EBBE8-28D6-4774-B612-BD1F6B9036EA

Och jag känner mig så snygg i denna dräkt. I går testade jag att cykla i den för att följa regeln – ingen ny utrustning på tävling.

Lite skav mellan låren eftersom trikläder har mindre padding, men det är bara att hacka i sig. Klockren och snabb.

Och snabbt cyklade jag.

Höll ca 30 km/h i snitt. Kanske lite under men med så knasigt god känsla. Har nog aldrig känt så här …. (tänk om jag hade tränat lite mer )…

BC729F28-CD22-4390-B2D8-5AFC5F6E1868

Jag har energi i kroppen som jag inte känt … alls faktiskt. När jag började med denna sport hade jag en otroligt pressad tid yrkesmässigt, kaos, panik och otroligt mycket press och dålig struktur på mitt jobbande (som var mitt eget fel). Jag var verkligen i stressträsket och vaknade kring 04:00 på nätterna och huvudet drog igång. Kroppen kändes ofta som bly när jag var ute och sprang. Men det var jag van vid. Det var vardag för mig.

Jag hade precis fått ordning på sömnen när Edith kom … och ja ni har hört mitt tjatande, men det har verkligen lönat sig att ta tag i detta problem. Nu har nog bebishormonerna gått ur kroppen så jag sover mycket hårdare och vaknar på ett annat läge. Förmodligen får kroppen bättre möjlighet att lagra in glycogen och det känns. Jag är fulladdad när jag tränar på ett annat sätt.

Underbar känsla.

Underbar känsla på cykeln. När det inte känns måttligt ansträngande  att cykla 80 km så går tiden ganska fort. Kring 70 km började jag bli trött och lite seg men energiintaget var inte på topp så det var naturligt. Kunder ändå pressa upp farten. Och jag njöt.

Kl 18:00 en solig lördag i Sverige – ALLA är hemma och grillar. Och jag får ha vägarna för mig själv.

Bergtagen och full av simlycka

Huvudstabadet ligger bara 4 minuter med tunnelbanan från mitt jobb. Huvudstabadet har en 50-metersbassäng utomhus vid vattnet. Huvudstabadet kanske inte är toppmodernt men ger en möjlighet till bassängsim ute i solen och chans på egen bana! Lyx!

7A74DFF1-8A78-4BA3-9433-8E22B2466D37

Tibblebadet i Täby är helt förfärligt på flera sätt. Framförallt alltid knökfullt och med personal som inte tar någon som helst ansvar för att styra upp simmandet och badandet så att det funkar på bästa sätt för alla betalande besökare och medlemmar. Roger betalar ett familjemedlemskap varje månad, vi lägger massor med pengar på att få simma som vi älskar men det är ofta fel avvägt mellan motionssim och snabbsim. Inte sällan är det 10-12 personer som crawlar i 1 bana och 4 äldre damer som simmar lugnt och fint och har 2-3 banor.

Nog om det.

Veckans satsning på lunchsim i Huvudstabadet blev ett fantastiskt lyckat drag. Istället för att gå upp tidigt och dra direkt till simmat så gick jag upp tidigt för att ha 2 timmars lunch. Smart eller hur?!

07:00 var jag på jobbet. Kunde jobba ostört och effektivt och vid 12:00 pep jag iväg med Ironman-ryggan slängd över axeln, ner i tunnelbanan och var på plats på under 15 min. Tjohoo vilken grej!

Lite kyligt i luften men desto bättre, lugnt och fint vid badet. 3 snabbanor 1 helt ledig!

Lyckorus! Wow vad härligt!

Jag var bara tvungen att dokumentera trots att huden var helt knottrig av vindarna och svala luften och sedan ned i vattnet och iväg.

Andningen var lite problematisk och jag insåg att jag mentalt fortfarande var på jobbet. Adrenalin efter effektiva timmar. Släpp allt, Andas. Känn vattnet, se solen under ytan.

Jag simmar så mycket bättre när jag slipper våtdräkten. Vattnet mot huden, hela kroppen vid ytan, starka tag. Jag fokuserade på armtagen och att få till lite kick. Det är det som brukar krävas för att jag ska simma hyfsat. Catchen på plats vid varje stroke. Ibland glömmer jag vänsterarmen och den lever sitt eget liv. Det gäller att tvinga hjärnan att hålla reda på alla kroppens delar, de olika rörelserna som sker diagonalt genom kroppen. Det gäller att inte ge sig och så ned med huvudet, sippa luft nära ytan. Fokus, fokus. Ta tag i vattnet.

2000 m och totalt uppslukad av stunden. Mindfulness när den är som bäst. Först när jag kom upp ur vattnet och skalade av mig badräkten och såg i spegeln att solen tagit på ryggen genom ytan så undrade jag: ”hur länge låg jag i egentligen”? ”Vad är det för dag?”

5F1E6853-8C0D-4F39-B936-AA1905CE8C3B

– Jösses det är ju arbetsdag! Kl är 13:30 och jag har simmat på tok för länge.

Men jag hann tillbaka till jobbet i tid och till mötet kl 14:00. Dyblöt i håret slank jag in i konferensrummet, högg girigt fikat som stod framdukat och som fick funka som kompensation för  den missade lunchen jag tänkt köpa på väg tillbaka.

Rusig av lycka, lite yrvaken känsla och rätt slut på energi.

Det här gör jag om nästa vecka.

Årets första långpass på cykeln

Äntligen var det dags. Jag snodde en lucka mellan studentfirande och 3-årskalas och cyklade årets första långpass – 8 mil.

971C4D0B-BFB1-47D8-833D-C663D5115318

Det enda sättet var att kapa tiden och bara ge sig ut med resultatet att jag stod 1 timme innan gästerna till Ediths kalas skulle komma och blåste ballonger, panikdukade och i all hast försökte få kalaset att se någorlunda förberett ut. Det hela räddades av att jag hade hembakade bullar och handrullade chokladbollar att bjuda på, en skål jordgubbar sätter kalaskänslan och toppa det med lite servetter och tutor så funkar det faktiskt riktigt bra.

Jag preppade takterassen med en stor lekmatta, ett lektält och en back med lego och sedan in i duschen. Man kan säga att de som känner mig är vana att bli mottagna av en värdinna som är dyblöt och håller mascaran i handen ….

Cyklingen var helt nödvändig. Jag håller bestämt fast vid planen att köra Vansbro triathlon första helgen i juli. Kan ju vara bra att ha cyklat ett långpass i alla fall. Förhoppningsvis tre …

Mest bekymrad är jag över simningen. Jag har väldigt lite uthållighet i simmet just nu och det går låååångsamt.

Försöker bara låta det vara som det är. Jag känner mig samtidigt starkare än på väldig länge så jag är på väg mot något som kan bli riktigt bra framöver. Och det ser jag framemot. Jag tränar det jag hinner. Vilar bra mellan. Är mycket mer noga med kosten. Ökar långsamt för att hålla alla skador långt borta. Försöker bara vara så klok jag bara kan och inte stressas av alla prestationer, resultat, träningspass osv osv som blixtrar förbi i sociala medier.

Känslan på cykeln bekräftade att jag är på rätt väg. Ganska skönt att ha lite grund innan det där första långpasset körs. Jag hade en bar och en gel som energi under hela turen. Snittade 28-29 km/h, stabilt, stark känsla och jag börjar bli mer avslappnad igen på cykeln.

Jag var supernöjd!

På jakt efter nya vägar

Jag fortsätter att terapicykla. Glädje och ett bra avslut på varje pass är viktigare än distans och fart. Igår testade jag lite nya ocyklade vägar i jakt på trivsel och njutning. Det blev fullträff.

A70EE3C4-EEEF-42DF-A93E-8CF574548B64

Det finns mängder av småvägar mellan Täby och Norrtälje men jag har både haft fokus på att träna fart och varit för obekant med området för att ha koll på vart guldkornen ligger. Men den här gången bestämde jag mig för att testa nytt och se vart vägarna bar och jag upptäckte fantastisk landsbygd, fina hus, gårdar, fält och luften var tjock av kogödsel. Toppa detta med den otroliga frodighet och växtkraft vi har just nu så blir det helt ljuvligt.

6A674F01-39CE-499C-A722-888DB435FCF9

Jag cyklade inte fort, osäker på vad som väntade bakom skarpa kurvor och branta backar, men det blev en fullträff ändå. Slutet blev dock lite hastigt.

F3EC9F0F-4090-4B20-A65E-2741616FF93D

Ett oväder döck plötsligt upp och satte stopp för turen. det låg mer norrut än var jag befann mig men när jag tog en avstickare mot Vallentuna och svängde ut på en väg som gick genom ett par åkrar så möttes jag av stark vind och luften var full av spänning. Jord virvlade från fälten, kottar flög från träden och i skogen bakom mig hörde jag hur grenar knäcktes och träden böjde sig.

Jösses vilken domedagskänsla.

D640FFEB-85C1-4CC6-9045-03B2A1736D7D

Jag vände och cyklade det snabbaste jag kunde tillbaka och fick hålla i cykeln ordentligt för att inte bli omkullkastad. Jag vet inte vad jag tänkte men jag hoppades att det var något lokalt som uppstått av värmen och att det kanske var lugnare på vägen hemåt som ligger mellan träd.

Men vinden kom ikapp, såklart, och med sådan kraft att jag bestämde mig för att ringa Roger. Han var redan påväg. Hemma vräkte det ned, det åskade och blixtrade berättade han lite stressat i telefonen. Just då klövs himlen av en blixt så då var det ingen snack. Jag bestämde mig för att stå i närheten av träd men inte under. Hur tänker man där? Och jag såg ett hus som jag rent hypotetiskt skulle kunna ta skydd i om något extremt skulle hända. Efter den här medelhavsvärmen så tänkte jag att vad som helst kan hända.

Men allt gick bra. Det regnade och solen sken. Det värsta ovädret drog åt ett annat håll men jag var nöjd med att bryta där.

Hemma blev det stor grillmiddag med Roger och familjens äldsta och minsta.

Godmorgon!! Redo för en ny dag

Jag vaknar till av ett ljud eller ljuset och är övertygad om att det är dags att stiga upp. 05:15, lite tidigt än men … lika snabbt som jag vaknat får jag en stark lust att ge mig ut i morgonsolen. Den lockar bakom rullgardinen. Blixtsnabbt bestämmer jag mig och kliver upp. Tyst, tyst grabbar jag dagens jobb-out fit och smyger ut ur sovrummet, njuter av åsynen av Edith som sparkat av sig täcket och ligger som en groda i sin säng.

10 minuter senare tassar jag iväg längs gatan och tar sikte mot Rönningesjön. Jag längtar efter att få sträcka ut blicken över sjön och njuta av morgonens storhet.

Jag blir inte besviken. Sjön ligger spegelblank. Dimman dansar på ytan. Det är tyst, tyst. Älskar att vara uppe när alla andra sover.

Väl hemma smakar frukosten ljuvligt.

Nu kör vi en ny dag!!

5C688A68-07E6-4B84-A59A-C11DE1837D0D

C557DB78-9C32-476B-BD42-A5BF0D987588

 

Inspiration och löpning på Österlen

Det var ett tag sedan jag kände mig beslutsam över att köra ett lopp. Beslutsamhet och lust är viktiga ingredienser om man ska lyckas nå ett tufft uppsatt mål. När beslutsamheten inte riktigt infinner sig då drar man ut på det där med anmälan …. Hittills i år är jag endast anmäld till 1 lopp: Loftahammar Endurance day. Där tvekade jag inte en sekund men Vansbro triathlon, Idre fjällmarathon, än så länge har jag inte köpt någon startplats.

Men en startplats till Österlen marathon i november kommer det att bli om loppet blir av.

Jag var i Skåne och i mitt älskade Kivik i helgen. Jag sprang som vanligt min standard-älsklings-runda förbi Kiviks musteri, upp på Stenshuvud från den norra sidan och sedan ner igen och hem upp över Svinaberga. När jag stod där uppe på huvudet och njöt av utsikten och fascinerades över att stranden där nedanför skulle kunna vara vilken strand som helst i ett exotiskt land så slog det mig: Jag vill springa Österlen marathon igen. Ett litet lopp i mörker med pannlampa och reflexvästar. Jag sprang det 2014 tillsammans med Roger. Jag hade precis fått veta att vi väntade Edith. Vi tog en bit i taget. Stannade dryga 10 min efter halvmaran och kände om vi skulle fortsätta och det gjorde vi. Vi sprang genom ett beckmörkt Österlen och hörde havet utan att kunna se det. I övrigt var det tyst, ingen publik men så då och då passerade vi byar med tända marschaller och eldkorgar. Österlen lyser – en höstfestival på den absolut bästa platsen jag vet.

Ett perfekt mål för sommaren och höstens löpning!

C3B88B42-BBBD-4A6B-B2F8-8EA078037A00

E4230CC9-05D2-4B10-A7E2-697066A2D053

1DC59F20-1582-43F9-8046-617DF60BD263

Min träning just nu i bilder

Älskade underbara helvetiska maj. Födelsedagar, jobbaktiviteter, student, fler födelsedagar, allt fix i trädgård, träning … det är underbart men så attans fullt schema att man baxnar. Jag har lärt mig efter år av stressiga perioder att bara andas, ta en sak i taget, göra listor få överblick och en känsla av kontroll och beta av.

Ett effektivt sätt att blogga är ju att visa lite bilder! 😀 Det här har jag gjort sedan sist.

En härlig swimrunpremiär med Enebyberggänget. Simningen gick uselt och jag kom efter men ... det man inte sätter in på kontot ...
En härlig swimrunpremiär med Enebyberggänget. Simningen gick uselt och jag kom efter men … det man inte sätter in på kontot …

 

Rogers födelsedag firade vi genom att alla sprang ett lokalt millopp. Helt överraskade av värmen men kul! 5:30 tempo. Edith var med!
Rogers födelsedag firade vi genom att alla sprang ett lokalt millopp. Helt överraskade av värmen men kul! 5:30 tempo. Edith var med!
Sen cykelpremiär men jag har ju inga 18 mil jag måste träna inför. Känns uppbyggande och knasigt att bara cykla 4-5 mil.
Sen cykelpremiär men jag har ju inga 18 mil jag måste träna inför. Känns uppbyggande och knasigt att bara cykla 4-5 mil.
8903BDF9-F9FE-493B-A2B6-A3576128E743
Sim och picknick – bästa kombon!
En fin tradition och för 4:e året kommer Kicki från Narvik för att köra Utö Swimrun. Vi laddar kvällen innan med sim...
En fin tradition och för 4:e året kommer Kicki från Narvik för att köra Utö Swimrun. Vi laddar kvällen innan med sim…
... och picknick.
… och picknick.
Jobbar med min vegomat! Det går framåt.
Jobbar med min vegomat! Det går framåt.
Kalas!
Kalas!
Gårdagens cykelpass! 50 km innan mörkret föll.
Gårdagens cykelpass! 50 km innan mörkret föll.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.